Visst kommer jag att titta på melodifestivalen i kväll fast jag skäms lite smått, gillar ju inte så ofta musiken och inte är det så finkulturellt heller men det är ändå kul att se hur det går. Liiite intressant måste det ju ändå vara för den drivkraften finns det inte en endaste gnista av när det gäller OS till exempel. Där nöjer jag mig med att höra de största nyheterna i efterhand för att inte framstå så bakom flötet som jag verkligen är.
Speciellt intressant blir det ju eftersom vi har till och med två jokrar i leken den här gången. Smart drag av arrangörerna för det är nog fler som tycker som jag och som har gått på knepen att få oss att bänka oss framför TV:n i år också om nu någon hade tänkt strunta i det för en gångs skull.
Jag diggar dem starkt - de medelålders herrarna! Släng er i väggen Danny och Loreen!
Här är Torsten Flinck alert och ger kontakt. I intervjuer halvligger han i soffan och blundar när han talar - här ser han publiken i ögonen och är sååå närvarande och verkar bottna i det han förmedlar. Musikaliskt är det väl inte helt fel heller så långt jag kan förstå. Barfotabarnet sjunger: Jag reser mig igen....
Björn Ranelid spelar ut men ger inte samma kontakt ändå - den kontakten finner man nog bättre i hans böcker. Men det är något visst med honom. Idén bakom framförandet, att deklamera en kärleksdikt med musikalisk bakgrund, är okey och Sara Li sätter lite piff på anrättningen Ranelid står upp för den han är och försvarar sig mot belackarna och han fascinerar mig på något sätt. Jag trodde att Jonas Gardell var de mobbades försvarare. Med sin kommentar, att han från att ha sett Ranelid inte längre är homosexuell, har han dock fallit ned från den piedistal där jag placerat honom.
Heja grabbar - ni får nog varsin röst av mig ikväll! De andra får musikaliska och artistiska förståsigpåare ta hand om. Allmänheten som röstar behöver ju inte ens ha ambitionen att göra någon form av rättvis bedömning - så jag röstar på utanförskapets ambassadörer.
