Vid min ålder, när allehanda krämpor börjar göra sig påminda, blir kroppen lätt ett livsprojekt. Jag har haft problem med förmaksflimmer och ingen medicin har hjälpt fullt ut och då finns alternativet kateterablation. Man går in i ljumsken och går via kateter till hjärtat och fryser (alternativt bränner) bort de ledningar som flimret har skapat i hjärtat för att försöka få stopp på det.
Den 13 mars skulle ingreppet ske och jag var ganska nervös inför det hela. Jag hade ändå haft en relativt lugn period innan och tänk om ingreppet inte blev lyckat eller om jag rent av skulle må sämre! Jag insåg att flera har fått göra det både två och tre gången innan det blivit resultat och man frågade mig om det var första gången som om det var hur självklart som helst att jag skulle få göra det många gånger om.
Det har gått bra fast lite jobbigt var det. Kanske ändå det otrevligaste var en förundersökning, ultraljudet genom
matstrupen, där man skulle komma hjärtat så nära som möjligt för att se om det fanns någon propp. Klart som fan att kroppen försvarar sig inför ett sånt intrång, men slappnaa aaaav!
Jag skulle försöka åstadkomma en dikt om mina absurda upplevelser i samband med ablationen men fick inte till någon med rim och reson.Jag hade fått dropp från en ställning på hjul för att man ska kunna promenera omkring med den. Det skulle ge vätsketillförsel eftersom jag inte fick äta eller dricka. Jag var utrustad med Ekg med en dosa i fickan och massor av sladdar kopplade till min kropp för att personalen skulle hålla koll på mig från sitt rum. Dessutom hade jag blivit utrustad med kateter och kisspåse som hängde från midjan.Utrustad med dessa tre arrangemang ville de att jag skulle promenera i korridorerna innan det var dags för sen måste jag ligga lääänge. Tyckte det blev väldigt genant att gå och skylta med kroppsvätskorna i en påse - som att gå naken.
Två timmar låg jag på operationsbordet med lugnande och smärtstillande och försökte gilla läget. Läkaren tyckte jag hade ett pokeransikte fast jag översköljdes av vågor av smärtor (om än avtrubbade), illamående och ibland panikkänslor.. Efter ingreppet skulle man ligga still i fyra timmar. Därför blev jag t.o.m. matad med kvällsmaten för att jag skulle slippa resa mig upp för tidigt. Allting kändes som en absurd nära-döden-upplevelse, speciellt kisspåsen och matandet av någon irrationell anledning...
Man skulle kunna leva som vanligt efter några dar men de hade nog blandat ihop dagar och veckor i det där informationsmaterialet. Men det kanske stämmer för yngre och annars helt friska personer. Först efter tre månader skulle man kunna bedöma utfallet. Den tiden tar det för hjärtat att återhämta sig. Jag hade ett kortvarigt flimmer ett par veckor efter ingreppet och sen har jag inte haft ett enda. Tidigare hade jag 30 % flimmer trots medicinering. Nu har jag fått sluta med antiarytmika och håller andan och hoppas att resultatet ska hålla i sig länge. Förr eller senare är jag väl där igen men hoppas senare, så jag får mer tid och kraft över för roligare projekt än kroppen.
Det är i alla fall en fantastisk tid vi lever i med de resurser som finns. Man kan gå in i hjärtat utan att öppna kroppen bara genom ett hål som är så litet att när jag efter en tid skulle kolla så kunde jag inte hitta märket efter såret :-) Hoppas jag inte skrämt någon som skulle kunna ha hjälp av en ablation med min dramatiska beskrivning. Dramatiken var nog en högst subjektiv känsla.
