De erkänner i alla fall...

Alla som läser Expressen eller Aftonbladet mot bättre vetande räck upp en hand! Ja - ja - jag räcker upp handen också!

Expressen fick en mycket berättigad fråga om värdering av nyheter, vilket jag hoppas går att läsa på bilden ovan. Jag kunde inte hitta det här i nätupplagan. Leif Kasvi erkänner i alla fall att moralen sitter i att sälja - inget annat. Om det säljer att Anna Anka har råkat i gräl med några andra damer av hennes klass och överilat sig något och det bedöms sälja så är det en viktig nyhet, värdig första sidan! Sen försöker man göra det till något berömvärt att ha så stor "spännvidd" att man ibland snackar skit och en annan dag kan ta upp nyheter av större dignitet.

Att ändamålen helgar medlen har jag sett prov på så många gånger. Det spelar ingen som helst roll om rubrikens innehåll på tidningens första sida eller på löpsedeln håller vad den lovar. Ändå händer det ibland att jag går i fällan och jag törs inte lova att jag inte gör om det. I den här rubriken om Anna Anka, där råder ju en viss ärlighet i att det inte handlar om något annat än simpelt skvaller men ibland ger tidningen sken av att de har något intressant att komma med och det är ju något magiskt med de där svarta bokstäverna från en tidning - man går på det!

En gång medan jag ännu jobbade med undervisning och vi var inne på ämnet ätstörningar, stod det i en rubrik på en löpsedel - minns inte för vilken av kvällstidningarna - om att en idrottsman skulle lida av ätstörningar. Jag tyckte det var intressant eftersom det problemet oftast kopplas ihop med kvinnor. När jag väl hade köpt tidningen nämndes detta i förbifarten i en bisats inne i artikeln, inget som gav något kött på benen i diskussionen i klassen precis! Hur kan man sätta en rubrik för något som står i en bisats i en artikel? Om någon av mina elever hade gjort något sådant så hade det absolut dragit ned betyget på det skrivna alstret. Likaså om eleven hade skrivit som rubrik att någon "bröt ihop" och det sedan visade sig att den personen fick en tår i ögonvrån. Sådana absurda överdrifter utan grund enbart för att väcka ett intresse för något totalt ointressant stöter man på hur många gånger som helst.

Det är dock en sak att höja upp trivialiteter och skitsnack till "nyheten för dagen" och man kan fundera på hur journalister kan leva med sig själva i den hanteringen, så finns det ändå moraliska frågor av högre dignitet. Som t.ex. att anhöriga och barn till dem som drabbas av olyckor eller av medias drev jagas alla tider på dygnet och hur nyheter släpps och namn avslöjas innan man har tillräckligt kött på benen för att vara säker och hur media föregår utredningar och rättegångar och förstör förutsättningar för en objektiv hantering av ärendet och kan förstöra livet för den som blir oskyldigt utpekad.

Tänk om medias och speciellt kvällspressens representanter hade ett samvete - ja då skulle de antagligen inte överleva.

Förstånd att dras med?

"Du har det bra du som inte har nåt förstånd att dras med" kan man säga till någon vars åsikt man inte delar.  Skulle vi vara lyckligare som de andra djuren utan kunskap eller förmåga att gå utanför oss själva och reflektera, endast följande våra drifter och instinkter utan att behöva ta ställning till en massa saker i livet? Den öppna boken är uppslagen på bokstaven H: Homo sapiens..

En tyst minut för fläskkotletten.

Jag har fått en inbjudan att vara med på en tyst minut för alla djur som ska slaktas. Frågan är om vi ska räkna de djuren som blir slaktade av ett annat djur, ett djur som inte överlever utan att följa sin natur. Är det inte lika tragiskt med dessa djurs död? Vems rätt ska vi då bejaka offrets eller rovdjurets? Ska vi rädda ett djur undan rovdjuret om vi bevittnar ett naturens drama? Det enda vi skulle åstadkomma är att skjuta upp dödandet och göra ett annat djur till offer. Är det rätt eller fel att döda rovdjuret? Om man dödar ett rovdjur leder det antagligen till att några fler av andra djur överlever.

Vi kan inte göra alla djur till veganer/vegetarianer även om det finns de som försöker göra sin katt till vegetarian - är det etiskt? Vi kan inte undvika att döda levande varelser. När jag ser veganer diskutera så kan man innefatta allt fram till minsta småkryp i sin empati. Frågan är om de kan äta penicillin med gott samvete... Man kan hävda att det inte är självklart att prioritera en människa framför ett djur om det handlar om en livsfarlig situation, som t.ex. en brand, för båda har lika självklar rätt till livet.

Det är inte lätt att vara människa. Vi har ett medvetande och vi kan reflektera över tillvaron och vad vi gör. De som tycker det är alltför jobbigt att hantera och acceptera livets villkor och att vi faktiskt i viss mån måste ta ansvar för liv och icke-liv, kan göra det lätt för sig genom att hävda att ett dagen-efter-piller är mord, att det är mord om man låter en 12-årig flicka som blivit våldtagen ta abort (ja - det finns faktiskt de som hävdar det) och visst finns det en viss logik i att redan i det lilla embryot så finns det en DNA-programmering till en unik individ. Och att kvinnorna har rätt till ett liv har låg prioritet bland den typen av ideologer. Som vuxna tar vi hela tiden ansvar för liv eller icke-liv. Vi hindrar liv att komma till även genom att hindra befruktning och genom att inte alls utsätta oss för risken/chansen till att ge upphov till ett nytt liv.

Är inte också detta att göra det lätt för sig att skuldbelägga allt dödande för att äta? Biologiskt sett så är vi allätare och den mest fullödiga kosten med alla nödvändiga näringsämnen får man av blandad kost. Alla människor är inte heller lika utan en del kanske mår bättre av en typ av kost medan andra fungerar bättre med något annat. Jag tycker att abort inte är en lättvindig fråga men sparkar bakut när fanatiker drar det etiska problemet till sin spets på ett absurt sätt. Det är inte heller problemfritt hur vi hanterar djur men det går för långt att likställa djur med människor och kalla det att mörda om det så handlar om en mygga, nästintill i alla fall ;-)

Jag har också mött inställningen att det är ett hån att hävda att man ska hantera sina slaktdjur på ett bra sätt och låta dem ha ett så bra liv som möjligt medan de lever, när ändå avsikten är att döda dem. Tydligen uppfattas det som likgiltigt hur man behandlar djur om man inte delar deras uppfattningar till 100 procent. jag skulle alltså inte bli mindre dömd i vissa kretsar om jag levde ut mina sadistiska, tyranniska lustar på dessa djur till max. Man kan då fråga sig vad som verkligen är drivkraften bakom sådana engagemang. Är det djuren det handlar om eller i grunden den egna personen, en rädsla för livet och döden och ansvaret?

Djuren i relation till människan skulle leva i rena paradiset jämfört med nu om allt dödande av djur och allt deras lidande enbart handlade om behov av föda.