tisdag 25 april 2017

Gräs är markkontakt


Jag blir alltmer förtjust i gräs och gräsax. Gräset representerar naturen och kontakten med marken. Det är därför jag numera alltid vill ha en grästuva på balkongen. Gräset från bilden som jag inspirerats av växte på området där syskonen och jag var och sökte våra rötter och den mark där vår farmor växte upp. Markkontakt i dubbel bemärkelse alltså.

Färgerna blev starkare än i verkligheten och det är avsiktligt men blev det lite för mörkt? Men nu får det vara som det är - lätt att förstöra om man krånglar för mycket... Gräset i förgrunden ser lite mer blågrönt ut på bilden än på tavlan - svårt att få färgåtergivningen exakt.

Det långa grässtrået såg så ensamt ut så det behövde en kompis tyckte jag. Det är skönt med någon som liknar en själv ibland - om det finns...




                                                    

 

onsdag 12 april 2017

Tafsa inte på mig med din religion!





Se människan, Ecco homo!  är ett uttryck som Svenska kyrkan gillar att använda. Ja men se då människan!

Ja varför ser vi inte människan? Varför ser vi olika läror och metafysiska och politiska teorier istället för att verkligen gå in för att se varandra? Jag uppskattar när människor verkligen uttrycker sig naket om livet och vad man tänker och känner. Det är det enda som kan få mig att känna gemenskap. Att möta den äkta, ärliga människan...

Jag märker att jag är inne i en period när bitterheten väller fram över det som varit. Jag är allergisk mot allt vad läror och religioner heter. Jag hatar när människor inkluderar mig och definierar mig och mina handlingar utifrån sin tro och ser det nästan som en våldtäkt.

måndag 10 april 2017

Förlåt! Flåt! Ursäkta mig!

Det skrivs och talas ganska mycket om att förlåta och be om förlåtelse, ofta på ett ganska sentimentalt och orealistiskt sätt.

För mig är det en gåta vad ordet egentligen innebär, vad folk egentligen menar. Man måste förlåta för sin egen skull sägs det - för att man ska må bra. Men är det förlåtelse då? Jag kan inte uppfatta det som förlåtelse om det inte är för motpartens skull också och något som leder till en äkta försoning.
 Jag antar att man bara kan lämna något därhän utan att förlåta, speciellt om man inte har någon kontakt med den personen; att man för egen del försonas med det som varit och går vidare men det är ingenting som inkluderar den andre. Har man en relation med någon så gäller det att förlåta om man ska klara av att gå vidare med den relationen. Att förlåta någon är att inkludera någon - att gå vidare med den personen som om det man förlåtit inte hänt. Det är för mig en akt av kärlek.

"Alla kan ju inte älska alla här i världen" Alltså kan inte alla förlåta alla här i världen heller. Men man kan lämna ärendet och låta människor leva sina liv medan jag lever mitt. Man behöver inte hata och hämnas för att man inte älskar...

Själv har jag svårt att förlåta den som inte ser mig och inte vill sätta sig in i min situation, inte vill förstå hur jag har kunnat uppleva något. Att säga till den personen att jag förlåter dig är knappast något som tas emot heller. Åtminstone kan jag själv se det som en förolämpning om någon "generöst" säger sig förlåta när jag inte kan se att jag gjort något olämpligt eller fel. I de situationer som jag verkligen kan se den andre, ser dennes situation och förstår oförmågan så jag på djupet känner att hen inte förmår bättre - då kan jag förlåta...

Men det handlar inte bara om att förlåta utan också att be om förlåtelse. Är det symtomatiskt för mitt sturska jag att jag tar den diskussionen på andra plats?

Kan man be om förlåtelse för det man menar?  Är inte det hyckleri? Man har sagt något som inte går att ta tillbaka för det är så här man tänker och känner. Har man lagt sig i sådant som inte angår en så kan man ju be om förlåtelse för det förstås. Det är inte alltid relevant att säga vad man tänker och känner i alla situationer. Var går gränsen där? Det kan ju vara en knivig fråga..

Att någon tar illa upp - är det en tillräcklig anledning att be om förlåtelse? Nej - då kan ju andra spela ut och få en otillbörlig makt genom sin känslighet. Andras reaktioner får vägas mot vad som verkligen sagts eller gjorts.

Det finns mycket som man gjort fel i livet och där det inte finns utrymme för att be människor om förlåtelse. Det är väl där de troende vänder sig till sin gud. Andra måste förlåta sig själva. Men troende och icke troende kan också ha olika uppfattningar om vad som kräver förlåtelse. Det kan vara en del av religionens sätt att binda människor - förklara olika saker som syndiga för att kräva en bön om förlåtelse - bot och bättring.

Synd och skuld och förlåtelse är en central del i den kristna tron men varför är ibland den "guden" så förbannat småaktig och fjantig? Är det detta arv som ligger till grunden för den sentimentala och orealistiska synen på förlåtelsen?

söndag 9 april 2017

Terrorn kryper närmare

Jag känner mig dämpad och påverkad av det som hänt i vår huvudstad. Hur kan någon ta en lastbil och med berått mod bara köra rakt in i en folkmassa? Jag orkar inte tänka tanken ut när någon får de tunga hjulen över sig och blir mosad. Skräcken och paniken runt omkring. De anhörigas förtvivlan och sorg när det står klart att någon drabbats...

Såklart det påverkar att det kommer nära oss. Vi får markeringar på Facebook från vänner som är i säkerhet. En vän har en anhörig som har skadats.

Att risken för sådana här handlingar finns har vi dock vetat länge och liknande och värre dåd har hänt i Europa. Jag var nog mer chockerad av terrordåden i Paris då folk mejades ned i en konsertlokal och det hände olika saker i olika delar av staden. Breiviks dåd i Norge var också något som påverkade mig mycket starkt, att så kallt och beräknande förbereda sig för att rikta in sig på unga människor. Jag är självklart berörd nu också men inte chockerad och förvånad.

Det har hänt dödsolyckor med fler offer men det är förstås naturligt att vi reagerar starkare när det finns en ond vilja bakom det som sker.

Inte ens för trettio år sedan kunde jag dela den naiva förvåningen över att Palme sköts på öppen gata och delta i tanken att Sverige "förlorade sin oskuld". Jag har alltid vetat att sånt som sker ute i världen kan hända här också. Det kan kanske ha sina fördelar att vara lite dysterkvist och pessimist när det värsta händer.

Jag satt just och funderade på ett inlägg som var lite mer på ett individuellt och personligt plan och fick dåligt samvete för att inte vara mer samhällstillvänd i dagar som dessa. På TV läggs alla andra program åt sidan och det är det aktuella terrordådet i Stockholm som dryftas så då lägger jag också det ämnet åt sidan så länge och funderar över det som hänt.

Samtidigt funderar jag på om personer som utför såna gärningar är värda den uppmärksamhet de får.
Ju mer det uppmärksammas offentligt desto mer har gärningen uppnått sitt syfte. Vi har förstås ett behov av att bearbeta det som sker och för många kan det bli en del av bearbetningen att lyssna på nyheter och reportage och offentliga samtal om det inträffade. De som bor i Stockholm kan ta sig till platsen och markera sitt engagemang. Man kan och ska inte förhindra det offentliga samtalet....  men hur ska det ske utan att media blir ett redskap i ondskans händer?