Vilken väljer du?

På målarkursen fick jag förslaget att jag skulle göra en replik till mig själv av den målning jag gjorde ute i somras. Jag skulle använda mig av komplementfärger i högre utsträckning.

Repliken är den till vänster. Onekligen blir det lite mer sting i färgerna på det viset, lite mer sting än vad det egentligen var. Jag inser att målningen fick lite andra proportioner också. Stenarna får ett större utrymme i den nya målningen; det tänkte jag inte riktigt på. Antingen berodde det på att jag på det viset slapp ifrån en del av den jobbiga bakgrunden eller också berodde det på att stenarna fascinerade mig så mycket så jag förstorade upp dem. Men den nya målningen kanske blev en aning stelare i formerna, möjligen på grund av lite mindre entusiasm. Men de där träden i bakgrunden på mitten av tavlan i den gamla målningen var jag inte riktigt nöjd med och de blev mer diskreta i den nya.

Egentligen är det väldigt nyttigt att göra ett motiv många gånger men det nyttiga och det roliga blir inte alltid riktigt samma sak. Men okey - vilken av målningarna skulle du välja?

Grattis på Alla helgons dag!

Grattis på Alla helgons dag! brukar jag skämta lite vanvördigt.Den som känner sig träffad får ta till sig av gratulationen. Helgondyrkan är ju en katolsk företeelse och därför togs till slut allhelgonadagen bort från den svenska almanackan 1772 men 1953 kom den tillbaka igen på grund av att det växte fram en tradition att tända ljus vid gravar. Mer om detta finns att läsa här:
http://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/alla-helgons-dag

Den som förklarades till helgon hade levt ett särdeles exemplariskt liv från ett kristet/katolskt perspektiv. Den som är ett helgon uppfattar man då som en alltigenom god och felfri person. Men är det inte lite knepigt att kalla den dag som vi använder för att hedra våra döda för Alla helgons dag?

Eller är det kanske ganska logiskt för har vi inte en tendens att helgonförklara våra avlidna? När en person är död blir det inte okey att tala illa om den personen. Det märks ganska tydligt när någon känd person går bort, att plötsligt kommer de många lovorden fram fastän det funnits en hel del kritik innan. Och när vi går på en anhörigs begravning är det oftast bara goda ord som sägs, även om det sitter någon person där som haft en mycket komplicerad relation till den avlidne.

Under en tid när jag tänkte speciellt mycket på döden så kunde det kännas jobbigt att vara i konflikt med en människa. Om jag blir riktigt arg och läser lusen av någon och den personen dör nästa dag - en ångestfull tanke. Jag försökte gaska upp mig: Än se´n då? Om en person gör sig förtjänt av min ilska så ändras väl inte detta för att hen råkar dö dagen därpå? Är det bara mina tillkortakommanden som räknas när en person har dött?

Det är inte säkert att sorgen är mindre för att vi inte har kunnat älska den här personen. Tvärtom tror jag att om en relation varit relativt komplikationsfri kan sorgen bli "renare" och lättare att bearbeta. Vi kan gå igenom sorgen och ha de goda minnena kvar. Men det där som gjorde att vi aldrig förstod varandra, det som aldrig blev utrett, gör sorgen tyngre och svårare. Om någon har gjort en illa eller om det är man själv som gjort illa kan det bli något som ligger och gnager.

Är det vår egen dödsrädsla som ger ett orealistiskt förhållande till den avlidne? Vi har rätt att se våra bortgångna som människor med goda och onda sidor och vi har rätt att erkänna konflikten, antipatierna även när någon befinner sig på andra sidan. Då kan sorgen bli lättare att bearbeta även om förhållandet till den avlidne inte var perfekt.

Herr Sjögren och jag

En kavaljer har följt mig genom livet. Han kom smygande och jag vet inte riktigt när han började följa efter mig egentligen. Efterhand har han blivit allt tydligare och jag börjar känna igen honom när han gör sina närmanden. Men han har många kvinnor den där Sjögren, för det är kvinnor han gillar mest även om han kan intressera sig för en och annan man ibland. Han har väl inte riktigt vågat sig ut ur garderoben.

Jag inser allt mer att han har varit relativt hygglig mot mig trots allt, eller kanske inte ens han gillar mig egentligen. Ibland klarar jag inte riktigt av att vara tacksam för den relativa hyggligheten utan önskar att han kunde krama mig riktigt ordentligt så jag vet var jag har honom och så mina problem framstår klart och tydligt. Så jag förstår själv om han har kramat musten ur mig så mycket att jag inte orkar eller om jag bara inbillar mig eller är lat. Men så får man ju inte tänka - det kan straffa sig så jag verkligen får det jag önskar och då vill jag nog inte ha det ändå....

Nu på höstkanten, när kylan börjar komma, blir han extra kramsjuk så det gör ont i hela kroppen och tydligen har han klämt till lite extra på min högra överarm, så stickningen får ligga där den ligger ett tag. Han gör mig torr i munnen också och i ögonen och lite överallt på nämnbara och onämnbara ställen - en vampyr som inte suger blod utan andra kroppsvätskor. Och kanske det värsta - han sänker en dimma över mitt mentala jag så jag lever med en ständig trötthet med lite varierande intensitet. Jag blir dum och trögtänkt och får svårt att koncentrera mig - en energitjuv. Man ska göra sig av med energitjuvar - såna som tar utan att ge - sägs det. Men det är svårt att göra slut med en sån här kavaljer.

Sjögren är en sån där typ som inte vill stå för sitt förhållande öppet. Folk vet inte för hans syns aldrig i sociala sammanhang. Det är bara jag som syns och andra kanske tycker att jag är en ovanligt tråkig typ och tycker att jag är sur och lat och allmänt dum i huvudet. Jag har en bra familj och min man förstår och accepterar mitt vänsterprassel men jag har förstått att det inte är ovanligt med skilsmässor bland dem som blir uppvaktade av herr Sjögren för man blir inte alltid trodd och förstådd av sin omgivning vare sig privat eller i arbetslivet. Rätt så skönt att vara pensionär.

Sommar i skogen

Nu får den här bilden får vara färdig, basta!.Det är min första bild efter ett försök att använda mitt lådstaffli och ge mig ut i naturen och måla. Lite fusk är det dock. Jag var ute några timmar i två eftermiddagar i rad och resten har jag filat på hemma och tittat på fotografier. En vacker dag kanske jag lyckas åstadkomma mer på plats.

När jag kom ut och skulle börja kändes det ungefär som på målarkursen när vi skulle rita kroki och fick två eller fem minuter på oss för varje pose modellen tog, alltså ganska stressigt. Jag var ju ute nu och hade bullat upp med alla grejer och då borde jag ju utnyttja tiden och få till så mycket som möjligt, Dessutom var motivet extremt tidsberoende, där motljuset var en stor del av poängen!  Jag som jobbar i ultrarapid hemma - går och blänger på duken och gör en liten insats och går och blänger igen eller flyr till nåt annat... t.ex datorn..

Djur och natur med pensel eller kamera?

När jag kollade på konsthyllorna i i antikvariatet Röda Rummet senast så föll jag för den här:
Ett med naturen Bruno Liljefors och Naturfotograferna. Red. Karin Sidén och Göran Stenlund.

Den boken var ju inte så gammal precis, utgiven i år, och inte billig heller men c:a en  femtiolapp billigare än hos nätbokhandlare. Den är utgiven i samband med en aktuell utställning på Valdemars Udde.

Bruno Liljefors är en folkkär konstnär och det är inte så konstigt med tanke på att vi har ett rykte om oss att vara ett naturälskande folk. Den konst som han åstadkom runt förra sekelskiftet anses vara bäst och den var nydanande på så vis att den ger en samhörighet mellan djur och natur. Sedan barndomen hade också Liljefors varit intresserad av den "skyddande likheten" att päls eller fjäderdräkt försetts med kamouflage...

Skildringen av djur och natur var realistisk. Ett vanligt motiv var rovdjurets jakt och infångande av sitt byte, så det var inte alltid så gulliga djur-natur-motiv. Han studerade djurs kroppar och rörelser noggrant och han sa själv att "djurmåleriet kräver tre egenskaper: kärlek till jorden och naturen, skarp iakttagelseförmåga samt ett hästminne" Ändå tog han hjälp för minnet på olika sätt. Han studerade uppstoppade djur,  Han lockade till sig djur genom att mata dem och fick därmed tillfälle att betrakta dem. Han jagade och studerade döda kroppar. En målning gjorde han utifrån ett "stilleben" på skjutna djur: "Det var ett väldigt göra att gillra upp skjutna orrar och hökar och få busken lagom böjd så det skulle verka fart och liv"

Han fotograferade och skrev i sin självbiografi att "kameran är framtidens bössa": Han trodde att jakten skulle minska på grund av kameran men där fick han nog inte rätt men att fotografera djur och natur har ändå blivit väldigt populärt. Han var mycket intresserad av fåglarnas rörelse i flykten. Ett fotografi visar hur han bundit fast en and i en metrev och så fotograferar han anden när den försöker lyfta. Man kan undra om veganer älskar Bruno Liljefors? En del av hans metoder skulle nog inte vara så populära idag.

Boken handlar också om moderna naturfotografier och visar att naturfotograferna har varit inspirerade av Bruno Liljefors måleri. Där accepterades dock inte olika knep lika lätt som i måleriet.  I början på 60-talet publicerades ett antal perfekta bilder av en duvhök jagande en nötskrika. Man förstod inte hur fotografen kunde lyckas med något sådant med dåvarande fototeknik men det avslöjades till sist att han hade hängt upp två uppstoppade fåglar med hjälp av nylontrådar ute i naturen, vilket åstadkom en stor upprördhet bland andra naturfotografer.

Impressionisterna tyckte det var skönt att kameran hade skapats så man slapp vara så bunden till det exakta avbildandet men avsnittet om fotokonsten avslutas sålunda: "En ironi är att medan fotografiet tog över det konkreta avbildandet som impressionisterna ville bryta sig loss från finns det idag allt fler fotografer som närmar sig måleriet. Erik Malm är en av dem som nått längst. Med handhållen kamera och flera sekunder långa exponeringstider åstadkommer han uttrycksfulla bilder som för tankarna till Monet.
Eller Liljefors"

Jag gör inga anspråk på att göra boken rättvisa, tog upp det som intresserade mig mest. I mitt eget måleri kommer jag nog inte att försöka avbilda så många djur, får vara glad om jag kan åstadkomma ett eller annat fotografi på djur som nedan:

Vadå ser ni inget - nej inte jag heller faktiskt. Den rackarns ekorren försvann medan jag tryckte av ;-)

Kvitto på livet

Det behövs ett kvitto på att man lever - eller hur?

Därför vill jag ha en bild på gång. Nu har jag kämpat med en utsikt från S:t Olofsbron men den som har lokalkännedom  gör nog bäst i att hålla tyst. Det syns två broar där men det blev för grötigt att måla och färgerna på husen stämmer inte och pelargonerna är nog snarare inspirerade av dem jag har i blomlådan på balkongen men det finns blomlådor på räcket till S.t Olofsbron också.

Jag kämpar alltid med "stinget" i mina bilder. Om jag försöker få till något riktigt ljust och starkt någonstans så mattas det av något vid torkning. Där har vi nackdelen med akrylfärg men det är också den enda nackdelen jag upplever just nu. Den snabba torkningen har blivit en allt större fördel sen jag vant mig. Man behöver inte göra avbrott och vänta på torkning och det blir inga fraktproblem om man inte är hemma när man målar. 

Vilka krumbukter gör man inte för konsten? Att fotografera sina alster är inte alltid det lättaste. Formatet på den här tavlan gjorde att det blev svårt att få den rätt. Den blev tjockare på mitten så det behövdes lite avstånd. Och det är bäst när bilden ligger platt på golvet för lutandes mot väggen blir det inte bra. Men försök bara stå på en stege och koncentrera dig på att titta in i sökaren på en kamera utan att bli yr i bollen....  Sen är det alltid problem med att kunna ge färgerna rättvisa. Man får mixtra med ljusstyrka och kontraster och nöja sig när det är nästan rätt.

Inte skull jag våga stå på S:t Olofsbron eller någon annanstans i stan med ett staffli. Om någon skulle ställa sig och titta på mig när jag målar skulle jag bli helt konfys. Jag målar ju också först och tänker sen så det blir många ändringar och justeringar. Så dagens bild är inspirerad av ett foto. Men nu har jag köpt ett lådstaffli för att kunna använda ute men det får bli lååååångt ute på vischan det....

En naturupplevelse och en målning - ett dubbelt kvitto på livet skulle det bli....

Obladiiii - obladaaaa - ablatiooooon

Vid min ålder, när allehanda krämpor börjar göra sig påminda, blir kroppen lätt ett livsprojekt. Jag har haft problem med förmaksflimmer och ingen medicin har hjälpt fullt ut och då finns alternativet kateterablation. Man går in i ljumsken och går via kateter till hjärtat och fryser (alternativt bränner) bort de ledningar som flimret har skapat i hjärtat för att försöka få stopp på det. 

Den 13 mars skulle ingreppet ske och jag var ganska nervös inför det hela. Jag hade ändå haft en relativt lugn period innan och tänk om ingreppet inte blev lyckat eller om jag rent av skulle må sämre! Jag insåg att flera har fått göra det både två och tre gången innan det blivit resultat och man frågade mig om det var första gången som om det var hur självklart som helst att jag skulle få göra det många gånger om.

Det har gått bra fast lite jobbigt var det. Kanske ändå det otrevligaste var en förundersökning, ultraljudet genom matstrupen, där man skulle komma hjärtat så nära som möjligt för att se om det fanns någon propp. Klart som fan att kroppen försvarar sig inför ett sånt intrång, men slappnaa aaaav! 

Jag skulle försöka åstadkomma en dikt om mina absurda upplevelser i samband med ablationen men fick inte till någon med rim och reson.Jag hade fått dropp från en ställning på hjul för att man ska kunna promenera omkring med den. Det skulle ge vätsketillförsel eftersom jag inte fick äta eller dricka. Jag var utrustad med Ekg med en dosa i fickan och massor av sladdar kopplade till min kropp för att personalen skulle hålla koll på mig från sitt rum. Dessutom hade jag blivit utrustad med kateter och kisspåse som hängde från midjan.Utrustad med dessa tre arrangemang ville de att jag skulle promenera i korridorerna innan det var dags för sen måste jag ligga lääänge. Tyckte det blev väldigt genant att gå och skylta med kroppsvätskorna i en påse -  som att gå naken. 

Två timmar låg jag på operationsbordet med lugnande och smärtstillande och försökte gilla läget. Läkaren tyckte jag hade ett pokeransikte fast jag översköljdes av vågor av smärtor (om än avtrubbade), illamående och ibland panikkänslor.. Efter ingreppet skulle man ligga still i fyra timmar. Därför blev jag t.o.m. matad med kvällsmaten för att jag skulle slippa resa mig upp för tidigt. Allting kändes som en absurd nära-döden-upplevelse, speciellt kisspåsen och matandet av någon irrationell anledning...

Man skulle kunna leva som vanligt efter några dar men de hade nog blandat ihop dagar och veckor i det där informationsmaterialet. Men det kanske stämmer för yngre och annars helt friska personer. Först efter tre månader skulle man kunna bedöma utfallet. Den tiden tar det för hjärtat att återhämta sig. Jag hade ett kortvarigt flimmer ett par veckor efter ingreppet och sen har jag inte haft ett enda. Tidigare hade jag 30 % flimmer trots medicinering. Nu har jag fått sluta med antiarytmika och håller andan och hoppas att resultatet ska hålla i sig länge. Förr eller senare är jag väl där igen men hoppas senare, så jag får mer tid och kraft över för roligare projekt än kroppen.

Det är i alla fall en fantastisk tid vi lever i med de resurser som finns. Man kan gå in i hjärtat utan att öppna kroppen bara genom ett hål som är så litet att när jag efter en tid skulle kolla så kunde jag inte hitta märket efter såret :-) Hoppas jag inte skrämt någon som skulle kunna ha hjälp av en ablation med min dramatiska beskrivning. Dramatiken var nog en högst subjektiv känsla. 

Trött kvinna

 Idag har det varit terminsavslutning på målarkursen. 
Den senare delen av kurstiden har jag ägnat åt temat porträtt. När jag skulle leta efter något att måla av så fastnade jag för Camille Pisarros "washerwoman study", som jag försöker tolka ovan. Hon sitter och vilar med blossande kinder, ser trött och tung ut. Att vara tvättkvinna på 1800-talet var ett tungt jobb. Då var det väl klappträ som gällde. Några tyckte att jag valde en tråkig bild men jag känner mig nog mer befryndad med denna kvinna än de tjusiga damerna med parasoll. Understundom kan jag känna mig så där trött också utan att ha behövt hantera något klappträ..... 

Jag försökte mig också på ett lite mer fantasifullt porträtt. En tolkning av Max Beckmans porträtt av sin fru. Jag fick till den lite snabbt så det blev inte så korrekt. Kindens rundhet blev kanske lite överdriven men man kan ju ha tandvärk och handen kom lite högt upp men annars fick den ju inte plats ;-) 
Jag vill kunna göra lite roliga porträtt men andra ska ändå kunna se vem som är förebilden. Av ett fotografi att döma så var nog Max målning väldigt subjektiv, kanske bara han som kunde förstå vem det föreställde. De svarta outgrundliga ögonen och den kaxiga hållningen - var hon så oåtkomlig och stursk?

Effektivt insomningsmedel

När man är tant får man göra som man vill sägs det. Alltså struntar jag i att läsa ut den här boken fastän jag har betalat för den. 
Med bristande koncentrationsförmåga och benägenheten att somna över böcker så somnar jag rekordsnabbt över "Religion för ateister" av Alain de Botton. Jag kan kan knappt förklara varför jag inte gillar den för jag har inte greppat nog mycket. Det gör man inte när man inte läser mer än några rader åt gången.

Jag blev intresserad när jag såg titeln eftersom jag funderat en del på vad den kristna gemenskapen ger som inte direkt har med tron att göra och om man kan använda det på andra sätt.

Men vad som tas upp i boken så långt som jag läste den är många formaliteter och bundna ceremonier som finns i olika traditioner, att de skulle kunna användas även om man inte är troende. Men den kristna gemenskap jag lämnade var jämförelsevis informell och det tror jag har påverkat min hållning i livet ganska mycket, vilket jag har påpekat vid något annat tillfälle. 

I den informella frikyrkan fanns det visst utrymme för att var och en skulle få ge uttryck för sin tro och sina tankar på sitt sätt. Bönen skulle helst vara personligt formulerad. Den poetiska nyenkelheten var också aktuell i min ungdom. Dikterna skulle vara till för alla och förstås av alla. Den attityden fanns väl också mer allmänt kulturellt. Och att alla ska få lov att uttrycka sig konstnärligt var en hållning jag speciellt lärde mig av antroposoferna på min första arbetsplats efter gymnasiet, fast jag inte sympatiserar med dem annars.

Med de influenserna är det kanske inte så konstigt att jag känner ett visst motstånd mot formalitet och färdiga ceremonier. Något i boken som gav lite genklang i mig var tanken att man i andra sammanhang än religionen inte så ofta går tillbaka till texter som betyder något för en. Man skulle kunna använda ord som betytt något i livet mer och gå tillbaka och låta sig stärkas, tröstas eller uppfordras av dem istället för att låta sig drivas med av destruktiva tankar, men då får det väl bli när behoven finns.

Den kollektiva gemenskapen fyller en funktion för många och att
ha ytterligare en gemenskap utanför arbets- och familjeliv kan vara betydelsefullt men när jag längtar tillbaka till en sådan så glömmer jag nog bort hur fruktansvärt ensam jag kände mig i de sammanhangen när jag började fundera och ifrågasätta. Gemenskap i frihet - finns den? 

Vårvinter med Munch

Min tolkning av Munchs "Den gula timmerstocken" får vara klar nu. Jag trodde att jag skulle bli färdig vid förra kurstillfället men det tog större delen av förmiddagen idag också. Det svåra var att få till det som ser enklast ut, det som bara ser ut att vara lite nonchalant ditsvischat med penseln.

Det känns bra att den är färdig just nu eftersom den ger en stämning av vårvinter precis som det är ute. Och nu kommer jag inte att kunna vara med nästa fredag för jag sys in på sjukan några dagar. Hoppas att det bara blir ett tillfälle jag missar.

Sen vill jag försöka jobba med porträtt; vill  lära mig att måla porträtt på ett roligt och personligt sätt. Det är ingen vits med porträttmålande annars, när det är så lätt att fixa ett foto.

En hjältinna

Jag har alltid beundrat Elise Ottosen-Jensen för hennes insats vad gäller kampen för att få preventivmedel accepterade och hon förminskas inte av att jag läst biografin "Ottar och kärleken" av Gunilla Thorgren, då jag inser mer av bredden i hennes engagemang.

Elise föddes 1886 på en prästgård utanför Stavanger i Norge och var den sjuttonde av arton syskon. Hon visade tidigt en ovanligt stark viljestyrka genom att trots den högkyrkliga miljön vägra konfirmera sig med motiveringen att hon inte kunde tro.
En syster blev gravid och tvingades av en oresonlig far att åka bort för att föda barnet och lämna bort det till adoption. Hon gick in i en psykos och tog till slut livet av sig. Detta och tanken på modern och hennes utmärglade kropp efter 18 barn gav glöd till Elises kamp.

Elise/Ottar började sin yrkeskarriär som journalist och kom till Sverige på grund av sin kärlek till syndikalistledaren Albert Jensen. Man får läsa en hel del om det politiska engagemanget och hur tron på socialismen gjorde utvecklingen i Sovjet svår att smälta. Hon hade också en kamp att kämpa mot sina egna partikamrater där det patriarkala tänkandet levde kvar. Kvinnosidan i Arbetaren skulle handla om mat och mode, men Ottar hade andra ambitioner. 

Författaren uttrycker sin förundran över att Ottar reservationslöst verkade ha anammat rashygieniska åsikter enligt vilka en del skulle kastreras för att inte föra undermåliga gener vidare. Men hon uttryckte bestörtning över Nazitysklands sätt att använda detta och efter andra världskriget gav hon aldrig uttryck för sådana idéer.

Ottar var så övertygad och engagerad att hon trotsade lagen för det hon trodde på. Under en tid (1920- och 30-talet) när det var förbjudet i lag att informera om preventivmedel for Ottar runt och höll föreläsningar och provade in pessar på kvinnor, som hade nog många barn att ta hand om redan. Hon fick ta emot massor av brev från förtvivlade människor som var ett offer för omänskliga värderingar och bristfälliga kunskaper och gav hjälp och tröst till många. När det fortfarande var kriminellt att vara homosexuell hjälpte hon också homosexuella personer att hitta varandra.

Ottar var den som startade RFSU 1933 och hon arbetade för sexualupplysning i skolorna, som blev obligatorisk 1955. 

Så småningom så blev alltså Ottar "rumsren" och fick uppskattning efter förtjänst. 1958 blev hon hedersdoktor i medicin vid Uppsala universitet. Offentligt blev hon upplyft men privat blev hon sviken av sitt livs kärlek. Jag fick den uppfattningen att mannen i fråga inte riktigt klarade av hennes stora engagemang utan att han tog till sig en yngre kvinna som offrade mer av andra engagemang för att finnas för honom.

Offentlig uppgörelse

För ett år sen kommenterade jag boken "Felicia försvann" av Felicia Feldt, dotter till Anna Wahlgren.:
http://v-ollaiver.blogspot.se/2012/01/barn-och-foraldrar-igen.html#comment-form
Nu har jag läst Anna Wahlgrens försvarsbok "Sanning eller konsekvens", som hon kallar en "ickeroman".

Anna Wahlgren citerar ur Felicias text och skriver  sedan under rubriken "spårsökning" och ger sin uppfattning om källan till texten och kommer ibland fram till att det handlade om något som hänt en annan person eller om något som Anna skrivit i tidigare böcker. Någon gång ger hon Felicia rätt eller delvis rätt. Felicias pappa har enligt Anna genom sin manipulativa förmåga fått dottern att vända sig mot sin mor och till och med ställt henne inför ett ultimatum. "Bryt med mamma, annars", som det står på baksidan av boken.

Boken är också full av citat från författarens tidigare böcker som t.ex. "Barnaboken" och "Mommo" och skildringar från Annas liv från barndomen och det vuxna livet med män och barn och barnbarn. Ett liv som verkar väldigt rörigt och det känns inte  otänkbart att det kan bli för mycket för ett känsligt barn. Felicia skrev att de flyttat 19 gånger under uppväxten men det var ju bara 16 (!)

Jag har lite svårt att få grepp om boken delvis beroende på att jag tagit lite för lång tid på mig för att läsa den och att den innehåller en "salig soppa" av allting. Den är också full av känslor som ibland känns som en desperat vädjan till mig som läsare. Om jag kände mig beklämd efter att ha läst Felicias bok så känner jag mig ännu mer beklämd nu och funderar på om man överhuvudtaget kan ta sig rätten att tycka eller tro något.  Alla minnen från barndomen är säkert inte objektivt fullt korrekta men det kan  ju också säga något om de felaktiga minnena är negativa. Och är minnesbilden till alla delar korrekt fastän man är vuxen?  Har man haft många stormiga förhållanden med män och fött nio barn så blir det väl inte lättare att komma ihåg allting.

En sak är säker att om man skulle skriva en självbiografisk bok låt säga var tionde år så skulle innehållet och värderingarna av det förflutna inte helt stämma överens. Man skulle vinkla det på olika sätt och man skulle åtminstone delvis omvärdera. Därför är det för de inblandades del kanske inte det bästa att göra upp offentligt.

Marginalmänniskan

En del vill hålla fast vid tanken på ett klassamhälle och en del anser att begreppet inte är relevant längre. När ämnet aktualiserades för några dagar sedan så påmindes jag om en text som jag skrev för några år sedan. Den så kallade klassresan handlar nog mer om kulturbyte än ekonomi. När man ändrar livsåskådning blir det också en form av kulturbyte. Jag antar också att en del invandrare i viss mån kan känna igen sig i mina personliga reflektioner nedan, åtminstone i känslan av att ha två världar och inte riktigt "höra dit" någonstans:

The Marginal Man
När man är ung ser man kanske mest framåt och är intresserad av att forma sitt liv, finna nya vägar, men när man blir äldre börjar man också att se bakåt, se på sin historia och söka sin identitet i den. Uttrycket att "söka sina rötter" är kanske lite mer än en modern klyscha.

Har man tagit avstånd från en ideologi och ett socialt sammanhang, som man växt upp i och levt en del av sitt vuxna liv i, så finns det alltid kvar på något sätt. Personligen börjar jag förstå att jag i viss mån har en känslomässig bindning, inte till den kristna tron, men till den kristna världen - det sociala sammanhanget, eftersom den är en stor del av min historia.

För några år sedan läste jag med intresse Mats Trondmans "Bilden av en klassresa, Sexton arbetarklassbarn på väg till och i högskolan". Att bli akademiker från en arbetarmiljö innebär inte bara att göra ett annat yrkesval än vad ens omgivning har gjort. Det handlar också om att komma in i en annan värld med andra värderingar; man gör ett kulturbyte. Jag har i viss mån gjort det kulturbyte i form av en klassresa som den Trondman beskriver men jag har dessutom gjort ett annat kulturbyte genom att jag tagit avstånd från den kristna tron och församlingslivet.

Trondman tar upp begreppet The Marginal Man, som har myntats av Chicagosociologen Robert E Park och utvecklats av Everett V Stonequist i boken The Marginal Man, 1937, inte en speciellt ny teori alltså men jag tycker den var intressant eftersom jag kunde känna igen mig själv i mycket i beskrivningen av vad marginalitet innebär.

The Marginal Man definieras som en person "som under sitt liv kommer att präglas av inflytande från två kulturer, traditioner eller världar." Här ses alltså människan i första hand som en social produkt, inte som en självständig individ med fria val. Att det ändå finns en möjlighet att välja är kanske vi klass- eller kulturresenärer ett tecken på, men det sker förvisso inte utan komplikationer. Så kanske sanningen ligger någonstans mitt i mellan synen på människan som en social produkt och som en självständig, fritt väljande varelse. Möjligen får den väljande människan betala priset i form av ett främlingskap. Jag känner igen mig när the marginal man beskrivs som en som tvingas leva i två världar samtidigt utan att fullt ut känna tillhörighet i någon av dem och har utryckt det som en kronisk känsla av att inte höra dit.

Jag känner också igen mig i att the marginal man kan leva kvar i en fokusering av kulturkonflikten.

Jag har ofta deltagit på kristna debattsidor på nätet och ständigt ställt frågor på sin spets just där skärningspunkten mellan tro och icketro går, vilket jag ibland upplever blir mycket provocerande för mina meningsmotståndare. Det blir antagligen där man hamnar när man tvivlar och det är smärtsamt att tvivla för den som vill tro. Men det är smärtsamt även för mig att alltid ha denna skärningspunkt för ögonen, t.ex den att frälsningsläran bygger på en helvetestro. Utan tanken på att man kan gå förlorad finns rimligen heller inget behov av frälsning. Är det överhuvudtaget möjligt att ge sina barn frihet att själva välja livssyn med en sådan tro i grunden? Det gör ont i mig när jag tänker på att det finns barn som fortfarande fostras i föreställningen att man måste tro på ett visst sätt för att inte gå förlorad.

The marginal man har tre val, att ansluta sig till den ena eller den andra världen eller att inta en mellanposition, utveckla en kompromiss mellan de båda världarna. Enligt Stoneqvist finns det tendenser hos the marginal man att antingen ta en ledande roll i sin ursprungsgrupp eller bli en talesman för det nya. Han kan också ta på sig en medlarroll mellan dessa kulturer.

Har jag kanske försökt att ta på mig medlarrollen när jag manat till förståelse för den kristna världen? Eller har jag det när jag filosoferat över vad det egentligen innebär att "älska sin nästa" och därigenom försökt skapa min egen filosofi över kärleksbegreppet med ett avstamp från den kristna läran och det från Bibeln berömda "Kärlekens lov"?

Är det ett annat sätt av the marginal man att medla mellan två kulturer att, som många gör, fortsätta gå i kyrkan för att "umgås, att förhålla sig till sina döda, till sina föräldrar, till sin tradition, sin historia" som en person jag känner uttryckt det? Det finns olika typer av kristna gemenskaper allt från fundamentalistiska, bokstavstroende, liberalt troende till mer kulturkristna. Det är kanske bra att det finns liberala och kulturkristna gemenskaper för den som inte orkar bryta helt med sin historia. För det är smärtsamt att inte kunna identifiera sig med delar av sin historia och att helt ta avstånd från ett socialt sammanhang. Tidigare har jag haft en tendens att egentligen bara respektera fundamentalisten även om jag tagit avstånd, för är det sant så är det....

Människan har ett behov av rötter, att se ett sammanhang bakåt. Skulle alla människor göra upp med sin tro över en natt, vad skulle hända då? Vågar vi tänka tanken ut? Det är en jobbig "resa".

Nytt år

 

 

Nu har vi ett nytt år 2013. Vi fick en kalender i julklapp av vänner från Schweiz. Den har en sida för varje vecka med en dikt. Vi får lite träning på tyska i år - skadar inte.
Veckans dikt börjar med en fråga:

Vad skulle du göra om du kunde styra/regera det nya året?

Man kan ju tänka på sitt eget liv hur man skulle styra det så allt går en väl i händer. Det är inte allom givet att kunna styra sig själv, än mindre att styra omständigheter runt omkring och livet för ens nära och kära. Så det vore väl fantastiskt med ett år där allt bara går ens egen väg!

Men om jag nu ska vidga vyerna så finns det mycket att göra om jag hade makten.
 Den första akuta åtgärden vore att stoppa alla meningslösa blodbad och få folk att avstå från våld och avhjälpa all akut svält! I vilken ände skulle jag börja sen? Fördela resurser rättvist över hela världen? Fixa miljöfrågorna? Störta alla diktaturer? Oskadliggöra all religiös och politisk fundamentalism och extremism?  Ge alla barn en chans till ett bra liv både vad gäller hälsa och utbildning och göra så att alla skulle respektera barns behov och rättigheter? Det senaste vore nog en bra investering för på sikt skulle det säkert minska våld och fundamentalism och det skulle gynna en demokratisk utveckling.

I lilla Sverige skulle jag försöka skapa ordning och reda i politiken så alla partier hade en klar och tydlig agenda och sverigedemokraterna och all extrema grupperingar såväl åt höger som vänster skulle jag göra överflödiga.
Jag har under en tid försökt att diskutera frågor som har med rasism och främlingsfientlighet eller rädsla att göra. Jag skulle vilja påverka människor att bli mer öppna och inte låsa in sig i idépaket, som jag har varit inne på tidigare, och ge alla människor en empati som räcker lite längre än till det som gynnar deras egen ideologi.
Jag skulle skapa en plattform av välvilja och tolerans där vilja till förståelse finns och där vi kan diskutera den osäkerhet många känner för olika kulturer och religioner på ett ärligt sätt utan att känna att främlingsfientligheten gynnas.

Dialogen - samtalen över ideologiska och kulturella och religiösa gränser - det är väl en kärnfråga i många sammanhang och fixade jag det under 2013 skulle jag vara en självklar kandidat för Nobels fredspris 2014.