Jag började med Ebba Witt-Brattströms "Århundradets kärlekskrig". Titeln och upplägget i diktform
visar att det är en replik till Märta Tikkanens "Århundradets kärlekssaga". Det var lättare att leva sig in i och förstå Tikkanens bok. Det var länge sen jag läste den nu men kanske berodde det på att det som skrevs var mer kopplat till det konkreta livet.
Den här dikten i dialogform var bortkopplad från den omedelbara verkligheten, som bara glimtade fram i grälet kontrahenterna emellan. "Han sa:...." och "Hon sa:....." Mot slutet kände man ändå att man sögs in i en konflikt som fick sin upplösning - hon släppte taget.
Det finns många trådar att dra i och kommentera - kan bara ta några axplock, rent subjektivt utvalda.
På olika sätt kommer diktens "han" tillbaka till att han inte tillåts vara man.
Han sa:
Jag låter mig inte
läxas upp av dig.
Du är ute efter att kastrera mig.
I allt du gör
sparkar du män
på kuken.
Diktens "hon" lider av känslan att inte nå honom - att han utövar makt:
Hon sa:
Du minns bara vad jag sagt för hemskheter
inte dina förskräckliga
maktord
Jag har aldrig nått dig.
Du är helt enkelt inte nåbar.
Du är ingen människa du är en teflon.
Han sa:
Du har all makten i vårt förhållande.
Det är tydligt att vad som är maktens essens upplevs olika av kontrahenterna. Är det ofta så?
Han sa:
Men är det inte konstigt
att du alltid måste ha
så många fler ord än jag?
Hon sa:
Den som har makten kan tiga i elakt spel.
Han sa:
Ja du är rolig du
Konstigt nog var det mer i Horace Engdahls "Den sista grisen" som väckte mitt engagemang - varför?
För att han skildrar det främmande, som jag vill förstå?
Mycket som han skriver känns klokt och tänkvärt. En del undrar man om det verkligen är något han står för eller om han vill göra en karikatyr av mannen, även kvinnan, för att provocera.
Boken har två avdelningar "Spillror" som är tankar och aforismer från ett par rader till ett par sidor.
"Mannen på bryggan" är skriven som en monolog som kommer att spelas upp på Dramaten.
Enligt Horace själv så innehåller den första delen sånt som har hämtat inspiration från hans egen skilsmässa. Eftersom det är skrivet i aforismform går det knappt att referera utan återigen tar jag fasta på något som väckte min uppmärksamhet och det gjorde redan en av de inledande styckena.
Han skriver om den unge mannens innersta rum, där det bara får plats för honom själv:
Att vänta sig något annat eller att fordra något annat, nu eller någonsin, vore dårskap.
Det som inte får plats i den unge mannens centrum, det vill säga allt annat, är hänvisat till väntrummet. Där sitter hans flickvänner, hans ambitioner, samhället, Gud och djävulen.
---------
I en ung kvinnas sinne finns det ett innersta rum och detta centrum är tomt, hon är inte en själv där. Hon sitter utanför och väntar på att någon annan ska fylla det.
Får jag nu fylla på med egna tankar och spekulationer undrar jag om hennes frustration över teflonmannens tigande har något med hans "inre rum" att göra. För att hemfalla åt mitt eget könsrollstänkande så undrar jag om det inte handlar om att kvinnan vill att man ska dela varandras inre rum medan mannen vill ha det för sig själv. Att vilja inta hans rum och dela det är att "sparka på kuken" eller ibland - ve och fasa - så undrar jag om alla besitter ett "inre rum" över huvud taget?
Man kan ju undra om inte han eller den skildrade mannen (?) skulle trivas i Saudiarabien. Ur "Mannen på bryggan":
Jag har alltid undrat hur man rent praktiskt vill gå till väga för att förbättra släktets hannar.
Skall man operera in ett mikrochips i hjärnan som blockerar de naturliga associationsbanorna?
En vän visar mig till exempel ett foto i tidningen som föreställer en nyutnämnd kvinnlig direktör. Jag säger '"Jo, jag känner till henne. Fint att kompetenta kvinnor äntligen får komma fram till de viktiga posterna."
Men jag luras. Vad jag egentligen tänker är att jag skulle vilja se henne naken.
Med de orden tagna på allvar så är det kanske ganska befogat det där med burka...
Mannen funderar mycket över "Obehövligheten" på ett rörande sätt:
De obehövliga kan aldrig förenas, det ligger i sakens natur. Vi är inte intresserade av varandra. Vi ser med trånad på de nödvändiga.
I slutet av boken kliver författaren fram och erkänner att mannen på bryggan var en fantasi om den siste mannen. Det finns ingen anledning att bli upprörd av det han sa. Hans sort kommer snart att vara försvunnen.
Eller var det fantasi och lurades du inte en gång till Horace??
Är det sant att "jag eller du måste dö" som "hon" säger i Ebbas kärlekskrig?
