Sjögrens syndrom - vanligt men okänt.

Nedanstående text beskriver på ett bra sätt hur tröttheten kan se ut för en person med Sjögrens syndrom, som jag har begåvats med. Genom att vara med i en fb-grupp för sjögrenare har jag verkligen förstått att jag trots allt har sluppit ganska lindrigt undan - finns en hel del som är mycket yngre än jag men med mer betungande symtom. Ändå känner jag igen de flesta av tröttheterna som beskrivs nedan Många kämpar mot en kompakt okunskap och oförståelse från omgivningen till och med från läkarhåll. En kompis i gruppen har översatt den här texten
skriven av Tory Rumpf

Enligt en enkät 2012 gjord av Sjögrens Syndrome Foundation, USA är trötthet det tredje mest handikappande symptomet av sjukdomen. För mig har tröttheten varit ett större problem och mer handikappande än torra ögon och mun. Jag längtar efter normal energi och kraft att delta i aktiviteter. Jag längtar efter en normal trötthet som lättar efter en god natts sömn. Jag vill kunna vara impulsiv och göra saker spontant. Jag önskar att jag inte behövde tänka på att inte överanstränga mig eller att behöva vila efter varje moment. Jag vet att denna trötthet är en permanent del av mitt liv. Efter att ha bestämt mig för att om jag måste leva på detta sätt, måste jag lära känna min ”fiende”. Jag har kunnat se olika typer av tröttheten. Era erfarenheter kan variera.

Vanlig trötthet
1. Det här är den sortens trötthet som kommer från den inflammerade, autoimmuna delen av Sjögrens. Den finns med mig hela tiden. Den skiljer sig från den normala tröttheten på så sätt att du inte har gjort något för att förtjäna den. Den kan variera från dag till dag men den finns alltid med dig. Nedan typer av trötthet adderas med den här.
 

Bakslagströtthet
2. Om jag driver mig själv för hårt och ignorerar signalerna från kroppen att stanna upp och vila, kommer min kropp att slå tillbaka. När jag gör mer än jag är kapabel till blir resultatet en förlamande trötthet. Med andra ord, gör man för mycket ena dagen straffas man den andra och kan inte göra någonting.

Plötslig trötthet
3. Känslan av att helt plötsligt ”ta slut” och att behöva släppa allt man har för händer och sätta/lägga sig ner kommer utan förvarning. Det kan hända var som helst och när som helst. Det är den tröttheten som får mig att stänga av datorn mitt i en mening.

Väderrelaterad trötthet
4. Alla har inte den här talangen, men jag känner av trycket i luften vid väderförändringar. Jag känner en svepande våg av trötthet som många gånger lyfter så fort det har börjat regna, snöa eller åska. Jag kan även känna när ovädret är på väg bort, jag känner mig lättare och får mer energi. Den här typen av trötthet kommer i sällskap med ökad muskel- och ledvärk.

Smält bly-fenomenet
5. Det här fenomenet visar sig när jag öppnar ögonen på morgonen och känner att det kommer bli en extra dålig dag. Det känns som att någon har hällt smält bly i mitt huvud och på alla mina lemmar medan jag sov. Musklerna och lederna värker och att röra sig är som att gå med tunga vikter.

Trött/Uppskruvad
6. Detta är en känsla som kommer från viss medicin, för mycket medicin eller/och kaffe, för mycket intryck eller så är det bara så Sjögrens fungerar. Min kropp är trött men det susar i huvudet, hjärnan fortsätter på högtryck och låter inte kroppen vila.

Uppflammande trötthet
7. Uppflammande trötthet är ett opålitligt tillstånd av ökad trötthet som kan stanna i dagar/veckor. Den kanske uppstår av en ökning av sjukdomens aktivitet eller en infektion. Vid infektion kan det antingen gå över av sig själv eller visa andra symptom som kan diagnostiseras. Att vila mer än vanligt är viktigt för att hantera denna typ av trötthet. När detta händer är det omöjligt att sia i hur länge det kommer att pågå.

Trötthet framkallad av andra fysiska tillstånd
8. Trötthet framkallad av andra fysiska tillstånd som t ex. problem med sköldkörteln eller anemi tillsammans med Sjögrens. Den här sortens trötthet gör att det känns som att du klättrar upp för en brant backe när du egentligen går på en vågräta marken. Det brukar bli bättre när det bakomliggande tillståndet är diagnostiserat och behandlat.

 Trötthet som försämrar koncentrationen
9. Trötthet som försämrar koncentrationen, gör mig för trött att prata, tänka eller läsa. Tröttheten tar ifrån mig minnet och bäddar in mig i en dimma av bomull så tjock att jag inte hittar ut förrän den bestämmer sig för att lyfta. För mig går hjärndimman hand i hand med andra typer av elaka tröttheter.

Stress, sorg, ångest och depression
10. Stress, sorg, ångest och depression leder ofta till en känslomässig trötthet som är likvärdig utmattning som man får vid den fysiska tröttheten. Men vissa människor relaterar inte ökad trötthet/utmattning med känslotillstånd. Intensiva känslor är väldigt energikrävande. Stress, sorg och ångest är kända för att störa sömnen.

Trötthet av dålig sömn
11. Vissa människor har problem med att både somna och att sova hela natten. En del vaknar på morgonen och känner sig som att de inte har sovit alls. Många delar av Sjögrens påverkar sömnen: att vara för torr, ha för ont, flera besök på toaletten, behov av vatten eller att behöva ta ögondroppar. Brist på stärkande sömn ökar tröttheten/utmattningen.

Trötthet av naturligt åldrande
12. Jag är i övre medelåldern nu och jag märker att mina vänner också börjar bli tröttare, men de orkar göra två, tre eller till och med fyra gånger så mycket som jag orkar. Gapet mellan vad de orkar göra och vad jag orkar göra verkar öka, trots att jag försöker. Det var länge sen jag försökte hålla deras takt, men det gör fortfarande ont att jag inte kan.

Trötthet av en kronisk sjukdom
13. Tröttheten som kommer från en kronisk sjukdom ger inte med sig. Man är trött på att vara trött. Den känslan kan dras ännu längre. Det finns en viss trötthet som kommer av osäkerheten med att ha en kronisk sjukdom. Det är en sjuklig trötthet av att aldrig veta vad som ska komma härnäst. Att ha Sjögrens kan dra ner mig och vara betungande, jag måste anstränga mig för att inte låta den göra det. När mina försök inte fungerar försöker jag hitta något som distraherar mig så jag tänker på annat än min sjukdom.

 Det är svårt att förklara hur onaturlig och kraftfull den här tröttheten är för någon som bara har upplevt vanlig trötthet. Det är som att jämföra äpplen och kronärtskockor. Tröttheten man får av Sjögrens är genomträngande. Den angriper allt jag gör. Det finns inte en del i min kropp som inte är påverkad av den. Den är där även på mina bästa dagar.

Eftersom folk inte förstår, blir man ofta missförstådd. ”Är det depression?” frågade en läkare som inte visste så mycket om Sjögrens. Jag stelnade till. Försökte han säga att det bara var inbillning? Jag började bli arg men gav honom en chans och tänkte att han kanske försökte förstå. Jag pratade om någonting han inte kände till och han försökte hitta en punkt han kunde utgå ifrån.

När man beskriver Sjögrens trötthet för någon som inte har upplevt det, ber man dem förstå något som de inte kan relatera till. Man vill få dem att förstå en upplevelse som är så vanlig hos oss som har Sjögrens och andra autoimmuna sjukdomar, men är väldigt ovanlig hos andra. Det är vanligt att möta andras misstro vilket alltid är jobbigt, men jag försöker se det som en chans att undervisa i ett ämne jag vet mycket om.

”Nej” sa jag till läkaren som frågade om jag hade en depression, ”se det som en evig influensa som varierar i styrka, men aldrig går över.” Han grimaserade.

 

Vad väntar jag på i advänt?

Ja, jag vet att advent stavas med e och att det betyder "ankomst" men man väntar väl på ankomsten så därför så därför håller jag fast vid att man väntar i advänt.

Det är något speciellt med advent och jul. Jag gillar julen. Kanske för att det var den tiden på året då vi verkligen ansträngde oss bara för vår egen skull när jag växte upp. Och det var en tid man tog sig tid att sysselsätta sig med barnen. Religionen fanns där men inte så allvarstyngd. Det var något magiskt med julen. Det var städat och pyntat och det bjöds på mycket gott och man fick presenter.

Det skulle bli ganska tråkigt om man inte gjorde något speciellt av den här tiden på året då det är som allra mörkast; något speciellt men på det sätt som passar en utan alltför många måsten. Midvinter har ju alltid firats, precis som midsommar. De kristna helgerna markerar ju också årstidernas växlingar och blir en del av årets rytm.
 
Efter min frånvändelse hade jag svårt med många kristna julsånger men nu kan jag till och med sjunga med i "Nu tändas tusen juleljus" utan att sätta i halsen, låta mig dras med i en stämning utan att bry mig om alla ord. Men jag tycker det är skönare med musik på mänsklig nivå så att säga. Jag väntar på ljuset i både bokstavlig och symbolisk mening. Humanitetens/medmänsklighetens ljus, upplysningens ljus... Det känns mörkt på flera sätt nu men man måste alltid hoppas på att det ska ljusna.

Därför gillar jag Niklas Strömstedts julsång "Tänd ett ljus", som en sekulär julpsalm, lite allvar och inte bara
"Hej tomtegubbar"...

"Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna,
det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.
Tänd ett ljus för allt du tror på, för den här planeten vi bor på.
Tänd ett ljus för jordens barn.........."

 

Dags att ålderskrisa?

När jag var yngre vägrade jag ålderskrisa. Trettio och fyrtio är ju faktiskt rena ungdomen och jag blev irriterad om någon antydde något annat Krisa och tycka synd om mig själv kunde jag förvisso göra men inte just på grund av åldern.
 När jag fyllde femtio började jag väl tänka till – mest en sorg över allt man borde ha åstadkommit vid den tidpunkten, inte åldern i sig – känslan av att mycket i livet aldrig riktigt ville komma igång.

När jag passerade sextio kunde man väl ha rätt att klaga liiiite för då började åldern ta ut sin rätt utseendemässigt samtidigt som krämporna blev fler..
Gick i pension gjorde jag lite i förtid men snart blev jag ”riktig pensionär” när jag fyllde sextiofem. Och nu har jag fyllt sextiosju och då är jag superpensionär,, så långt man kan kräva att få arbeta om man skulle orka och vilja. (Det kanske ändras snart i och för sig men …. )

Ungdomarna kan ju hålla på och sjåpa sig om ålder och utseende och några kilon hit och dit men nu är man en gammal kärring och då har man ju rätt att klaga – eller hur? Men det bliiir ju bara löjligt och patetiskt; gamla gnälliga människor vill ingen veta av och det är bäst att spara på gnället tills det blir ännu värre och det gör det ju hela tiden så när blir det läge?

Så man får väl försöka kämpa på – fick ett par mjuka boxhandskar till födelsedagspresent. Give it a try!

Inträngande naturstudier

 

 

Lars Lerins Naturlära har tillhört min kvällslektyr en längre tid. Det är en tung och tjock bok. Jag orkar inte hålla den så jag får dra upp knäna och lägga en kudde emellan. Ett litet tips bara

 

 

 

Det första som slog mig när jag började titta i boken var: Nähä nu kan jag aldrig försöka måla björkstammar mer. Men man får väl finna sig i att man är den man är på sin egen amatörmässiga nivå. Lerin målar akvarell och jag målar i akryl. En skicklig akvarellmålare kan nog få fram effekter som är svåra med den stela akrylen. Men jag har alltid känt ett motstånd mot akvarellmålning eftersom den påminner om skolans lektioner med vattenfärg. Dessutom finns det inte utrymme för misstag med akvarell - då blir det nytt papper. Med akrylen kan man kladda över och krångla i all oändlighet. Och den torkar mycket fortare än oljefärg så man behöver inte vänta lång stund innan man kan fortsätta.

 

 Det var lite lustigt att läsa om hans erfarenheter från skolan: "I folkskolan blev jag hånad av min dumma lärarinna för att jag ritade svarta konturer kring björkar och moln. 'Det finns inga konturer i naturen', bestämde hon." Jag har samma upplevelse fast tvärtom. Jag visade upp en teckning som var målad med vattenfärg för magistern och han sa åt mig att gå och måla svarta konturer kring träden och huset. "Men det finns inga svarta konturer i verkligheten" invände jag. "Gå och måla svarta konturer!" befallde han. I båda fallen kanske lärarna skulle ha varit mer följsamma och ge råd från elevens utgångspunkt, låta eleven ha sina idéer.

 

Att titta på bilder och läsa små funderingar mellan varven passar mig bra. Det mesta är målningar men det finns en del foton också.  Lars Lerin skriver och filosoferar och levererar citat, allt utgående från naturen och livets villkor. Han har verkligen en genuin kärlek till naturen och tränger in i den i minsta detalj. Hans bilder där vassruggen sticker upp genom isen fascinerade mig som så mycket annat.

 

 

Allt är intressant - allt kan bli ett motiv och inte behöver det vara så välarrangerat heller. Jag som går och trycker och försöker fundera ut det där Motivet så det blir lite långt mellan målningarna ibland.

Ibland får anteckningar följa med med överstrykningar och allt. Ibland är det lite svårläst och inte får det se så kladdigt ut i en fin bok. Hm - lite moralism har jag väl i mig. Han skriver själv att han oftast gillar när bilderna har hål av häftstift och tejpmärken - öh (?)

Och ibland blir sidorna riktigt överlastade med ett lapptäcke av bilder. När det blir för mycket ser man ingenting - eller kanske borde jag skriva "jag".

Men det var bara några små irritationsmoment. Jag gillar Lars Lerins Naturlära skarpt, något att gå tillbaka till och bläddra i när lusten faller på.

Sommarens naturupplevelse

Sommarens naturupplevelser har detta år i stor omfattning utgjorts av olika former och färger på molnen och dem behöver jag inte ens gå ut för att studera. Jag har alltid varit fascinerad av att studera olika fenomen på himlen och då blir ju inte en enfärgad blå himmel lika intressant.

Jag är hemsk - jag vet...

                                    Foto: www.Fotoakuten.se


Att ligga på marken och gosa med en ko, ta in ett rådjurskid och lägga på kudden tillsammans med sin huskatt och visa sockersöta bilder, det är filmer och bilder jag fått till livs de senaste dagarna. Jag är kanske hemsk men för mig är det något som inte stämmer.

 Djuren blir alltmer romantiserade. Jag erkänner att jag också faller för en och annan ”sötchock”.  Vi visar upp relationer mellan olika djurarter på temat ”varg och lamm sida vid sida beta skall, halleluja”. Djurmammor tar hand om djurungar av andra arter. Vi visar upp gosiga förhållanden mellan hundar och katter och bäbisar. Djuren är goda och vi människor är onda. Det börjar alltmer likna ett erotiskt förhållande till djuren – men att ha regelrätt sex med dem är fortfarande tabu.

Men djur äter varandra och djurmammor överger sina barn och djurhannar dödar honornas avkomma för att själv få komma till. Djuren bevakar sina revir och djurhannar skadar och dödar varandra i kampen om honorna Och mobbning finns verkligen i djurvärlden – det heter inte ”hackkyckling” för ingenting. Flockdjuren stöter ofta bort det som är annorlunda. Det finns ont och gott i djurvärlden precis som i människors värld. Och barn och bäbisar som har blivit utsatta av husdjuren berättar vi inte så gärna om.

Vi människor är jordens avskum – med undantag av barnen, de är väl i alla fall goda och oförstörda. ”Barn föds inte som rasister.”  Men tänk jag tror faktiskt de gör det. De föds med större eller mindre rädsla för det som är annorlunda. Spädbarn gör inte skillnad på några människor, de är nöjda bara den som håller dem har en vana och kan hålla dem så barnet känner sig tryggt. Vid ettårsåldern börjar man göra skillnad och endast mamma och pappa duger och kanske någon annan vuxen som barnet träffar ofta.

Det kommer också en period i barnens liv då de börjar uppmärksamma det som är annorlunda. Den här personen ser inte ut som vi eller den här personen gör inte som vi. Barnen söker sin identitet genom att spegla sig i andra och det som inte stämmer kan bli skrämmande.  Barn mobbar varandra och de kan vara riktigt grymma och jag är tyvärr inte så säker på att det är något de lärt sig hemifrån. Man kan inte automatiskt skylla på föräldrarna. Här handlar det istället om att de vuxna ska se, vara goda föredömen och leda rätt.

Jag använder aldrig några stora ord om att jag älskar vare sig djur eller människor för jag har inte kapacitet att älska allt och alla. Men jag har en viss inlevelseförmåga och där kärleken inte räcker till vill jag komplettera med förnuftet. Vi skapar inte en bättre värld genom sentimentalitet och känslosvall. Det är sakligheten och förnuftet som måste till parat med en välvilja och insikt om mänskliga rättigheter och om djurens behov av ett liv efter deras förutsättningar.

Det inte så många jag ärligt kan säga om att jag känner några varma känslor för och inte alla av dem jag verkligen känner för har jag förmåga att förmedla något till så det uppfattas. Jag är ytterst begränsad. Jag kanske inte är ensam om den begränsningen. Så är det verkligen vår ytterst begränsade förmåga att känna kärlek som kan rädda världen?

Hur kan jag/vi göra världen lite bättre?

Nej se det spökar...

..nej se det spökar, det var väl roligt, hurra! Eller nej kanske inte; det kan vara jobbigt också.

Människor som upplever olika fenomen i hemmet och tror att det spökar kan ta kontakt med "Det okända" kanal 7 och få hjälp av ett medium. Jag kan inte låta bli att titta på detta program ibland; Det brukar sammanfalla med min eftermiddagsvila skönt att slumra till ett TV-program. Om jag inte somnar med en gång så granskar jag människorna, vad de säger och gör, hur de reagerar och mediets verksamhet.
Vad är det man tror på? Jo uppenbarligen finns en föreställning om  att människans ande lever kvar efter döden. Denna ande kan vimsa omkring och inte fatta att hen är död. Då måste anden upplysas om det. Anden kan också vara medveten om det men hänger kvar och spökar, har inte "gått in i ljuset" och kanske behöver en hjälpsam knuff över. Anden kanske vill ha kontakt med någon bland de levande och föra fram ett budskap, kanske beskydda eller bevaka någon. Ofta sägs det handla om någon som haft anknytning till den byggnad som hemsökes. Kanhända svårt att lämna sitt revir?

Vem som helst kan inte uppfatta budskapet men det finns tydligen en del som är lite halvmediala och upplever en del konstiga fenomen och då kan man behöva ett medium som hjälp. Mediet ställer upp mot betalning förstås och kan alltså förmedla ett budskap till sin klient eller från sin klient till spöket ibland. Och tydligen har hen makt att driva ut anden från huset och uppmana den avlidnes själ att gå in i ljuset.

Mediet brukar fråga sina klienter om de vill bli av med sina spöken eller ej. En del vill det för de säger att det är obehagligt och vill ha lugn och ro, medan andra tycker det är kul att ha spöken och vill bara veta vem det är. Alltså kan man hindra spöket att få hjälp in i ljuset av ren nöjeslystnad... hmmmm. Och vilken makt hen måste ha detta medium.....
Mediet kan uppleva något rent fysiskt, få ont i huvudet, få svårt att andas, få ont i magen. Det kan antydas att det har med personens sätt att dö att göra eller en sjukdom som den personen haft. Eller kanske spöket är argt på mediet och attackerar rent fysiskt. Det upplever en sinnesstämning eller en energi som berättar något om den avlidna personen. Ibland får man tydligen ord till sig på nåt sätt, kanske ett namn. Man trevar hit och dit och frågar omgivningen om det är något som kan stämma, ibland gör det så ibland inte men det är kanske snarare så att det är klienterna som man trevar efter och känner in...andarna uppstår i samspelet..

Märkligt är det att sitta och titta på människor som tar det här på allvar eller gör de det? Hur mår de som håller på med det? Jag blir lite nyfiken på dem. Eller är det helt enkelt uppdiktat i samförstånd för att få till ett spännande TV-program?

http://www.vof.se/folkvett/ar-2012/nr-2/kort-om-spiritism/

Lite sommarromantik som plåster på såren.

I mitt förra inlägg var jag lite hädisk och vrång mot den stora drömmen om sommarens fröjder så nu får jag försöka kompensera med en lite sommarromantisk bild. Det foto som jag varit inspirerad av är dock lite mer sensommar och det kanske märks på bilden också.

Det är väl ändå inte fy skam med en klippa vid en sjö eller kanske vid havet, lagom varmt och tillgång till skugga? Lite gräs som slagit rot i en mullrik skreva i klippan och som vajar för vinden och bildar en kuliss mot vattnet, något att vila blicken på. En fikakorg skulle inte heller vara helt fel. Har alla sommardrömmare förlåtit mig nu?

Nu är den upphaussade sommar´n här...

 

Nu är den upphaussade sommar'n här - dock ofrånkomligt svekfull!

Inte är det lätt. På vintern gnäller folk över kyla och snö och vi är så identifierade med det moderna sättet att leva så vinterlandskapet är bara i vägen och betyder snöskottning och halt väglag, krockar och dikeskörningar och brutna armar och ben på osandade trottoarer.  På våren börjar man glädjas men längtar febrigt efter sommaren. Redan dagen efter midsommar hör man dock någon klaga på att vi går mot mörkare tider och på hösten blir folk deppiga över att sommaren är slut och de vackra höstfärgerna blidkar inte alla.

Vi får upphaussade förväntningar inför dessa stackars sommarmånader och fan ta meteorologerna om de inte har nåt vackert sommarväder att komma med. Folk får panik och söker efter solresor när vår egen nordiska sommar gör bort sig.  Och får vi "vackert väder" och temperaturen börjar närma sig 30 så går vi och flämtar i värmen och tycker inte alltid det är så ljuvligt.

Jag som har en reumatisk sjukdom känner av lågtrycken och får lite mer ont - precis som Anna Maria Lenngrens grevinna har jag "ben som spår väder" och lite andra kroppsdelar också.  Men ändå känner jag en viss motvilja med tanke på högtryck och värme för då har jag kanske inte så mycket värk men blir totalt utmattad och utslagen och livrädd för att vistas i solen och går och stryker utefter skuggsidan på  husväggar när jag är ute och går. Men efter att ha varit med på några sidor för reumatiker förstår jag att det inte kan vara lätt för nån vädergud att göra alla glada. En del mår jättebra av värme och en del får ångest inför tanken att värmen ska komma. 

Jag värderar alla årstider, åtminstone på ett estetiskt plan. Så trist det skulle vara med grönska året om och  bara nån liten regnperiod istället för vinter! Alla årstider har sina landskap och sin skönhet fast det kanske är liite svårare att se det estetiska i en snöfri decemberdag vid midvintersolståndet. Men ju äldre och skröpligare man blir ju mer påverkad blir man av väder och ljus/mörker.

 När mår man som bäst? Få se nu: En vinterdag med  -5 grader och sol och snö? En tidig vårdag när det är lite varmt och skönt innan björkpollensäsongen börjar?  En vacker sensommardag eller tidig höst med sol och lagom varmt och hög, klar luft? Svårt att välja men de är inte långa de där perioderna när allt är perfekt. Men vem har sagt att det ska vara perfekt? Perfekt är det bara i idévärlden enligt Platon.
                                                                                                    

 

 

 

 

Bröllopsyra

 Prinsen får sin prinsessa. Ett ungt och vackert par som man önskar all lycka i livet, men inte om lyckan är just det att vara prins och prinsessa förstås och vara en del av tronföljdsordningen. Där är jag lite avig.

Visst kikar jag lite ibland. Jag är ju lite nyfiken på personerna i skådespelet om man nu kan uppfatta något av dem. Och lite kul är det att se de gamla hagasessorna som var i giftasåldern när jag var barn och ung, hur de nu ser ut när de går på brorsbarnets bröllop.

Men ju äldre jag blir desto mer absurt och pinsamt tycker jag det är med kungahuset, en kvarleva av ett odemokratiskt system. Historien och traditionen pekar många på men ska det finnas människor som är infångade i ett museum med regler för sina liv som inte gäller för andra i samhället? Den självklara rätten att själv välja partner finns inte även om tiden har tvingat fram en större generositet, och religionsfrihet finns inte heller. Människor i guldbur. Men det är ju inte säkert att de tycker synd om sig själva för det. Representera Sverige och göra goodwill och främja handel. Kan inte det göras under mer tidsenliga former?

Media har engagerat sig mycket i detta unga brudpar. Stora delar av bröllopsdagen och kvällen ägnar sig Public Service åt detta  TV-folket är festklädda och alla verkar vara superrojalistiska. Är man inte det får man nog inte visa det den här dagen. Folk söker sig till slottet och dess omgivningar för att se en glimt av brudparet fast vi i TV får nog se desto mer. men jag har nog svårt att tycka att deras bröllopslycka angår mig och oss alla i dessa proportioner. Man behöver något positivt i den här världen med så mycket elände tycker några. Mer angår det mig att en ung kvinna hittas mördad mitt i bröllopsyran, en kvinna som aldrig får chansen att fira bröllop och skapa sig en framtid. Det positiva bland vanligt folk vill jag se och höra mer av, har svårt att identifiera mig med den overkliga överklasslyckan.

Men om min dotter skulle bestämma sig för att ställa till med bröllop en vacker dag; då blir det märkvärdigt - det vill jag lova.

När björkarna susa....

 Bortsett från att björkar har riktigt ettriga pollen så förmedlar de romantiska känslor med sina vit- och svartmönstrade stammar. De är verkligen en sinnebild av den nordiska sommaren. Därför har jag gjort ytterligare ett försök att uttrycka den känslan Dessutom fick jag användning för en till av dessa långsmala uppspända dukar, som jag beställde alltför många av, när jag vid ett tillfälle bara behövde en. Det är lite svårt att hitta på motiv som passar till formatet.

Hoppas inte stammarna är för vita så målningen får "vitsjuka". Ingenting får vara kritvitt har jag lärt mig på kursen och ingenting får "sticka ut" så man blir störd och inte ser helheten. Det kanske stammarna gör men de skulle ju vara i fokus!

Löven var svåra att få till så det blev snyggt. Avsikten var inte att det skulle bli realistiskt men att de skulle förmedla den där känslan med solbelysta löv. vilket ger lite ljust och mörkt om vartannat.

Och som jag kämpade med den där stigen för min man såg något förvrängt, lutande. Till slut löste jag det genom att låta den delvis döljas genom buskage så blev det förhoppningsvis lite bättre.

Pust, stånk, stöööön!

Målarkursen är slut för terminen och jag åstadkom bara två målningar och den sista fick jag göra färdigt hemma. Förut har det blivit åtminstone tre så den här terminen har jag varit ganska trött och håglös och det har blivit många och långa pauser mellan penseldragen.

Den här målningen föreställer utsikten från balkongen i vår förra lägenhet på S:t Olofsgatan. Jag tyckte det var så mysigt, gav lite Karlsson på taket-känsla. Nu har jag varit i det här petstadiet, sett detaljer här och där och fixat och kladdat och justerat. Men nu har jag kanske kommit till den punkten då det bara blir sämre om jag gör något mer. Alla som målar vet att det finns en magisk sådan punkt.

Målningen får leva med sina skavanker. Jag vet inte hur många gånger jag ändrat nyans på Fjellstedska huset. Dessutom ser det lite snett och vint ut fastän jag försökte frigöra mig från fotografiet. Det blir ofta så när man fotograferar hus att kameran inte räcker till utan det uppstår förvridningar. Men "lite snett är inte lett" brukade min mor säga. Jag får ta till mig av hennes visdomsord. Detta hus tillhör Svenska kyrkan förresten och den har jag ju aldrig varit riktigt kontant med så det kanske inte är så underligt att det inte vill sig riktigt.....
Nu har jag gått på den här målarkursen några år och funderar på att sluta eller ta en paus. Ibland tycker jag att det fungerar bäst att måla hemma. Jag vill ha respons men när det passar mig och inte för mycket tjat.

Vintern är vacker men svår!

Puh - det här var inte lätt men nu får det vara. Det blev en färgstark vinter men också  svårt att göra färgen från min målning rättvisa här. Skuggan är inte så skrikigt blå  När jag googlar efter bilden på nätet blir färgerna rätt annorlunda mot den bild från en bok som jag använt som förebild. Nätbilden verkar mer realistisk. Färgerna i boken är starkare och så pepprar jag på med ännu mer färg.
Jag gillar ju att förstärka färger men det kanske inte passar så bra på ett vintermotiv.

Bilden är också lite beskuren jämfört med originalet: Skatan av Monet.
http://www.allposters.se/-sp/Skatan-1869-posters_i10626224_.htm

Nu vill jag ha ett eget motiv istället för att försöka apa efter de stora elefanterna men jag lider av en väldig idétorka just nu!

Tamkatten, ett av djuren som människan skapat.

 Är vi förmer än djuren eller är vi likvärdiga? Har vi rätt att styra över dem eller ska de leva sina egna liv på sina villkor? Frågan blir mer komplicerad när vi tänker på att det finns en hel del djurarter som människan odlat fram och som inte finns i naturen. En del använder vi som sällskapsdjur och en del för att använda mjölk och att slakta och äta och några för att de ska utföra arbeten eller sportprestationer åt oss, andra för att göra cirkuskonster. Har jag glömt något?

I samtliga fall har vi i hög grad ställt oss i en position över dem bara genom att vi äger dem och begränsar deras frihet.

Våra älskade katter och hundar är ju något som vi odlat fram och det verkar som de blir oss alltmer kära och vi förmänskligar dem och vår relation till dem alltmer. Jag har mest erfarenhet av katter eftersom jag är uppväxt med sådana. Här på Facebook får vi se så många gulliga kattbilder så det kanske inte gör så mycket om jag balanserar med en lite mer temperamentsfull sida än den kelsjuka, spinnande :-)

Jag tänker tillbaka på hur det var när jag växte upp. Vi hade alltid någon eller några katter i huset men någon veterinärkontakt var det inte tal om – inte kastrering heller. När det blev kattungar slog man ofta ihjäl en del av dem och sparade en eller två för katthonans skull. Och blev de sjuka var det självklart ajöss. Kattungarna behölls eller gavs bort.
 
Katterna sprang ut och in som de ville och kunde försvinna, ibland för alltid, och ibland kunde de komma tillbaka efter ganska lång tid. Det var ett himmelens liv när katterna ”marsade” och jag tror bestämt att det var en stor mötesplats under vårt hus som bara stod på stora stenblock. Det jamades och skreks och frästes och slogs och kopulerades hejvilt på nätterna antar jag av ljuden att döma.

Vi bodde på landet men hade ingen lantgård. På lantgårdarna har man väl hållit sig med katter som hjälp med råttbekämpning och oftast så fick de bo i ladugården. De skulle inte matas så mycket för då blev de mindre effektiva i den uppgiften. Det kanske fungerar så än på sina håll. Jag har en gammal barndomskamrat som lever på en lantgård, där man fortfarande lever efter principen att människor ska vara inomhus och djur utomhus, så hunden har sin hundkoja och katterna är ute och sover i ladugården.

Även i min ungdom var läget annorlunda i städer och tätorter. Raskatter har också funnits längre och de var för dyrbara för att de skulle få springa vind för våg.
Nu kastrerar man katter och katthonor kan äta p-piller som vi kvinnor och katter kan t.ex. leva med diabetes ock få sprutor. Det har ganska nyligen gått in i mitt medvetande att man kan ha kroniskt sjuka husdjur som får medicinsk vård. Våra katter hade det onekligen tuffare men vilka hade det bästa kattlivet – de relativt fria katterna på landet förr som fick leva ganska mycket efter sin natur eller de vars liv blir tryggare men mer begränsat? Jag vet inte – har inget självklart svar.

Men kanske är det på grund av min erfarenhet av djur som jag har lite svårt för att leva mig in i att sorgen efter en katt eller hund verkar kunna upplevas lika svår som sorgen efter en människa - med full respekt för dem som upplever det så.  Det var en lite större distans till djuren då. Man kände lite vemod när en katt hade dött men inte så mycket mer och en katt kändes nog mer utbytbar.
När jag ser historiken om katter som jag länkar till nedan blir jag påmind om att katter ansågs heliga i forntida Egypten. Då hade man sorg när en katt dog och den blev balsamerad. Så intet är nytt under solen.

Visst kan jag känna suget efter att ha en katt ibland men när jag föll för frestelsen en gång så fixade jag ganska snart en plats åt den på landet för det var en katt med temperament som behövde få utlopp för mer än den kunde få i en liten trång lägenhet.

En hund krävde mer även anno dazumal så relationen blev mer intensiv och det kanske skulle kännas mer att förlora en sån kompis. Den betalade man skatt för och gick till veterinären med även då, men man hade knappast handikappade hundar eller lade ned en massa för att bota allvarliga sjukdomar som cancer, vilket man kan bevittna nu. Och fanns det inte fler hundar som stod bundna ute på gården då? Så lite mer distans fanns det kanske även där.

 Men hundar blir liksom ett annat kapitel. Vi ger i alla fall hundar all fler uppgifter - bland de senare: terapi åt sjuka och gamla - läshjälp för barn. (!) Vad kommer härnäst? Kanske något att försöka skriva om en annan gång....

Men klart är att såväl katter som hundar är livegna varelser under oss människor och de lever i mycket begränsad omfattning tillsammans med de artegna. De kan ha det bättre eller sämre och de som lever i förvildat tillstånd har det förmodligen inte så bra, så det fungerar inte att befria dem.

http://www.katterian.se/kattinfo/fakta-om-katter/#.VOBgFtF0xjs

Därför det heter ålderDOMen?

Det är bara att inse att man börjar bli gammal – men bara börjar väl (?)   

Jag har alltid funderat över och analyserat sånt som hänt mig i livet och har ofta varit mer upptagen av dem eller det som har gjort mig illa men nu börjar det poppa upp en hel del episoder och situationer som gnager i själen och som ibland får groteska proportioner och ger mig dåligt samvete. Sånt som inget är att göra åt nu och som det bara är självplågeri att lägga ned energi på.  Jag talade med en gammal väninna häromdagen och vi skrattade igenkännande åt fenomenet.

Jag vet ju också av erfarenhet att våra historieskrivningar, våra upplevelser av saker och ting, kan vara väldigt olika. När jag någon gång har drabbats av ånger inom rimlig tid och tagit upp det med en person har man kanske fått en mycket förvånad reaktion tillbaka. Säkert föreligger det motsatta förhållandet att någon går och har minnen av vad jag sagt eller gjort som jag inte har en aning om.

Så ofta är det ett meningslöst projekt att grubbla över det som varit. Finns det något reellt att ta tag i och det finns möjligheter att ta upp det med den det berör så tror jag att det kan vara bra – annars återstår inget annat än att lämna det förflutna ifred.

Tanken slog mig att det kanske är någon gammal gubbe för mycket länge sen som hittat på det där med domens dag. Självklart är det en gubbe för gummornas tankar fick väl ingen genomslagskraft. Det är ålderDOMen som är domens dag, då livet ofta spelar revy för oss.