Amerikaner som regelbundet går i kyrkan, synagogan eller moskén upplever fler positiva känslor och färre negativa än de som inte besöker något gudshus. Analysen bygger på över 300.000 intervjuer utförda av Gallup-Healthway.
Regelbundna gudstjänstbesökare har i genomsnitt 3,36 positiva känslor per dag, jämfört med 3,08 för otrogna.
http://www.dn.se/nyheter/varlden/stor-undersokning-religion-gor-dig-lycklig
Hm - man kan ju fråga sig om skillnaden är så markant? Båda parter har tydligen tre hela "lyckor" var. Och vad definierar man som lycka?
Hur skulle jag kunna besvara en enkät som försöker utröna hur många positiva känslor jag har per dag?
Enligt ovanstående undersökning är också de icke troende som lyckligast på lördagen och de troende är lyckligast på söndagen. De icke troende upplever kanske veckans höjdpunkt i Mammons tempel (varuhusen) på lördagen medan den troendes höjdpunkt infaller i kyrkan på söndagen - eller?
Nja, det är inte bara Mammon som återstår för den icke troende.
Kulturell aktivitet sägs vara gynnsamt för hälsan. Den kyrkliga verksamheten bör kunna ses som en form av kulturell aktivitet. jag lyckades hitta en artikel att styrka mina antaganden med:
Vi vet att kulturell aktivitet och ett långt friskt liv har ett tydligt samband, det skiljer 15 år i livslängd mellan de som använder hjärnan aktivt och de som låter bli, säger Gunnar Bjursell.
http://www.prevent.se/sv/Arbetsliv/Artikel/2010/Mer-kultur-ger-ett-halsosammare-liv/
I den senare artikeln fokuseras på hälsa och livslängd och den kulturella aktiviteten får oss att "använda hjärnan" ger lustkänslor och
gemenskap. Vilket resultat skulle vi få fram om man mäter lyckan hos t.ex. dem som går regelbundet på teater och konserter? Eller om vi mäter lyckan hos dem som regelbundet deltar i någon form av föreningsliv?
Vad innebär den kollektiva gemenskapen i sig för de positiva känslorna?
Jag har funderat en hel del på behovet av kollektiv gemenskap. Hur viktig är den i förhållande till behovet av nära familjerelationer och vänner? Är det något som vi kastar bort med badvattnet i sekulariseringens tidevarv? Eller är den kollektiva gemenskapen bara av ondo så vi ska se alla skrikande människor i hitlerhälsning framför oss? Vi rör oss förstås i en hel del kollektiv ändå, arbete, skola etc. Vi hamnar i tillfälliga kollektiv av och till. Räcker det?
http://www.dn.se/nyheter/varlden/stor-undersokning-religion-gor-dig-lycklig
Hm - man kan ju fråga sig om skillnaden är så markant? Båda parter har tydligen tre hela "lyckor" var. Och vad definierar man som lycka?
Hur skulle jag kunna besvara en enkät som försöker utröna hur många positiva känslor jag har per dag?
Enligt ovanstående undersökning är också de icke troende som lyckligast på lördagen och de troende är lyckligast på söndagen. De icke troende upplever kanske veckans höjdpunkt i Mammons tempel (varuhusen) på lördagen medan den troendes höjdpunkt infaller i kyrkan på söndagen - eller?
Nja, det är inte bara Mammon som återstår för den icke troende.
Kulturell aktivitet sägs vara gynnsamt för hälsan. Den kyrkliga verksamheten bör kunna ses som en form av kulturell aktivitet. jag lyckades hitta en artikel att styrka mina antaganden med:
Vi vet att kulturell aktivitet och ett långt friskt liv har ett tydligt samband, det skiljer 15 år i livslängd mellan de som använder hjärnan aktivt och de som låter bli, säger Gunnar Bjursell.
http://www.prevent.se/sv/Arbetsliv/Artikel/2010/Mer-kultur-ger-ett-halsosammare-liv/
I den senare artikeln fokuseras på hälsa och livslängd och den kulturella aktiviteten får oss att "använda hjärnan" ger lustkänslor och
gemenskap. Vilket resultat skulle vi få fram om man mäter lyckan hos t.ex. dem som går regelbundet på teater och konserter? Eller om vi mäter lyckan hos dem som regelbundet deltar i någon form av föreningsliv?
Vad innebär den kollektiva gemenskapen i sig för de positiva känslorna?
Jag har funderat en hel del på behovet av kollektiv gemenskap. Hur viktig är den i förhållande till behovet av nära familjerelationer och vänner? Är det något som vi kastar bort med badvattnet i sekulariseringens tidevarv? Eller är den kollektiva gemenskapen bara av ondo så vi ska se alla skrikande människor i hitlerhälsning framför oss? Vi rör oss förstås i en hel del kollektiv ändå, arbete, skola etc. Vi hamnar i tillfälliga kollektiv av och till. Räcker det?
