torsdag 9 juni 2016

Ensamhet - tvåsamhet - flersamhet??

Vi lever i en märklig tid. Aldrig har gränser ifrågasatts som de gör nu när det gäller kärleksrelationer om vem man kan älska och hur relationerna ska se ut på olika sätt, hur könsrollerna ska se ut.  Samtidigt får vi andra värderingar närmare inpå oss där reglerna är mycket styrande. Så allting bara finns - sånt som får mina frikyrkliga föräldrar, modell äldre, att vara superradikala till att få mig som gått min egen väg att bli helmossig i alla fall.

Ensamhet är många gånger ofrivillig - ibland inte - fast någon kanske låtsas att den är frivillig. De flesta söker en nära relation. Ensamheten kan vara hård i sig, dessutom skamlig. Och det är skamligt att erkänna att man lider av ensamheten. Och det kan ses som skamligt att aktivt söka sig ut ur den - om man är kvinna vill säga och ibland om man inte är hetero. Men fy skam - fy skam om ingen ville ha 'na....  Antalet stolta och lyckliga singlar verkar dock växa idag. Ensam och singel är nog inte samma sak heller.

Själv har jag landat i tvåsamheten som de allra flesta. Det är bra att vara två - man kan byta danspartner som i "Lasse går i ringen" men en i taget, men den dansar bäst som dansar längst - eller?
Tidigare (i vissa sammanhang fortfarande) sågs det som ödet den man sammanlänkat sig med och skilsmässa var inte att tänka på, bara att hålla skenet uppe. Det är bra att möjligheten att gå skilda vägar finns, när förhållandet inte alls fungerar längre, och att det är accepterat i samhället. Men nu skiljer man sig kanske lite för lätt? Jag som bildade familj sent i livet har ändå hunnit med att vara gift i 25 år nu men för en tid sedan fick jag erfara att medellivslängden på ett äktenskap är 11 år. (Jag vet inte om någon liknande statistik finns för samboförhållanden.)

En kändis som blev intervjuad i TV hade begärt skilsmässa fast det inte var något fel med förhållandet. Det enda felet var att hen ville ha ett mer spännande liv, utveckla nya sidor.
Det verkar som ett kärleksförhållande för en del är något som man utvecklar som något sorts konstverk och kommer man inte längre är det dags att bryta upp. Och man vill leva med de stora känslorna - ingen grå vardag. Det är kanske finemang om båda kan gå vidare i livet på samma villkor.
Idag verkar det som det är lätt att bli en black om foten om man inte är frisk och alert. En del som drabbats av olika sjukdomar har fått erfara att kärleken inte tål svaghet. Är man sjuk och har problem passar man kanske inte in i konstprojektet. Och hur är det när man blir gammal?
"Will you still need me, will you still feed me, when I'm 64" or 74 or 84....  ?

För en tid sedan såg jag på "Malou efter tio" på TV. I det programmet ifrågasattes tvåsamheten. Visst ska man kunna ha flera på en gång. Tvåsamheten blir en för trång värld. Svartsjuka är i alla lägen något destruktivt och fel - eller?  Man kan leva i en sorts tvåsamhet där man ändå är öppen för att partnern träffar andra eller man kan öppet leva flera tillsammans eller.... Alla möjligheter finns...
Där slår det lite knut i skallen på mig trots allt. Det kanske det gör för alla, som har haft en uppväxt med ganska sträng moral när det gäller sex och förhållanden eller för alla som inte med lätthet har hittat någon att leva med över huvud taget. Ska man nu hitta flera och inte bry sig om folk kommer och går, stannar eller försvinner?? Krävs nog lite mer bearbetning för min del där vad det egentligen skulle innebära...

Det var lite om kärleksrelationer fast det finns hur många infallsvinklar som helst. Barn och relationer har jag inte alls kommit in på. Barnen måste ju ha en plats i de vuxnas karusell.  Det får kanske bli ett annat blogginlägg.  Och allt är inte kärleksrelationer - vänskapsrelationer kan också vara något för Viola att fundera på.