Ett med naturen Bruno Liljefors och Naturfotograferna. Red. Karin Sidén och Göran Stenlund.
Den boken var ju inte så gammal precis, utgiven i år, och inte billig heller men c:a en femtiolapp billigare än hos nätbokhandlare. Den är utgiven i samband med en aktuell utställning på Valdemars Udde.
Bruno Liljefors är en folkkär konstnär och det är inte så konstigt med tanke på att vi har ett rykte om oss att vara ett naturälskande folk. Den konst som han åstadkom runt förra sekelskiftet anses vara bäst och den var nydanande på så vis att den ger en samhörighet mellan djur och natur. Sedan barndomen hade också Liljefors varit intresserad av den "skyddande likheten" att päls eller fjäderdräkt försetts med kamouflage...
Skildringen av djur och natur var realistisk. Ett vanligt motiv var rovdjurets jakt och infångande av sitt byte, så det var inte alltid så gulliga djur-natur-motiv. Han studerade djurs kroppar och rörelser noggrant och han sa själv att "djurmåleriet kräver tre egenskaper: kärlek till jorden och naturen, skarp iakttagelseförmåga samt ett hästminne" Ändå tog han hjälp för minnet på olika sätt. Han studerade uppstoppade djur, Han lockade till sig djur genom att mata dem och fick därmed tillfälle att betrakta dem. Han jagade och studerade döda kroppar. En målning gjorde han utifrån ett "stilleben" på skjutna djur: "Det var ett väldigt göra att gillra upp skjutna orrar och hökar och få busken lagom böjd så det skulle verka fart och liv"
Han fotograferade och skrev i sin självbiografi att "kameran är framtidens bössa": Han trodde att jakten skulle minska på grund av kameran men där fick han nog inte rätt men att fotografera djur och natur har ändå blivit väldigt populärt. Han var mycket intresserad av fåglarnas rörelse i flykten. Ett fotografi visar hur han bundit fast en and i en metrev och så fotograferar han anden när den försöker lyfta. Man kan undra om veganer älskar Bruno Liljefors? En del av hans metoder skulle nog inte vara så populära idag.
Boken handlar också om moderna naturfotografier och visar att naturfotograferna har varit inspirerade av Bruno Liljefors måleri. Där accepterades dock inte olika knep lika lätt som i måleriet. I början på 60-talet publicerades ett antal perfekta bilder av en duvhök jagande en nötskrika. Man förstod inte hur fotografen kunde lyckas med något sådant med dåvarande fototeknik men det avslöjades till sist att han hade hängt upp två uppstoppade fåglar med hjälp av nylontrådar ute i naturen, vilket åstadkom en stor upprördhet bland andra naturfotografer.
Impressionisterna tyckte det var skönt att kameran hade skapats så man slapp vara så bunden till det exakta avbildandet men avsnittet om fotokonsten avslutas sålunda: "En ironi är att medan fotografiet tog över det konkreta avbildandet som impressionisterna ville bryta sig loss från finns det idag allt fler fotografer som närmar sig måleriet. Erik Malm är en av dem som nått längst. Med handhållen kamera och flera sekunder långa exponeringstider åstadkommer han uttrycksfulla bilder som för tankarna till Monet.
Eller Liljefors"
Jag gör inga anspråk på att göra boken rättvisa, tog upp det som intresserade mig mest. I mitt eget måleri kommer jag nog inte att försöka avbilda så många djur, får vara glad om jag kan åstadkomma ett eller annat fotografi på djur som nedan:
Vadå ser ni inget - nej inte jag heller faktiskt. Den rackarns ekorren försvann medan jag tryckte av ;-)
