Nu har jag läst ut boken jag fick till födelsedagspresent av mina syskon:
Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell.
Säga vad man vill om Jonas Gardell men han tar tag i läsaren - åtminstone mig. Jag som är lite trött och seg och har blivit sämre på att läsa på sista tiden men han har ett driv när han skriver så att jag dras med. Det finns igenkänningsfaktorer - han som jag är uppvuxen i frikyrklig miljö - samtidigt som det finns sånt som känns främmande. Det kanske är den perfekta kombinationen. Måhända har han också fått med sig av frikyrklighetens suggestionsförmåga?
Man ska inte avslöja hur boken börjar. Det påpekas på bokens omslagspapper och poängteras av författaren själv i intervjuer. Jag ska vara lojal även om det greppet ger anledning till många funderingar och berövar mig möjligheten att utöka mina rader här i bloggen. Början blev verkligen en överraskning.
Boken handlar om Gardells familj och släkt men den stora huvudpersonen är hans mor. Det är hennes kärlek som är den villkorslösa. Hon och Jonas har ett speciellt band till varandra från födseln eftersom hon, trots svår sjukdom, bestämt sig för att hon måste leva för den där stackars krakens skull. Man får följa moderns och hela familjens strategier för att överleva och hennes väg bort från verkligheten in i demensens dimma. Beskrivningen av en kvinnas väg in i demensen är lysande.
Myten är den alltigenom ledande strategin i familjen - att finna förklaringar som går att leva med. Och det är mycket som händer, smärtsamma saker, som kräver sina tolkningar. Frågan blir då hur man ska greppa helheten i berättelserna? Vad ljuger du ihop och vad är sanning Gardell? Är myt och lögn samma sak?
Den senare tanken får mig att koppla till religionen. Jag har aldrig förstått att du trots din klarsynta kritik fortfarande säger att du är troende. Hmmmm
