Målarskolan har jullov

Idag var det sista passet för terminen i Målarskolan, Folkuniversitetet. Vi samlades till en pratstund om våra olika alster. Ylva i röd tröja och Tony i svart är våra pedagoger.

 

Efter den obligatoriska pallen och färgövningarna nobbade jag stillebenen och gick in för Munch-studier och försökte måla av Liemannen. Jag lär inte kunna lura någon med den och göra affärer men det var en rolig bild att måla och jag hoppas att jag kunde fånga något av rörelsen. Mot slutet har jag jobbat med "Den gula timmerstocken" men den får jag fortsätta med nästa termin. Mer än halva innehållet är bara uppskissat än. Jag har ett romantiskt förhållande till skogen men det är inte så lätt att göra rolig målningar av den. Kanske jag får impulser av Munch att få till det.

Utöver detta hade vi en modell vid ett par tillfällen där vi fick göra krokiövningar. Puh - vi fick jobba i tre- och femminuterspass och sen bytte modellen ställning. Det var jobbigt men nyttigt för mig som sitter och petar i evigheter och jag märkte att jag redan hade viss nytta av dessa övningar när jag skulle måla av Liemannen.

 

 

 

Är det storebror som ser dig?

 

När nyårsklockorna  ringde årskiftet 1983/1984 kändes det lite kusligt ödesmättat för George Orwells romantitel 1984 var så inpräntat i medvetandet. Men kära nån då; det är snart trettio år sen! Och romanen skrevs mitt födelseår  - alltså för mer än dubbelt så många år sen! 

 

 Det är en diktatur som skildras i boken, ett samhälle som styrs av några få. Romanen är en dystopi som alltså skrevs strax efter andra världskriget och som utspelar sig i ett tänkt tredje världskrig, där världen består av konkurrerande totalitära stater och där "storebror" styr med hjärnhand. Tekniken har utvecklats något enormt sedan boken skrevs, även sedan 1984 och den kan ju utnyttjas av samhällets makthavare och  tekniken som storebrors verktyg skrämmer oss. I hur hög utsträckning poliser får använda sig av olika avlyssningsmetoder diskuteras. Kameror används alltmer i det offentliga rummet.  Datorn kan användas för att samla fakta om oss, inga hemligheter finns. Genom ett personnummer kan vi identifieras och många uppgifter letas upp. Otäckt kan man tycka men också bekvämt ibland; vi får färdiga inkomstdeklarationer att skriva under numera. Sjukhusjournalerna kan läsas på nätet med risk att obehöriga kan komma åt dem men det blir också lättare för patienten själv att få se vad som skrivits.

 

Pressen har blivit en allt större maktfaktor. Wallraffande i kombination med film och ljudinspelningar kan avslöja missförhållanden i maktens korridorer och inom olika samhällsfunktioner. Situationer för enskilda personer kan förändras på grund av uppmärksamhet i media. Men det kan förstås bli bittra jämförelser för dem som inte lyckas få den uppmärksamheten. När något negativt verkligen blir avslöjat tycker man naturligtvis det är bra, samtidigt som man undrar om det främjar förtroendet för varandra inom olika samhällsgrupper. Det kan också leda till en större misstänksamhet och svårigheter att få dialoger till stånd.

 

De senaste decennierna har en avancerad teknik blivit var mans egendom. Allting har fått ett behändigare format och vem som helst kan spela in samtal och filma och fotografera i alla möjliga situationer och man kan nå offentligheten via nätet.  Privatpersoner kan också bli nyhetsförmedlare och bidra till media och ibland till rättvisan. Men det finns också allt fler verktyg för utstuderad mobbing och man kan manipulera med bilder och inspelningar för att misskreditera sina meningsmotståndare eller någon man hyser agg till. 

 

Så nu är det inte längre så självklart om det är storebror som ser en eller vem som egentligen är storebror/syster.

 

 

 

Landskap a la van Gogh

Dottern Linnéa fick lite fart på mig idag. Hon beställde en målning med motiv från Island. Jag skulle måla efter minnet - inte titta på någon bild. Hjälp, det var ju några år sen vi var där och jag som inget minne har och som har så stora behov av att få se hur det ser ut innan jag börjar! Hur faller vattnet i en gejser? Det ser nog inte exakt ut som på min bild.

 

Det som gjorde störst intryck på mig var färgerna på Island, bergarter i lysande lejongult och rött och alla möjliga kulörer. Så starka färger finns ju bara inte på riktigt, utom i Van Goghs målningar! Vi kanske kommer i närheten av dem i de färgsprakande höstlöven men på Island finns det ju knappt några träd utom några planterade här och där i städer och vid byggnader! Det finns ingen skog! När vi gick ut från badhuset vid Blå lagunen fattade vi inte hur mycket det blåste för det fanns inga träd i närheten, ingenting som rörde sig så man kunde se blåsten. Vinden  tog oss verkligen med överraskning.   

 

Och så dessa månlandskap man åker igenom - med massor av lavastenar och naturligtvis de puttrande varma källorna med större eller mindre vattenkaskader! Ett konstnärligt landskap.....

Otålig elev...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I höst har jag börjat i målarskola: Jag blev så glad när jag hittade en kurs där man får gå en förmiddag i veckan. Det blir en god sammanhängande tid och kvällströtta jag slipper kvällskurser.

 

 Det är nyttigt med lite grundläggande övningar men ack så otålig jag blev! En ful gammal pall ska tecknas och målas på olika sätt. Och inte ville jag slösa en dukbit på en tråkig gammal pall utan använde papper istället men glömde att det måste fuktas igenom och torka först för att inte bli alldeles buggligt när man går lös med akryl- färgerna. Nu har jag varit hos Clas Ohlsson och köpt en bit duk och rättat in mig i ledet.

Ju äldre jag blir är det alltmer omedelbar behovstillfredställelse som gäller tydligen. Det kanske det alltid har varit förresten. Det är antagligen därför som tecknandet och målandet gått i perioder och därför som jag ansträngt mig så lite med att arbeta och öva mina färdigheter på ett konstruktivt sätt  - har ju alltid velat ha Motivet  med stort M för att sätta igång.....

På fredag blir det lite färgövningar och genomgång av komplementfärger - sånt där man går igenom på alla kurser men glömmer bort lite för ofta i praktiken. Sen kommer det roliga hoppas jag...

Den sista siluetten

Nu har jag försökt fånga den sista siluetten jag såg innan allt som skulle rivas var jämnat med marken. (Kan inte låta bli att sakna det här skådespelet lite.)
 Det var en kamp att få grävskoporna att synas ordentligt på målningen. Det blev lite bättre när jag valde andra färger än förebildens. Dagens dinosaurer går bärsärkagång i stadsmiljön; visst är det fascinerande?  Nedan är samma motiv som vanligt foto och som manipulerat foto.

 

Dessa förbannade idépaket!

När jag på senare tid har försökt ge mig in i samhällsdebatten så slås jag alltmer av hur låsta vi är i olika idépaket. Jag har till exempel med tacksamhet tagit emot detta praktiska lilla ord "hen" för att slippa göra en massa omskrivningar när man inte vet könet. Men då har jag fått veta vem jag är, vilket jag inte hade en aaaaning om. :-)

Men det är ju inget nytt. jag har konfronterats med problemet tidigare. När jag var kristen var jag ganska låst i mina tankegångar och dubbel. Jag var tvungen att tänka efter vad man som kristen borde säga i olika situationer. Nu när jag är humanist anser nog en del att jag borde tänka efter vad jag ska säga i egenskap av en sådan. Vid ett tillfälle blev jag tillrättavisad och fick sidhänvisningar till Hedenius skrifter, vilka tydligen har blivit "den heliga skrift" för en del äldre humanister i varje fall.

Nu går debattens vågor höga om invandring och eftersom vi genom den har fått andra religioner närmare inpå knuten, främst islam, så blir det många och känsloladdade diskussioner omkring detta. Är man antirasist så förväntas man hålla inne med religionskritik och man ska inte säga ett ont ord om islam eller dess olika uttryckssätt.
De invandringskritiska vill att man kritiserar islam och bara islam. Att jämföra och ge perspektiv är att förneka eller förminska problem. Jojo - nu gjorde jag mig själv skyldig till att formulera mig i idépaket - hjälp - hur kommer man loss??!

Vi är så rädda för varandra och varandras förväntade idépaket. Någon vägrar läsa en text för att den är skriven av en socialist eller en SD-politiker eller någon annan. Inte kan man hålla med om något som en sverigedemokrat säger även om det handlar om att hen gillar köttbullar!?

Utökar vi pakettänkandet till olika etniska grupper och olika kulturer då hamnar vi farligt nära rasismen och det riskerar få samma konsekvenser som rasismen...

Varför kan vi inte lära oss se den enskilda människan och ge individen ansvar?
Även om nio filmstjärnor av tio använder Lux så kan man inte ta för givet att Roger Moore gör det.

Nu ska hela rasket rivas..

 

Det har rivits i kvarteret bredvid och det har bjudit på många spännande reliefer och jag har tagit en hel del kort och tur det för nu är allt jämnat med marken.

Det kan ju också vara kul att försöka måla lite på temat.I konstens värld kan det destruktiva och fula inspirera och till och med upplevas som vackert. Det kan också vara ett trevligt sätt att få utlopp för frustrerade känslor, men då  kanske jag skulle ha överdimensionerat grävskopan lite för effektens skull? Att jag alltid ska vara så mesig...

 

Inga frön fastnar på hälleklipporna

När dottern och jag gjorde en utflykt till Hågadalen satt vi och beundrade klipphällarna vid Kung Björns hög och gjorde skisser med krita Äntligen har jag tagit mig i kragen, plockat fram mina färger och dammat av stafflit för att komma igång med mitt måleri.

Det ser härligt ut med dessa klippor, samma form upprepar sig: platt stigande och ett tvärt avslut. Det ser ut som om de vore på vandring mot samma mål - mot evigheten?   Man kan verkligen tänka sig in i hur isen sakta har glidit över marken och kvar står stenarna som om det nyligen hade hänt, 11500 år sedan bara...

Det är rogivande att sitta och titta på dem. Allt tjafs blir så ovidkommande inför detta perspektiv. Inga frön har fastnat på hälleklipporna. Ord kan hamna på stengrunden till ingen nytta, men de kan också hamna i myllan och slå rot - för att göra en biblisk anknytning. Poängen skulle förstås vara att det är bäst att ta emot orden i den djupa myllan men allt som oftast så vore det nog ganska bra att vara den där stengrunden i alla fall. Allt för många ord borde aldrig sägas. Just nu känner jag ganska starkt för att vara -  just en stengrund.

Idétorka

Moralist - javisst!

 

 

Handlar rädslan för att diskutera moral om att många fortfarande kopplar ihop religion och moral? Den religiösa moralen säger att vi ska göra si eller så för att gud säger det och ifrågasätter man kanske man får höra att man inte ska tro att man är klokare än gud : Guds tankar är högre ån våra. Speciellt vi som har uppnått mogen ålder har ju fått oss en del kristna syndakataloger till livs. Man möttes mest av känslomässig indignation inför "synder" med hänvisning till guds vilja. . Muslimerna har sin syndakatalog, där en hel del påminner om sådant som var aktuellt i den kristna världen tidigare. I båda religionerna har alltid denna moral begränsat kvinnors liv mer än männens.

Än i dag verkar den uppfattningen leva kvar även hos icke troende att moral är beroende av religion. Och det är ju en stor missuppfattning. En moralkod uppstår alltid i ett samhälle, uttalad eller outtalad. jag anser att en uttalad moralkod är sundare än en outtalad på alla sätt. Min första tid som "avfälling" kände jag mig lite desorienterad och trodde att alla icke kristna var fria människor men märkte att man sprang på en massa: "Så gör man bara inte" fast det var sånt som inte hade någon som helst motivering. Då kände jag ett litet förakt och tyckte att de kristna i alla fall hade någon form av förklaring även om den var i mina ögon oacceptabel.

Vad kan då vara viktigare än att diskutera etiska frågor utifrån vilken effekt olika handlingar kan tänkas ha? Går inte moral ut på att människor ska kunna leva ihop på ett bra sätt utan att göra varandra illa och helst göra varandra positivt gott.? Än mer komplicerat och viktigt att diskutera blir det ju i dessa tider när vi i högre utsträckning konfronteras med olika kulturer och olika värdesystem.

 

Det händer att jag blir kallad moralist när jag diskuterar moral och det är jag kanske. Moral och politik liknar varandra på det sättet att båda bygger på värderingar och vad man tror är bra för samhället och människorna, men att diskutera politik är mer accepterat - ingen tror att man inte får tänka som man vill för att någon hävdar sin politiska uppfattning utan det är naturligt att åsikter bryts mot varandra. Varför kan man inte ta det lika naturligt i moralfrågor?

De andra djuren....

 (Alla foton från http://www.fotoakuten.se/)

Hur förhåller vi oss till djuren eller våra meddjur om vi ska vara biologiskt korrekta?
Jag har tidigare skrivit ett inlägg: http://v-ollaiver.blogspot.se/2011/10/en-tyst-minut-for-flaskkotletten.html

Det är bra att vi börjar intressera oss mer i etiska frågor kring vårt förhållande till djuren - även om det är först och främst är humanist jag är, inte "djurist". Men kan vi gå så långt så vi kan försvara våld i samband med att värna om djuren? Är problemen att likställa med stenade kvinnor, med tortyr, våldtäkter, dödande och lemlästande av människor - massvält? Är man en hjälte när man vandaliserar en djuruppfödares ägor och släpper ut minkar, hotar ägaren med familj och släpper bomber i brevlådan? Är det inte en lite lättköpt gloria? Det förvånar mig att det finns människor som kan försvara våld i de sammanhangen i dagens Sverige - skrämmande på min ära.

Självklart kan man ifrågasätta uppfödning av djur för vår fåfängas skull, vilket det gäller att få en vacker päls eller plågsamma djurförsök för skönhetsprodukters skull.
Däremot så är vi allätare och det fungerar inte för alla att avstå från allt vad animaliska produkter heter, precis som det inte fungerar för alla att äta LCHF. Men födan har blivit vår stora religion och har skapat de nya religionsstriderna.

Jag har tidigare haft kontakt med en person som inte generellt kan säga att hon skulle rädda en människa framför ett husdjur vid en brand utan det beror på relationerna, eftersom alla liv har lika värde. Själv skulle jag definitivt rädda henne framför hennes katt även om relationen inte är helt positiv och hon föraktar mig som köttätare och jag älskar katter. Det låter så fint att alla liv har lika värde men prioriterar man inte människan blir det ohållbart.

Vi har många djur som vi som människor har odlat fram som boskap eller husdjur. Det finns människor som inte valt att vara veganer men som av etiska skäl håller sig till vilt. Då blir det lite naturens lag som gäller, Bytesdjuren har en liten chans att komma undan och vi likställs med de andra rovdjuren.

Det finns också människor som inte är veganer men som tycker att vårt hållande av husdjur för vårt eget höga nöjes skull är värt att ifrågasätta. Med vilken rätt tar vi ifrån djuren deras naturliga liv, stänger in dem i en lägenhet och kastrerar dem? Tar ut enskilda djur som egentligen är flockdjur så de inte tillåts leva ett normalt liv i en flock. Marsvin är ett exempel. Hunden har åtminstone förmågan att se människan som en del av flocken. Men vore det ändå inte logiskt för alla etiska veganer att avstå från husdjur? Livskvalité handlar inte bara om liv eller död.

Jag kommer lätt in på saker som helt eller delvis finns med i mitt förra inlägg i frågan. Läser man där får man lite mer kött på benen om mina synpunkter så det här får räcka....

Dans kring midsommarstång och gran

Visst är det trevligt med midsommarfirande, speciellt om man har tur med vädret. Jag satt med familjen vid skogskanten och såg på när man dansade runt midsommarstången och visorna som sjöngs kan också sjungas när man dansar runt granen på jul även om det till jul blir lite "hej tomtegubbar" också. Vid midsommarsolstånd och midvintersolstånd så kommer de gamla lekarna fram. Inte så konstigt att just de helgerna betyder ganska mycket för oss som lever med dessa stora klimat- och ljusförändringar under året.                                                            

En del vill göra gällande att vi skulle fira nationaldagen på midsommar i stället eftersom folk ändå firar midsommar. Man ser rätt många svenska flaggor på midsommarstänger och som bordsdekorationer så det känns ju som nationalismen blomstrar den dagen, kanske mer än den 6 juni. Så varför inte?

Men Birro då......!

http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/marcus-birro-om-nu-vi-bryr-oss-sa-lite-om-gud-varfor-vacker-han-sadana-starka-/

Man tappar andan inför en så kompakt oförmåga att tänka utanför sin egen livsåskådning eller gör du dig till Birro?
Religionen har haft ett starkt fäste. Inte förrän på 50-talet blev det överhuvudtaget tillåtet att lämna Svenska kyrkan utan speciell anledning, som då skulle vara tillhörighet av någon annan form av församling. Det var en självklarhet att man skulle läsa för prästen. Ända fram till 2000 föddes man in i Svenska kyrkan.  Och jag är så gammal förstår du så när jag var ung var det obligatorisk morgonsamling på skolorna.

Många är vi som har haft en kristen uppväxt . Och har en del av ens liv varit ockuperad av denna tro med allt vad det innebär av grubblerier som man sen upplever har varit alldeles i onödan då kan man känna sig lurad. Och man har fått en massa värderingar som sitter i känslan men inte i förståndet, kanske ännu mer de som kommer från frikyrkliga sammanhang, som hade ett mycket starkare fäste för över ett halvt sekel sedan. Man är aldrig likgiltig inför det som varit en del av ens liv, vilket det nu handlar om religion, politiska värderingar, droger eller något annat. Och även om man inte har en så direkt erfarenhet så är man ärlig väljer man att inte bortse från avigsidorna, människors bundenhet och dogmer som får lov att skymma sikten för äkta empati.

Jag är väl en ordets fundamentalist Birro. Antingen finns gud eller också inte. Är man övertygad om att tron är fåfäng kan man knappast vara likgiltig för vad den har gjort med en själv eller andra människor. Själv är jag uppväxt med att det var okey att tvivla, nästan tjusigt, så länge den självklara lösningen var att finna tillbaka till tron. Men tvivlets tankar skulle inte ridas ut och man skulle låta andra få vara ifred i sin tro. Därför skulle man hålla käft.

Och fastän vi numera anses vara ett av de mest sekulariserade länderna så finns fortfarande den där attityden hos många. Ssscchh stör inte den troende, håll inne med dina tankar! Med den känslan så kan det bli ganska outhärdligt att bli utsatt för en prästs religiösa akter. Varför ska prästerna och de troende få så mycket respekt och hänsyn och den icke troende ingen? Det är också tråkigt att inte kunna lita på skolan så att barnen inte ska utsättas för någon religiös påverkan, om man själv är motståndare till religionen.

 Det är fascinerande med många troendes oförmåga att sätta sig in i att det finns människor som faktiskt inte tror. Många av de som aktivt tagit ställning mot tron blir antagligen inte berörda av gud utan den troende världens andligt imperialistiska attityd.

Jag håller i och för sig med dig om att kyrkan skulle vara lite för stolt för att låta sig användas utan att leva ut det som är dess idé. Men låt oss då enas om att det är dags för kyrkan att klippa av navelsträngen till staten och lämna samhällets institutioner. Den som känner sig ha ett ärende till kyrkan ska gå dit av egen fri vilja och inte genom obligatorisk skola eller arbete. Skolverket gör alldeles rätt i att vägra prästerna att låta barnen bli föremål för en religiös handling.

Råttgift utlagt!

Foto: www.Fotoakuten.se

Idag har de satt kärringen på råttgift! Sånt läder ska sådan smörja ha! Det verksamma ämnet i Waran används i råttgift så det är inte alls jag som dramatiserar ;-) Det är inte kul med mediciner. Jag har blivit en sån där tant som sitter med sin medicindosett. Och det är inte lätt att veta vad man känner sig sjukast av - sjukdomen eller medicinen. Jag är inne på tredje medicinen för mitt flimmer och eftersom det tydligen inte går att hålla det stången helt så behövs det ett skydd mot proppbildning. Men man vänjer sig väl vid det  här också. Man stegrar sig mot det ena och det andra men till slut blir allting bara såå  normaaaalt.......

Good enough - that old time religion?

Efter att ha sett "Uppdrag granskning" igår och sett hur muslimska kvinnor sökt svar på frågor om sina rättigheter gentemot mannen och man klart visat var makten ligger kan man knappt låta bli att tänka att vi i viss mån åter måste konfronteras med problem som vi hade i mer märkbar omfattning kanske för ett sekel sedan.  Hon får inte neka honom sex, inte ens om han har fler kvinnor Hon ska inte anmäla till polisen om hon blir slagen. Istället skall hon be om förlåtelse.... Alla muslimer skriver inte under på detta men det är ändå anmärkningsvärt att så många imamer ger sådana svar. Och att de ger råd som inte stämmer med svensk lagstiftning.

Märk väl, jag är inte specifikt islamofob - jag är religionofob. Och vi löser inte några problem genom att "skicka hem" människor som söker skydd i vårt land. Jag hoppas verkligen att detta Wallraffande som ägde rum via "Uppdrag granskning" leder till förbättringar för de muslimska kvinnorna. Om vi uttrycker hat och tar avstånd från människor med en viss religion, polariserar vi ännu mer och ger mer grogrund för fundamentalister som lever högt på den inre gemenskapen visavi den onda omvärlden.

Om vi nu förutsätter att det finns en gud så har han uppenbara kommunikationsproblem. Hur kan en del uppfatta att det enda rätta är islam, andra att det är kristendomen eller hinduismen eller något annat som är den rätta tolkningen av "guds röst"? Dessutom så finns det alltid olika grupperingar inom de olika religionerna som gör anspråk på att ha tolkat sin gud rätt.

Så länge det finns religiösa dogmer så finns risken att människors sunda förmåga till empati blockeras. Man kan inte på ett förutsättningslöst sätt ta ställning till vad som är gott för människan. Enligt min åsikt så sätter fundamentalismen  religionens avigsidor under lupp. Sen finns det mycket inom jämförelsevist liberalt religionsutövande, som många uppfattar som harmlöst eller till och med positivt, som skapar ofrihet och maktutövning på olika sätt. Så det finns inget läge att slå sig för bröstet och tycka att en religion är bättre än en annan.

Blåsippor kan vara lila

Jag har försökt att måla en tavla med blåsippor invid en bäck, men neeejjj jag kan inte stå för den, blev inte bra alls, så det får bli ett något manipulerat foto istället. Denna vårblomma är verkligen nostalgi för mig.När jag var barn gick man till bäcken för att se om blåsipporna kommit upp än. Nu hinner man knappt fatta att de har blommat innan det är över.

Blåsippan som nostalgi har blivit lite naggad i kanten för mig, sedan ett visst parti har gjort den till symbol för det slutna samhället och främlingsfientlighet. Det var kanske därför min tavla inte blev så bra. Jag kan ju alltid skylla på det i alla fall - känns bättre än att erkänna sina konstnärliga tillkortakommanden. ;-)

Fotot är lite manipulerat men inte färgen. Blåsippor kan faktiskt vara lila, nästan röda. Det kanske vore något för Jimmy med kompisar att ta sig en funderare på. Kan man vidareutveckla den tanken på något sätt?

Tolerans - de ä svårt de

Jag har diskuterat en del i grupper, skapade av sverigedemokrater och/eller folk till höger om dem och blivit censurerad någon gång och portad någon gång fastän jag bara diskuterat och sagt min ärliga mening. Sen går jag med i en grupp som vill värna antirasism och tolerans och är emot främlingsfientlighet och där har man varit väldigt upptagen med att diskutera vem som ska få vara med och slänger ut folk som inte delar åsikterna så då var det inte bättre där........

Det är tydligen supersvårt det där med tolerans, inte underligt att världen ser ut som den gör. Vi delar in oss själva och andra i olika ideologier och så aktar man sig noga för att beblanda sig, för tänk om jag råkar hålla med en sverigedemokrat i sak! Hemska tanke! Och man måste ju veta var man har folk, kunna sätta en etikett på dem så man kan känna sig trygg!!

Det är inte värt att framställa sig själv som något undantag i det här fallet. När en främlingsfientlig grupp uttrycker sina åsikter om ett problem i samhället så vill man automatiskt peka på det positiva och vill inte hålla med, även om den problematiken också finns fast den diskuteras i alltför generaliserade och snedvinklade former. Om en lärare hade klagat på min dotter och tyckt att hon var besvärlig och jag hade märkt att hen inte tyckte om henne utan ville bli av med henne, då hade jag säkert gjort allt för att tala om hur bra min dotter var och inte lyssnat på några problem men om läraren hade varit genuint intresserad av och välvilligt inställd till min dotter hade jag nog lyssnat och velat samarbeta för att lösa problemen. På liknande sätt vill jag gärna diskutera integrationsproblem med dem som i grunden vill alla människor väl och vill ha ett öppet samhälle.

Religionen blir en mycket infekterad fråga i sammanhanget. Själv tycker jag att det är svårt att kritisera islam på samma sätt som jag kritiserar kristendomen för att inte mina åsikter ska omfamnas för främlingsfientliga syften. och religion är väl inte det första man diskuterar med en människa som sökt sin tillflykt i Sverige under traumatiska omständigheter och som ser en trygghet i sin religion. Även om jag är kritisk till all religion så är det lika självklart att muslimen ska få utöva sin som att den kristne får utöva sin, om man inte genom sitt religionsutövande kränker andra människors behov av frihet eller rent av bryter mot lagen.

När ska vi människor våga möta varandra i ett ärligt meningsutbyte utan att låta våra etiketter styra vad vi ska tycka och tänka?

På tal om möda....

 Jag har förlorat mig lite i fotomanipulation. Frågan är varför man nu ska sitta och peta med en penna eller en pensel? Detta är den ursprungliga bilden, en kustbild från Skottland.

 Här har jag gjort färgerna och kontrasterna mer intensiva. Det blir lite gladare. man upplever verkligen att solen skiner.

 Men livet är inte bara solsken - det finns moln och dåligt väder också.

 Förresten, vad sägs om en romantisk månskenspromenad vid stranden?

 Genom ett enkelt klick kan jag få fotot att se ut som en skiss med kol.

 Puh, dessa två bilder vill bara inte sära på sig :-( men den översta ska föreställa en akvarell och den nedersta en målning i olja eller akryl där man använt palettkniv.

 Så kan man också få det att se ut som om man målat med sprayfärger.

 Till slut kan man busa till det lite hur man vill och leka lite respektlöst - här har vi hela havet stormar! Och det finns många fler finesser att utforska.

Visst är det kul att leka med alla dessa effekter men inte kan det ge samma tillfredställelse som att kämpa med sin pensel och se hur något växer fram ur ens händer istället för att få fram finesser med ett litet klick. Snabbt och lätt men var finns själen? Och det är inte alltd det går så snabbt. Datorer kan verkligen vara stressande när det inte fungerar, man klickar och klickar och inget blir som man tänkt sig. (Jag svor några gånger innan jag gav mig inför ödet och struntade i att försöka få isär bilderna ovan t.ex.) Men det är väl lite symtomatiskt för vårt stressade quickfix-samhälle att det är vild aktivitet i olika fotogrupper på Facebook men det är lite svårare att få folk att hänga i med lite vanligt traditionellt skapande med penna eller pensel..

Var det mödan värt?

Nå, vilken är bäst? Den nedersta bilden som är lite snabbt och spontant målad på papper eller den översta som är målad på duk med lite mer möda? Där har jag blandat färg i pasta så berg och stenar och vågskum blir som reliefer på tavlan och stenarna är lite mer bearbetade färgmässigt. Men det är onekligen lite mer schwung i vattnet på den nedersta. Tillsammans med molnen gör det att den bilden ser mer hotfull ut men molnen kom till därför att jag oavsiktligt råkade kladda till det.....

 Utifrån den möda jag har lagt ned så kanske den som röstar på den nedersta gör säkrast i att vara anonym ;-)

Back to basic....

Det har varit ganska segt med skapandet efter flytten men nu är det väl ändå dags att försöka komma loss. Dottern Linnéa lyckades inspirera mig med ett foto från skotska kusten. Det är bara ett försök målat på papper - kanske jag kan försöka åstadkomma något liknande på duk.

Klippor, stenar och hav representerar det tidlösa. Det är meditativt och rogivande. Allt tjafs inom en blir så ovidkommande. Samma känsla får jag ibland när jag åker tåg och passerar stora skogar och fält. "Back to basic" behövs ibland.

Förvånad avfälling....

Jag har genom min gamle gode vän inom Humanisterna, Gunnar Ståldal, blivit uppmärksammad på en debatt som förs inom den kristna världen. Jag har inte hängt med så mycket inom frikyrkovärlden på senare tid, satt min fot i en frikyrka vid bröllop och begravning på sin höjd. Det verkar som man tycker att andligheten är på väg ut ur frikyrkan och att Svenska kyrkan står för det andliga allvaret. Är det en allmän trend eller är det några konservativa gamla gubbar som tycker det?

Den 3 februari publicerades en artikel av Sigfrid Deminger i Dagen, tidigare rektor för Örebro missionsskola och f.d. församlingsföreståndare i Betlehemskyrkan i Göteborg:
"Frikyrkligheten bar inte"
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=304407
Sigfrid Deminger tycker att vördnaden har försvunnit i den frikyrkliga gudstjänsten och att "människor och deras framträdanden står i centrum" Det är inte Bibelns texter som är det centrala i predikningarna. Frikyrkomedlemmarna kan inte sin Bibel längre. Bönerna är fragmentariska och slarvigt formulerade och saknar inlevelse. Gudtjänsten beskrivs som ett scenframträdande.
Men vördnaden finner vi enligt Deminger i det mäktiga kyrkorummet, där Bibeltexterna läses och "liturgin bygger på de församlades delaktighet". Nu har Sigfrid Deminger gått tillbaka till den kyrka som han gick ur i sin ungdom.

Den 3 april publiceras också i Dagen en intervju av den kände mediaprofilen      Siewert Öholm
Josefin Lilja har skrivit artikeln: "Siwert Öholm lämnar 'motvilligt' frikyrkan".
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=296277
Siwert Öholm lämnar också frikyrkan och söker sig till Svenska kyrkans famn, inspirerad av Sigfrid Deminger, vars tankar han identifierar sig med. Öholm anser sig få vatten på sin kvarn av 2011-års kulturnatt i Uppsala: "Både Domkyrkan och Missionskyrkan valde att ha öppet på kvällen. ' I Domkyrkan hade man bikt, nattvard och själavård medan man i Missionskyrkan bjöd på konserter och politiska utställningar. Domkyrkan visade en betydligt större öppenhet för människor andliga längtan. För mig blev det ett tydligt tecken på frikyrkans förfall och kultursnobbism'"

Men enligt den bild jag hade som ung var det ju de frikyrkliga som tog Gud och Jesus på allvar, hade ett personligt förhållande till sin gud och formulerade böner från hjärtat, läste inte färdigskrivna sådana. Att vara frikyrklig var ett sätt att leva, det blev hela ens sociala liv. De kyrkliga besökte kanske högmässan på söndagen och levde loppan som vem som helst däremellan. De få gånger jag besökte Svenska kyrkan tyckte jag det var ebarmligt tråkigt och opersonligt. Det som inte var personligt formulerat var inte heller äkta tyckte jag.

Deminger antyder att det är människan som står i centrum i frikyrkans gudstjänster. Är det något som har förändrats? kanske inte så mycket egentligen. Från allra första början har väl frikyrkorörelsen betonat den personliga tron och den kristna individen har uppmärksammats. Det var den auktoritära religionen man vände sig mot för man skulle vara fri att själv uttrycka sin tro och tolka sin Bibel, även om det inte alltid blev så mycket bevänt med den friheten inom de olika rörelserna.

Är det kanske den utvecklingen som fortsätter inom delar av frikyrkorörelsen och Svenska kyrkans famn står öppen för den som vill ha de färdiga texterna att luta sig mot, eller vad är det som händer? jag är ju ingen flitig besökare av Svenska kyrkan heller så jag ska kanske inte uttala mig.

"Predikan utgår ofta från ett ämne eller ett uppslag som är predikantens eget", skriver Deminger och uppfattar det som något negativt. Är det negativt? ' För mig är det negativt att det finns "heliga skrifter" som inte får ifrågasättas och kritiseras, accepteras eller förkastas som vilken skrift som helst.

Frikyrkan eller Svenska kyrkan - spelar ingen roll för mig numera.  Människan ska vara i centrum med frihet och ansvar.

Till min 20-åring

Du fyller 20 år idag! Den här målningen gjorde jag 2006, då du ganska nyligen blivit tonåring och blivit utdragen som en gummisnodd, ränt i höjden flera decimeter utan att gå upp nämnvärt i vikt. En lång, smal tjej från att ha varit en lite knubbig flicka.
Meatamorfosen behövde bearbetas och då blev det den här målningen - ett collage från ultraljudsbilden i magen till du nyfödd ligger på pappas underarm och sen några bilder på vägen till den långa tonåringen som står och knappar på sin mobiltelefon. Nu skulle bilden behöva kompletteras med en ung vuxen, men från den tiden då jag målade den här tavlan till nu kanske ändå de största förändringarna skett inuti.

Det är första födelsedagen du inte är hemma så då får jag sitta här och drömma och skriva ett blogginlägg i stället och stolt följa dig i mina tankar....

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är ditt stora äventyr!

Livet är en dans på nyponrosor

Ovanstående bild gjorde jag som en kladd och tänkte göra något bättre sen. Bilden skulle heta "Visst är livet en dans på rosor". Idag tog jag en promenad och gick in på en blomsteraffär och skulle köpa ett par rosor som förebild. Men tänka sig, expediten kunde inte uppbringa en endaste ros med taggar!! Taggarna har förädlats bort!! Då går det väl inte att prata om livet som en dans på rosor! Eller har vi förädlat bort taggarna i det verkliga livet också? Gör man sig inte illa i livet längre? Kanske det är livet på Facebook som är en dans på rosor utan taggar? Det har skrivits om att vi förskönar våra liv där och gör andra, som går på bluffen, deprimerade.

Det var första gången expediten var med om att någon frågade efter rosor med taggar. Hon undrade nog, fattade inte att rosor utan taggar är fusk...

Jomen på nyponrosorna, åtminstone de vilda, måtte det väl fortfarande finnas taggar: små, vassa och ettriga, som blir svåra att få bort från foten sen? Vi säger väl det då:
 Livet är en dans på nyponrosor!

Är du lycklig på lördag eller söndag?

 DN.se publicerar en artikel som säger att religionen gör oss lyckliga:
Amerikaner som regelbundet går i kyrkan, synagogan eller moskén upplever fler positiva känslor och färre negativa än de som inte besöker något gudshus. Analysen bygger på över 300.000 intervjuer utförda av Gallup-Healthway.

Regelbundna gudstjänstbesökare har i genomsnitt 3,36 positiva känslor per dag, jämfört med 3,08 för otrogna.
http://www.dn.se/nyheter/varlden/stor-undersokning-religion-gor-dig-lycklig

Hm - man kan ju fråga sig om skillnaden är så markant? Båda parter har tydligen tre hela "lyckor" var. Och vad definierar man som lycka?
Hur skulle jag kunna besvara en enkät som försöker utröna hur många positiva känslor jag har per dag?

Enligt ovanstående undersökning är också de icke troende som lyckligast på lördagen och de troende är lyckligast på söndagen. De icke troende upplever kanske veckans höjdpunkt i Mammons tempel (varuhusen) på lördagen medan den troendes höjdpunkt infaller i kyrkan på söndagen - eller?

Nja, det är inte bara Mammon som återstår för den icke troende.
Kulturell aktivitet sägs vara gynnsamt för hälsan. Den kyrkliga verksamheten bör kunna ses som en form av kulturell aktivitet. jag lyckades hitta en artikel att styrka mina antaganden med:
Vi vet att kulturell aktivitet och ett långt friskt liv har ett tydligt samband, det skiljer 15 år i livslängd mellan de som använder hjärnan aktivt och de som låter bli, säger Gunnar Bjursell.
http://www.prevent.se/sv/Arbetsliv/Artikel/2010/Mer-kultur-ger-ett-halsosammare-liv/

I den senare artikeln fokuseras på hälsa och livslängd och den kulturella aktiviteten får oss att "använda hjärnan" ger lustkänslor och
gemenskap.  Vilket resultat skulle vi få fram om man mäter lyckan hos t.ex. dem som går regelbundet på teater och konserter? Eller om vi mäter lyckan hos dem som regelbundet deltar i någon form av föreningsliv?

Vad innebär den kollektiva gemenskapen i sig för de positiva känslorna?
Jag har funderat en hel del på behovet av kollektiv gemenskap. Hur viktig är den i förhållande till behovet av nära familjerelationer och vänner? Är det något som vi kastar bort med badvattnet i sekulariseringens tidevarv? Eller är den kollektiva gemenskapen bara av ondo så vi ska se alla skrikande människor i hitlerhälsning framför oss? Vi rör oss förstås i en hel del kollektiv ändå, arbete, skola etc. Vi hamnar i tillfälliga kollektiv av och till.  Räcker det? 

Jag måste något ljuga....

http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Wooden_washtub.jpg

Nu verkar det som om jag måste ljuga ihop något för att hålla bloggen vid liv.

"Jag måste något ljuga för att karet ska bli fullt sa Espen Askepilt" 
Den frasen är det enda som sitter kvar i minnet från en saga jag läste som barn.
försökte googla efter den men hade inte sån tur att jag kunde hitta sagan på nätet. Jag hittade en annan norsk folksaga om Espen Askepilt men inte denna. De här sagorna brukar gå ut på att några skickas ut i världen och så träffar de någon som har behov av hjälp och den som beter sig på rätt sätt får en magisk förmåga till hjälp på den fortsatta vandringen. Det brukar vara den yngste eller svagaste eller den som alla tror minst på som gör rätt och som klarar sig till slut och kanske får prinsessan och halva kungariket. Den siste ska bli den förste; den lilla maktlösa människan får sin kompensation - bara hen gör det goda.

Barnens sagor pekar framåt då man ska ut i den stora världen. Förhoppningsvis finns det fortfarande något av den stora världen att upptäcka när man lever pensionärsliv men ändå funderar man en del på hur det gick och känner ett behov av att berätta sagan om hur det blev. Går den att berätta utan att ljuga - eller får man ljuga? Jag försöker lägga pussel ibland men jag behöver en del bitar för att få en helhet. Problemet är att jag tror att jag inte kan ljuga. Ljuger gör vi nog alla på något sätt mer eller mindre medvetet, men den där kreativa lögnen - d.v.s fantasin lyser med sin frånvaro ibland.

PS. Min man hittade sagan, det var bara det att frasen inte hade riktigt samma ordalydelse som i den version jag kommer ihåg:
http://oaks.nvg.org/nofor23.html
"Jag måste säga något rejält för att karet ska bli fullt", stod det här. Det kanske måste en lögn till för att det ska bli något rejält ibland :-) Eller också kan sanningen uppfattas som lögn och lögnen som sanning ibland.

Utanförskapets ambassadörer

Visst kommer jag att titta på melodifestivalen i kväll fast jag skäms lite smått, gillar ju inte så ofta musiken och inte är det så finkulturellt heller men det är ändå kul att se hur det går. Liiite intressant måste det ju ändå vara för den drivkraften finns det inte en endaste gnista av när det gäller OS till exempel. Där nöjer jag mig med att höra de största nyheterna i efterhand för att inte framstå så bakom flötet som jag verkligen är.

Speciellt intressant blir det ju eftersom vi har till och med två jokrar i leken den här gången. Smart drag av arrangörerna för det är nog fler som tycker som jag och som har gått på knepen att få oss att bänka oss framför TV:n i år också om nu någon hade tänkt strunta i det för en gångs skull.

Jag diggar dem starkt - de medelålders herrarna! Släng er i väggen Danny och Loreen!
Här är Torsten Flinck alert och ger kontakt. I intervjuer halvligger han i soffan och blundar när han talar - här ser han publiken i ögonen och är sååå närvarande och verkar bottna i det han förmedlar. Musikaliskt är det väl inte helt fel heller så långt jag kan förstå. Barfotabarnet sjunger: Jag reser mig igen....
 Björn Ranelid spelar ut men ger inte samma kontakt ändå - den kontakten finner man nog bättre i hans böcker. Men det är något visst med honom. Idén bakom framförandet, att deklamera en kärleksdikt med musikalisk bakgrund, är okey och Sara Li sätter lite piff på anrättningen  Ranelid står upp för den han är och försvarar sig mot belackarna och han fascinerar mig på något sätt. Jag trodde att Jonas Gardell var de mobbades försvarare. Med sin kommentar, att han från att ha sett Ranelid inte längre är homosexuell, har han dock fallit ned från den piedistal där jag placerat honom.

Heja grabbar - ni får nog varsin röst av mig ikväll! De andra får musikaliska och artistiska förståsigpåare ta hand om. Allmänheten som röstar behöver ju inte ens ha ambitionen att göra någon form av rättvis bedömning - så jag röstar på utanförskapets ambassadörer.

Frieriet överflödigt....

Man brukar säga när man är pessimist att det händer när det blir två torsdagar i veckan men riktigt så pessimistiska behöver vi inte vara som kvinnor för vi får fria när det blir 29 dagar i februari och det sker i alla fall vart fjärde år.

Men vad betyder frieriet i dag egentligen? Folk gifter sig ofta när de levt ihop ett bra tag och har barn redan, så i praktiken har man redan sagt ja till varandra på vilket sätt det än gick till. Men ofta är det väl så fortfarande att mannen anses vara den som tar initiativet till ett förhållande och "frieriet" idag kanske låter: "Ska vi flytta ihop"? eller "Vill du bli min sambo?"

Men nu är det ju egentligen helt överflödigt med detta frieri vilket det kommer från kvinna eller man. Vi kvinnor kan ju bara gå och få en insemination - männen är praktiskt taget överflödiga. bortsett från några väl valda avelsmän. Härliga tider :-)

Fast allvarligt talat - inte skulle jag velat ha barn utan att dela detta med någon...

Nästan på riktigt.....

När jag var barn var det en period då det blev prinsessor för hela slanten. Snett från sidan, volang på volang och händerna bakom ryggen för de var så svåra att rita; samma stuk på alltihop. Ovanstående är ett försök att rekonstruera en sådan teckning. Jag har inte en teckning kvar från min barndom - jag som satt hela dagar och ritade.

Kopplingen mellan sagans värld och verklighetens värld var nog inte så stor utan det var från sagorna jag hämtade min inspiration,fastän nuvarande kungens systrar väl var i fokus för medias intresse då. En prinsessa var sinnebilden för en vacker flicka/kvinna, något att drömma om som liten flicka, speciellt innan barbiedockan hade gjort entré. Men prinsessdrömmen har ändå levt vidare vid sidan av Barbie.

En alldeles riktig prinsessa har precis kommit till världen och visst tittade jag på bilderna i tidningen idag och visst gläds jag med Victoria och Daniel som man på något vis tycker att man känner. Men är det alldeles på riktigt? Det verkar som många vill ha en sagovärld, ett skådespel i verkligheten så att prinsessor finns nästan på riktigt.

Sedan jag blivit vuxen har jag dock upplevt kungahuset som något overkligt och konstigt. En vanlig kommentar när jag velat ifrågasätta det är att det nog handlar om avundsjuka. Jag undrar om den person existerar som är avundsjuk på kungligheterna - den personen skulle jag vilja se på riktigt och höra hur hen tänker och känner.

På tal om roller.....

Vilken roll du har
Vilken roll du tar
Vilken roll du ger
Vad kan man säga mer?
Om ingen dig ser
spelar det alls ingen roll!

Kliver inte på tåget...

http://www.dn.se/nyheter/sverige/vi-sager-inte-barnens-kon

Jag gillar pronomenet "hen"och har börjat använda det ibland, mycket praktiskt istället för krångliga konstruktioner som "han eller hon" eller "vederbörande" när man inte vet kön och inte vill ta för givet kön i ett mans- eller kvinnodominerande yrke men kön är för mig framförallt biologiskt och varför skulle jag förneka eller gömma det jag har mellan benen och varför skulle man hymla om eller förneka barnens kön?

 Kön är och kommer alltid att vara viktigt för oss. Det spelar en djupt existentiell roll i våra liv och är det verkligen något vi ska fly från? Det är en helt annan sak att ställa upp på traditionella könsroller. Det luktar fanatism att ge könsneutrala namn och gömma könstillhörigheten. Nix, kliver inte på det nya tåget - sitter nog kvar på perrongen och lägger pannan i djupa veck och funderar ett bra tag till. Finns det inget annat tåg jag kan ta, där jag kan vara stolt över att vara kvinna fast utseendet inte är mitt primära trumfkort och jag inte kan gå på höga klackar........ ?

Humanism med avstamp i religionen

Kort om Humanismen

Stephen Law  Översättare Anna Holmqvist

Fri Tanke förlag 2011

Jag har just läst en svensk översättning av Stephen Laws Humanism A very short introduction.Den humanism som presenteras av författaren i Kort om humanism handlar inte om de ämnen som man kallar humanistiska inom utbildningsväsendet, inte heller om en allmän human inställning att vilja väl och göra människor gott även om det förhoppningsvis är en ambition också i det här sammanhanget. Det handlar om humanismen som livsåskådning. Det är människan och hennes strävan att nå kunskap med vetenskapens hjälp som ska värdesättas – inte gudar eller andra föreställningar om något övernaturligt.

I början får man en liten tillbakablick över humanismens historia och den visar att det inte bara är den kristna läran vi européer har att gå tillbaka till om vi vill söka våra ideologiska rötter utan man kan fästa små rottrådar ända ned i den grekiska filosofin. Sedan handlar den om argument för och emot guds existens, moral utan religion, sekularism, moralisk och religiös fostran, livets mening och till sist något om humanistiska ceremonier.

Jag funderar på vad i boken som har känts relevant i mitt liv. Konflikten mellan tron på en skapare och Darwins utvecklingslära förstoras nog upp många gånger. Det var ingenting jag brydde min hjärna så mycket med ens som troende och många kristna idag ser det inte som en motsättning. Man tar inte Bibeln som en auktoritet när det gäller naturvetenskap om man inte är extremt bokstavstroende utan uppfattar skapelseberättelsen på ett symboliskt sätt. Men frågan som ställs ”Varför en gud och varför just den guden?” känner jag mer igen. Alla religioner vill ju hävda att det är just deras gud som är skaparen och tanken på en intelligens bakom skapelsen säger ingenting om en gud och vilken gud.

Teodiceproblemet däremot är nog något som de flesta troende har brottats med och här kommer författaren fram till att man inte kan finna stöd för tanken på vare sig en god gud eller en ond. Författaren spegelvänder argumenten och anser att orimligheterna i båda fallen förstärker varandra.

Att människan inte skulle kunna ha en moral utan gud är en fråga som behandlas och den känns mycket aktuell, för jag är ju en riktig moraltant och tycker det är viktigt att reflektera över etiska frågor. Författaren hävdar att man som humanist inte behöver ha en relativistisk hållning när det gäller moral. Det är inte så att ”allt går an”. Humanisten betonar den moraliska autonomin, att man själv ska komma fram till ett ställningstagande efter att noga ha övervägt. Humanisten avvisar en moral som grundar sig på en ”gudomligt uppenbarad sanning”. Vetenskap och kunskap ska vara vägledande i överväganden om vad som är gott för människan och det är humanistens plikt att använda förnuftet.

Att moralen försvinner i takt med att tron förlorar mark avvisas – det är snarare så att moralen förändras och förbättras i vissa fall. Filosofins betydelse betonas vad gäller etiska frågor.  En undervisning i skolan där moraliska problem diskuteras och barnen uppmuntras till kritiskt och självständigt tänkande uppges ge goda resultat. Det tror jag också är viktigt, även att vuxna skapar forum för att diskutera de etiska dilemman man möter i livet.

 Mina personliga funderingar där är att om man upplever ett visst moraliskt ”förfall” så beror det kanske på att även de som lämnat religionen kopplat ihop religion och moral och att man slutat engagera sig i etiska frågor. Moralen finns ju där. Det ligger i vår natur som sociala varelser att värdera.  Vi måste bara myndigförklara oss själva och ta ansvar och strukturera våra tankar.

Vad som är meningen med livet ger inte författaren något konkret svar på men hävdar att de flesta människor i grunden har liknande uppfattningar om vad som gör livet meningsfullt oavsett livsåskådning men det är förvisso meningsfrågan som poängteras starkt av den troende.

Böcker som försöker beskriva humanismen som livsåskådning fyller en funktion. Vi har inte haft så mycket aktuell litteratur i ämnet på svenska. Det blir väl så att humanismen i stor utsträckning gör ett avstamp i religionens värld för att markera sin ståndpunkt, vilket jag personligen känner mig ganska trött på. Men det kan jag ju inte anklaga boken för; jag hade nog haft större utbyte av den för trettio år sedan. Boken är lättläst och kan fungera för den som vill ha ett sammanfattande grepp om ämnet.

Vad som fokuseras för lite på i humanistiska sammanhang är kanske att religionen oftast inte är en teoretisk fråga för människor. Det är känslor och behov som leder dit. Livet består inte bara av tankar och argument. Religionen som förklaringsmodell är knappast så aktuell i det moderna samhället. Hur ska vi skapa ett samhälle där vi kan ge varandra t.ex. den gemenskap och tröst många söker i religionen?

Barn och föräldrar igen..

Felicia försvann av Felicia Feldt. Svante Weyler bokförlag AB, Stockholm 2011

 Det har skrivits många recensioner och bloggar om "Felicia försvann" och Felicia har blivit intervjuad i ett antal TV-program men jag kan ändå inte låta bli att försöka bidra med mina tankar. Jag blir nyfiken på sådana här uppgörelser med barndom och föräldrar, speciellt när det gäller offentliga personer som man på något sätt har följt tidigare.

Jag har läst Anna Wahlgrens "Barnaboken" med intresse även om jag inte svalt den med hull och hår - har tänkt att hon väl gjort en dygd av nödvändigheten. Med 9 barn så gäller det att barnen sover i sina egna sängar och att de sover hela natten. Medan jag fortfarande arbetade inom den sociala barn- och ungdomsvården så hade jag till och med en liten brevväxling med Anna Wahlgren. Hon deltog i samhällsdebatten och jag tyckte att hon på ett mycket ensidigt sätt tog föräldrars parti när det gällde omhändertagande av barn och beskrev det enbart  som övergrepp. Jag var ju med och såg den andra sidan av verkligheten när det var skandalskriverier i pressen om något omhändertagande och den här andra sidan kommer inte fram på grund av sekretesslagen. Jag fick ett fint brev tillbaka och hon tyckte bland annat att folk inte borde skyddas av någon tystnadsplikt om nu pressen gav en skev bild. Men var går gränsen när skadan av att vara kvar i en situation är värre än att tas bort från hem och familj? Vill inte behöva dra den gränsen!

Det gör ont i magen att läsa den här boken, för barnets upplevelser men också för  Annas totala skyddslöshet, ett skydd som hon enligt egna tidigare åsikter alltså inte skulle ha. Stämmer den bild Felicia ger så ser jag kanske en förklaring till att Anna så ensidigt stod på föräldrarnas sida.

Jag refererar inte bokens innehåll. Boken går snabbt att läsa och det går säkert att hitta referat om man vill veta. jag intresserar mig för Felicias syn på det hon skrivit. Hon vill inte kalla det för en uppgörelse. Hon vill ge barnets bild av det som varit eftersom Anna har gett sin bild på barnens och Felicias pappas bekostnad. Hon vill också ta sig rätten att inte försonas. Den synpunkten intresserar mig. Den kristna traditionen har tryckt på förlåtelsen och plikten att förlåta och många tar för givet att det är det enda sättet att nå harmoni. Jag tror att man också kan försonas med tanken på att det blev som det blev utan att förlåta en enskild individ. Ibland har saker ingen ursäkt men man kan släppa det och leva och låta leva....

Stenar och nostalgi

Året var 1998 - från ett tidigare sekel, till och med från ett tidigare millenium. Ni förstår vad längese´n det måste vara ;-) Familjen var på Gotland och Linnéa och jag gick vid strandkanten och plockade stenar. Vi letade efter vackra och roliga stenar.

När vi kom hem så gick vi och köpte färg som man kan använda på sten och Linnéa gjorde det här fantastiska trollet. Jag bara älskar det. Vindögd är han den stackarn, ögonen står åt alla håll och dragen är grova och jag tänker på Frödings bergatroll.
"Hum, hum jag är allt bra dum..."

Jag hittade en säl, helt uppenbart om man hjälper till lite med ögon och nos. Visst är den söt?

De här stenarna passade ihop, ser ut som en liten människa i en stor hand. Den troendes dröm om att vara innesluten som många funnit tröst i. Ja,ja se bara till att handen inte sluter sig och nyper till!

Vi hittade en modell av våran ANE, Volvo 945. Linnéa målade och pappa fick en fin present som han med stolthet hade på en hylla på sitt jobb.

Visst är det något speciellt med stenar! Vi gjorde mycket mer än så här. Vi gjorde ett antal plattor till värmeljus av stenar också. På mitt födelsedagskalas på hösten blev stenarna en del av bordsdekorationerna.

Just nu står mitt måleri stilla för vi har inte fått nog mycket ordning på livet för att kunna ta fram grejerna och ha ro att komma igång. Då kan man ju presentera lite gammalt skapande och unna sig att vara lite nostalgisk.