Jag trodde att jag kommit längre i uppgörelsen med mitt gamla liv, med den religion jag blev uppfostrad i men blev förskräckt när jag upptäckte vilket starkt hat jag fortfarande bär inom mig.
Eftersom jag växte upp med en frikyrklighet från 50- och 60-talet så fanns det en del begränsningar i livet jämfört med hur andra hade det. Jag var redan utanför av olika anledningar och jag tvingades också göra mig själv utanför. Jag levde i en ständig kulturkrock. Med de frikyrkliga normerna kände man sig inte accepterad i den sekulära världen och försökte man närma sig den kände man sig inte accepterad i trons värld.
Men okey -var det så väldigt begränsat? Man fick inte röka och inte dricka alkohol. Det är kanske inte så dumma restriktioner egentligen. Det finns rationella argument om man vill. Men det var bara så att det inte var några seriösa argument man mötte - bara känslomässiga utspel.
Att dansa var synd - "en parningslek" sa mamma en gång.
Jag kom hem och berättade att vi fick dansa på gymnastiken i skolan och fick veta att jag borde ha gått och satt mig. Så fick det bli i fortsättningen. Att lära sig sånt skulle ju bli en språngbräda ut till syndens värld. Detta gjorde ju att det blev en självklarhet att man inte kunde vara med på en klassfest i realskola eller gymnasium för där dansades det ju. Men vad avundsjuk jag kan bli när jag ser människor som dansar och ser fria ut i sina kroppar!
Att gå på bio var inte heller rumsrent men inte riktigt lika syndigt som att dansa. Inte fick jag vara fåfäng heller. Att stå vid spegeln och kleta på sig läppstift skapade vredesutbrott. Att jag hade nagellack på mig orsakade sånt tjat så jag gav upp för husfridens skull, fast jag var i de övre tonåren då.
När jag långt senare i livet har fått uppleva hur en släkting och gammal barndomskamrat kröp efter väggarna i moralpanik en nyårsafton när vi skålade i alkoholfritt (!) cider och förstörde stämningen vid tolvslaget eller när hon på ett arrogant och föraktfullt sätt avböjde en förfrågan om att gå på bio tillsammans reagerade jag så starkt och så hatiskt så det tappade alla proportioner. Det var som allt hat och all bitterhet över alla dessa fullständiga onödigheter man fick att grubbla över och känna sig låst av fokuserades på henne. Ingen djävel ska komma till mig, en kärring på 60+, och antyda att jag gör nåt fel!
Det är hon som mest påminner om de attityder som fanns när jag växte upp. Andra anhöriga har följt med sin tid lite bättre. Det är väl därför känslorna blir fokuserade på henne. Jag blir så hör upprörd på grund av att jag är "kallad av gud" sa hon. Och där ligger väl den största knuten - att det inte går att kommunicera - att man står på varsin plattform och inte kan tala ut på ett fritt och öppet sätt som människa till människa utan denna groteska religion hamnar som en barriär emellan. Jag upplever att jag talar utifrån mig själv - den troende utifrån sina föreställningar som jag inkluderas i. Att försöka se från min point of view kanske blir ett för stort hot eller blir man verkligen så intellektuellt begränsad?
Det är tron som är den enda lösningen och det är tron som blir det stora tvånget i frikyrkans värld. Varför berättade ingen för mig på ett tidigt stadium att det inte alls är "nödvändigt att finna en tro", att det inte går en illa bara för att man har sina egna tankar? Då hade jag inte behövt slösa bort mina mest receptiva år på dessa grubblerier utan jag hade kunnat använda min tid till mer konstruktiva studier. Men under barn- och ungdomsåren kopplade jag nog mest ihop religionskritik med mobbing.
De restriktioner jag upplevde är dock egentligen petitesser jämfört med hur det kan vara i mer sekteristiska sammanhang inom kristendomen och andra religioner. Hur ska det vara för kvinnor som inte får gå ut utan förkläde och som inte får hälsa på eller tilltala män och som måste täcka sin kropp och ibland till och med sitt ansikte? Eller om det förväntades av mig att jag skulle förhindra mitt barn att få blodtransfusion om det hade behövts eller att man inte förväntas äta tillsammans med icke troende eller alla galenskaper som kan finnas. Hur skulle jag klara av sådant när jag känner att det rinner över för mig om någon från kristet håll antyder att jag gör något "syndigt" utan att direkt försöka förhindra mig?
Jag känner att jag är mycket mer tolerant mot t.ex islam där det i en del sammanhang finns mer rigorösa regler och jag försvarar deras rätt till sin tro. Men känslor är inte speciellt rättvisa. Man hatar sånt som man personligen känner sig förtryckt eller hotad av. Om jag mötts av motsvarande attityder från en muslim så har jag mest tyckt synd om personen i fråga. Där kan jag ta fram erfarenheten av vad det är att sitta fast i vissa föreställningar och känslor och att den där frågan om vad som är frivilligt eller ej inte är helt okomplicerad.
