Frieriet överflödigt....

Man brukar säga när man är pessimist att det händer när det blir två torsdagar i veckan men riktigt så pessimistiska behöver vi inte vara som kvinnor för vi får fria när det blir 29 dagar i februari och det sker i alla fall vart fjärde år.

Men vad betyder frieriet i dag egentligen? Folk gifter sig ofta när de levt ihop ett bra tag och har barn redan, så i praktiken har man redan sagt ja till varandra på vilket sätt det än gick till. Men ofta är det väl så fortfarande att mannen anses vara den som tar initiativet till ett förhållande och "frieriet" idag kanske låter: "Ska vi flytta ihop"? eller "Vill du bli min sambo?"

Men nu är det ju egentligen helt överflödigt med detta frieri vilket det kommer från kvinna eller man. Vi kvinnor kan ju bara gå och få en insemination - männen är praktiskt taget överflödiga. bortsett från några väl valda avelsmän. Härliga tider :-)

Fast allvarligt talat - inte skulle jag velat ha barn utan att dela detta med någon...

Nästan på riktigt.....

När jag var barn var det en period då det blev prinsessor för hela slanten. Snett från sidan, volang på volang och händerna bakom ryggen för de var så svåra att rita; samma stuk på alltihop. Ovanstående är ett försök att rekonstruera en sådan teckning. Jag har inte en teckning kvar från min barndom - jag som satt hela dagar och ritade.

Kopplingen mellan sagans värld och verklighetens värld var nog inte så stor utan det var från sagorna jag hämtade min inspiration,fastän nuvarande kungens systrar väl var i fokus för medias intresse då. En prinsessa var sinnebilden för en vacker flicka/kvinna, något att drömma om som liten flicka, speciellt innan barbiedockan hade gjort entré. Men prinsessdrömmen har ändå levt vidare vid sidan av Barbie.

En alldeles riktig prinsessa har precis kommit till världen och visst tittade jag på bilderna i tidningen idag och visst gläds jag med Victoria och Daniel som man på något vis tycker att man känner. Men är det alldeles på riktigt? Det verkar som många vill ha en sagovärld, ett skådespel i verkligheten så att prinsessor finns nästan på riktigt.

Sedan jag blivit vuxen har jag dock upplevt kungahuset som något overkligt och konstigt. En vanlig kommentar när jag velat ifrågasätta det är att det nog handlar om avundsjuka. Jag undrar om den person existerar som är avundsjuk på kungligheterna - den personen skulle jag vilja se på riktigt och höra hur hen tänker och känner.

På tal om roller.....

Vilken roll du har
Vilken roll du tar
Vilken roll du ger
Vad kan man säga mer?
Om ingen dig ser
spelar det alls ingen roll!

Kliver inte på tåget...

http://www.dn.se/nyheter/sverige/vi-sager-inte-barnens-kon

Jag gillar pronomenet "hen"och har börjat använda det ibland, mycket praktiskt istället för krångliga konstruktioner som "han eller hon" eller "vederbörande" när man inte vet kön och inte vill ta för givet kön i ett mans- eller kvinnodominerande yrke men kön är för mig framförallt biologiskt och varför skulle jag förneka eller gömma det jag har mellan benen och varför skulle man hymla om eller förneka barnens kön?

 Kön är och kommer alltid att vara viktigt för oss. Det spelar en djupt existentiell roll i våra liv och är det verkligen något vi ska fly från? Det är en helt annan sak att ställa upp på traditionella könsroller. Det luktar fanatism att ge könsneutrala namn och gömma könstillhörigheten. Nix, kliver inte på det nya tåget - sitter nog kvar på perrongen och lägger pannan i djupa veck och funderar ett bra tag till. Finns det inget annat tåg jag kan ta, där jag kan vara stolt över att vara kvinna fast utseendet inte är mitt primära trumfkort och jag inte kan gå på höga klackar........ ?

Humanism med avstamp i religionen

Kort om Humanismen

Stephen Law  Översättare Anna Holmqvist

Fri Tanke förlag 2011

Jag har just läst en svensk översättning av Stephen Laws Humanism A very short introduction.Den humanism som presenteras av författaren i Kort om humanism handlar inte om de ämnen som man kallar humanistiska inom utbildningsväsendet, inte heller om en allmän human inställning att vilja väl och göra människor gott även om det förhoppningsvis är en ambition också i det här sammanhanget. Det handlar om humanismen som livsåskådning. Det är människan och hennes strävan att nå kunskap med vetenskapens hjälp som ska värdesättas – inte gudar eller andra föreställningar om något övernaturligt.

I början får man en liten tillbakablick över humanismens historia och den visar att det inte bara är den kristna läran vi européer har att gå tillbaka till om vi vill söka våra ideologiska rötter utan man kan fästa små rottrådar ända ned i den grekiska filosofin. Sedan handlar den om argument för och emot guds existens, moral utan religion, sekularism, moralisk och religiös fostran, livets mening och till sist något om humanistiska ceremonier.

Jag funderar på vad i boken som har känts relevant i mitt liv. Konflikten mellan tron på en skapare och Darwins utvecklingslära förstoras nog upp många gånger. Det var ingenting jag brydde min hjärna så mycket med ens som troende och många kristna idag ser det inte som en motsättning. Man tar inte Bibeln som en auktoritet när det gäller naturvetenskap om man inte är extremt bokstavstroende utan uppfattar skapelseberättelsen på ett symboliskt sätt. Men frågan som ställs ”Varför en gud och varför just den guden?” känner jag mer igen. Alla religioner vill ju hävda att det är just deras gud som är skaparen och tanken på en intelligens bakom skapelsen säger ingenting om en gud och vilken gud.

Teodiceproblemet däremot är nog något som de flesta troende har brottats med och här kommer författaren fram till att man inte kan finna stöd för tanken på vare sig en god gud eller en ond. Författaren spegelvänder argumenten och anser att orimligheterna i båda fallen förstärker varandra.

Att människan inte skulle kunna ha en moral utan gud är en fråga som behandlas och den känns mycket aktuell, för jag är ju en riktig moraltant och tycker det är viktigt att reflektera över etiska frågor. Författaren hävdar att man som humanist inte behöver ha en relativistisk hållning när det gäller moral. Det är inte så att ”allt går an”. Humanisten betonar den moraliska autonomin, att man själv ska komma fram till ett ställningstagande efter att noga ha övervägt. Humanisten avvisar en moral som grundar sig på en ”gudomligt uppenbarad sanning”. Vetenskap och kunskap ska vara vägledande i överväganden om vad som är gott för människan och det är humanistens plikt att använda förnuftet.

Att moralen försvinner i takt med att tron förlorar mark avvisas – det är snarare så att moralen förändras och förbättras i vissa fall. Filosofins betydelse betonas vad gäller etiska frågor.  En undervisning i skolan där moraliska problem diskuteras och barnen uppmuntras till kritiskt och självständigt tänkande uppges ge goda resultat. Det tror jag också är viktigt, även att vuxna skapar forum för att diskutera de etiska dilemman man möter i livet.

 Mina personliga funderingar där är att om man upplever ett visst moraliskt ”förfall” så beror det kanske på att även de som lämnat religionen kopplat ihop religion och moral och att man slutat engagera sig i etiska frågor. Moralen finns ju där. Det ligger i vår natur som sociala varelser att värdera.  Vi måste bara myndigförklara oss själva och ta ansvar och strukturera våra tankar.

Vad som är meningen med livet ger inte författaren något konkret svar på men hävdar att de flesta människor i grunden har liknande uppfattningar om vad som gör livet meningsfullt oavsett livsåskådning men det är förvisso meningsfrågan som poängteras starkt av den troende.

Böcker som försöker beskriva humanismen som livsåskådning fyller en funktion. Vi har inte haft så mycket aktuell litteratur i ämnet på svenska. Det blir väl så att humanismen i stor utsträckning gör ett avstamp i religionens värld för att markera sin ståndpunkt, vilket jag personligen känner mig ganska trött på. Men det kan jag ju inte anklaga boken för; jag hade nog haft större utbyte av den för trettio år sedan. Boken är lättläst och kan fungera för den som vill ha ett sammanfattande grepp om ämnet.

Vad som fokuseras för lite på i humanistiska sammanhang är kanske att religionen oftast inte är en teoretisk fråga för människor. Det är känslor och behov som leder dit. Livet består inte bara av tankar och argument. Religionen som förklaringsmodell är knappast så aktuell i det moderna samhället. Hur ska vi skapa ett samhälle där vi kan ge varandra t.ex. den gemenskap och tröst många söker i religionen?