Det är tydligen supersvårt det där med tolerans, inte underligt att världen ser ut som den gör. Vi delar in oss själva och andra i olika ideologier och så aktar man sig noga för att beblanda sig, för tänk om jag råkar hålla med en sverigedemokrat i sak! Hemska tanke! Och man måste ju veta var man har folk, kunna sätta en etikett på dem så man kan känna sig trygg!!
Det är inte värt att framställa sig själv som något undantag i det här fallet. När en främlingsfientlig grupp uttrycker sina åsikter om ett problem i samhället så vill man automatiskt peka på det positiva och vill inte hålla med, även om den problematiken också finns fast den diskuteras i alltför generaliserade och snedvinklade former. Om en lärare hade klagat på min dotter och tyckt att hon var besvärlig och jag hade märkt att hen inte tyckte om henne utan ville bli av med henne, då hade jag säkert gjort allt för att tala om hur bra min dotter var och inte lyssnat på några problem men om läraren hade varit genuint intresserad av och välvilligt inställd till min dotter hade jag nog lyssnat och velat samarbeta för att lösa problemen. På liknande sätt vill jag gärna diskutera integrationsproblem med dem som i grunden vill alla människor väl och vill ha ett öppet samhälle.
Religionen blir en mycket infekterad fråga i sammanhanget. Själv tycker jag att det är svårt att kritisera islam på samma sätt som jag kritiserar kristendomen för att inte mina åsikter ska omfamnas för främlingsfientliga syften. och religion är väl inte det första man diskuterar med en människa som sökt sin tillflykt i Sverige under traumatiska omständigheter och som ser en trygghet i sin religion. Även om jag är kritisk till all religion så är det lika självklart att muslimen ska få utöva sin som att den kristne får utöva sin, om man inte genom sitt religionsutövande kränker andra människors behov av frihet eller rent av bryter mot lagen.
När ska vi människor våga möta varandra i ett ärligt meningsutbyte utan att låta våra etiketter styra vad vi ska tycka och tänka?
