Barn och föräldrar igen..

Felicia försvann av Felicia Feldt. Svante Weyler bokförlag AB, Stockholm 2011

 Det har skrivits många recensioner och bloggar om "Felicia försvann" och Felicia har blivit intervjuad i ett antal TV-program men jag kan ändå inte låta bli att försöka bidra med mina tankar. Jag blir nyfiken på sådana här uppgörelser med barndom och föräldrar, speciellt när det gäller offentliga personer som man på något sätt har följt tidigare.

Jag har läst Anna Wahlgrens "Barnaboken" med intresse även om jag inte svalt den med hull och hår - har tänkt att hon väl gjort en dygd av nödvändigheten. Med 9 barn så gäller det att barnen sover i sina egna sängar och att de sover hela natten. Medan jag fortfarande arbetade inom den sociala barn- och ungdomsvården så hade jag till och med en liten brevväxling med Anna Wahlgren. Hon deltog i samhällsdebatten och jag tyckte att hon på ett mycket ensidigt sätt tog föräldrars parti när det gällde omhändertagande av barn och beskrev det enbart  som övergrepp. Jag var ju med och såg den andra sidan av verkligheten när det var skandalskriverier i pressen om något omhändertagande och den här andra sidan kommer inte fram på grund av sekretesslagen. Jag fick ett fint brev tillbaka och hon tyckte bland annat att folk inte borde skyddas av någon tystnadsplikt om nu pressen gav en skev bild. Men var går gränsen när skadan av att vara kvar i en situation är värre än att tas bort från hem och familj? Vill inte behöva dra den gränsen!

Det gör ont i magen att läsa den här boken, för barnets upplevelser men också för  Annas totala skyddslöshet, ett skydd som hon enligt egna tidigare åsikter alltså inte skulle ha. Stämmer den bild Felicia ger så ser jag kanske en förklaring till att Anna så ensidigt stod på föräldrarnas sida.

Jag refererar inte bokens innehåll. Boken går snabbt att läsa och det går säkert att hitta referat om man vill veta. jag intresserar mig för Felicias syn på det hon skrivit. Hon vill inte kalla det för en uppgörelse. Hon vill ge barnets bild av det som varit eftersom Anna har gett sin bild på barnens och Felicias pappas bekostnad. Hon vill också ta sig rätten att inte försonas. Den synpunkten intresserar mig. Den kristna traditionen har tryckt på förlåtelsen och plikten att förlåta och många tar för givet att det är det enda sättet att nå harmoni. Jag tror att man också kan försonas med tanken på att det blev som det blev utan att förlåta en enskild individ. Ibland har saker ingen ursäkt men man kan släppa det och leva och låta leva....

Stenar och nostalgi

Året var 1998 - från ett tidigare sekel, till och med från ett tidigare millenium. Ni förstår vad längese´n det måste vara ;-) Familjen var på Gotland och Linnéa och jag gick vid strandkanten och plockade stenar. Vi letade efter vackra och roliga stenar.

När vi kom hem så gick vi och köpte färg som man kan använda på sten och Linnéa gjorde det här fantastiska trollet. Jag bara älskar det. Vindögd är han den stackarn, ögonen står åt alla håll och dragen är grova och jag tänker på Frödings bergatroll.
"Hum, hum jag är allt bra dum..."

Jag hittade en säl, helt uppenbart om man hjälper till lite med ögon och nos. Visst är den söt?

De här stenarna passade ihop, ser ut som en liten människa i en stor hand. Den troendes dröm om att vara innesluten som många funnit tröst i. Ja,ja se bara till att handen inte sluter sig och nyper till!

Vi hittade en modell av våran ANE, Volvo 945. Linnéa målade och pappa fick en fin present som han med stolthet hade på en hylla på sitt jobb.

Visst är det något speciellt med stenar! Vi gjorde mycket mer än så här. Vi gjorde ett antal plattor till värmeljus av stenar också. På mitt födelsedagskalas på hösten blev stenarna en del av bordsdekorationerna.

Just nu står mitt måleri stilla för vi har inte fått nog mycket ordning på livet för att kunna ta fram grejerna och ha ro att komma igång. Då kan man ju presentera lite gammalt skapande och unna sig att vara lite nostalgisk.

Helhet vart tog du vägen?

Fotoakuten.se

När man börjar bli skröplig och inte nöjer sig med en krämpa blir det problematiskt.
Kroppens funktioner går i varandra och det liknar ramsan om katten på råttan och råttan på repet och repet på.... Sjögren på magen och magen på hjärtat och hjärtat löper amok och hjärtmedicinen på magen som bråkar med hjärtat igen; nej här går det i cirklar som när katten biter sig själv i svansen. Men hjärtat får söka tröst hos kardiologen och Sjögren går till reumatologen och magen till Mag och Tarm och resten får Vårdcentralen ta och om du blir lite nojig får du gå till en hjärnskrynklare. Allmän hälskontroll finns inte längre - du måste specifiera ett problem och hålla dig till det. Nämn för all del inte halsbrännan om det var örsprånget som var problemet!       Här behåller vi fokus!

Det gulliga ordet "husdoktor" är ett spel för gallerierna. Man läser i papperen och försöker ta ställning till vilken doktor som ska få förtroendet. Två månader senare ändras tjänsten till deltid och doktorn har inte tid. En annan doktor uppmanar sina patienter att lista sig och försvinner till en annan tjänst efter ett halvår. Där kom en doktor som verkade fatta något men hon blir barnledig och den andra ska vara tjänstledig  för studier.  Många gulliga små husdoktorer men det blir olika varje gång. Men alltihop handlar om ett enda stort missförstånd att husdoktorn skulle finnas till för patientens skull - det är ju patienten som är till för husdoktorn! Hur naiv får man vara? Samlar han/hon många patienter till sitt "hus" så blir det många sköna slantar. Jag som i min enfald trodde att det var mitt hus och honnörsordet "kontinuitet"  det handlade om.

Nystart....

Vi har flyttat några kilometer, vi kan promenera tillbaka till vår gamla lägenhet om vi vill men det känns ändå som en omställning och det dröjer innan vi får ordning i vår lya. Lägenheten är något mindre och förvaringsmöjligheterna också. Allting måste granskas igen med nya, kritiska ögon. Behöver vi det här?

Idag är första dagen på resten av mitt liv, brukar man säga för att väcka livsandarna och det är lätt att få känslan av nystart i den här situationen, ännu lite starkare än en nyårsafton. Jag tittar ut i natten; några av de där ljusen som glimmar ska väl vara Musikens hus Jag kommenterade bussparkeringen, som ligger ganska nära, när jag pratade med fastighetsmäklaren men menade att annars är det en bra utsikt, man ser långt och brett ut över stan - Ja man får lyfta blicken sa han då. Det låter ju som en levnadsvisdom, nästan lite patetiskt banalt men ändå - lyfta sig lite över skiten....

Ska jag försöka fokusera mer på det viktiga och det intressanta här i livet? Det känns bättre att använda sig av de orden än det här att vara posssitiiiv, det blir liksom lite kravfyllt för en inbiten surpuppa eller är det kanske argbigga jag är. Och försöka ta tillvara nära och kära och ta till mig på djupet att de finns?

Hmmmmm......