Säg inte ordet "munskydd" en gång till och kan man inte få slippa höra "Corona" och "Covid-19" och "70-plus" med för den delen? Ja-ja - man får väl skylla sig själv när man hänger på Facebook så mycket. Och alla som råskäller på Tegnell och Löfven eller vem man nu kan hitta på som om det är de som är fienden och inte ett elakt och lömskt virus som ingen riktigt fått grepp om. Dödsångest är en bra drivkraft att skapa syndabockar. Och inte många försöker tänka sig in i en helhet - hur många parametrar det finns att ta hänsyn till i ett samhälle - att det är farligt med ett helt stillastående samhälle också. Jag avundas inte dem som har att ta ställning. Till alla som gapar och skriker: Ta på er munskydd och håll käften!
Vem kunde tänka sig hur det skulle bli i samhället för ett år sedan? Det har varnats för pandemier tidigare men vad det skulle innebära i praktiken var man inte riktigt inställd på.
Det är lätt att hemfalla åt magiskt tänkande och ta saker och ting som ett omen. När jag gick mellan Willys och hemmet i höstas blev jag ofta så fylld av tanken:
- Hur länge kan man gå så här och bara handla det man behöver? Naturlig tanke när man börjar bli gammal och inte vet hur länge man kommer att klara sig själv. Jag var också påverkad av tiggerskan utanför Willys. Det är inte självklart att ha så man klarar sig och det var definitivt inte självklart i hemmet där jag växte upp.
Ett halvår senare kan jag inte gå och handla hur som helst längre men av andra orsaker.
Men igår handlade min man och jag på torget. Vi var ute tidigt så det inte skulle vara någon trängsel. För en stund kände jag mig som om livet vore normalt - nästan.
Egentligen hör jag till de mest privilegierade just nu. De som har störst möjlighet att skydda sig. Jag är pensionär och tillhör riskgruppen, min man också, men vi behöver än så länge ingen hemtjänst och lever inte i äldreboende och vi har inga plikter ute i samhället. Vi kan beställa vår mat och få den till dörren och vi har en fantastisk dotter som vill hjälpa oss. Och vi har varandra.
Men nu inser man vad de små friheterna ändå betyder i ens liv fast man inte haft något vidlyftigt socialt liv ändå - att själv kunna gå ut och fixa det man behöver. Och det ger också en sorts gemenskapskänsla - att känna att man är med i samhället på något sätt.
