Gardell och myten.

Nu har jag läst ut boken jag fick till födelsedagspresent av mina syskon:
Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell.

Säga vad man vill om Jonas Gardell men han tar tag i läsaren - åtminstone mig. Jag som är lite trött och seg och har blivit sämre på att läsa på sista tiden men han har ett driv när han skriver så  att jag dras med. Det finns igenkänningsfaktorer - han som jag är uppvuxen i frikyrklig miljö - samtidigt som det finns sånt som känns främmande. Det kanske är den perfekta kombinationen. Måhända har han också  fått med sig av frikyrklighetens suggestionsförmåga?

Man ska inte avslöja hur boken börjar. Det påpekas på bokens omslagspapper och poängteras av författaren själv i intervjuer. Jag ska vara lojal även om det greppet ger anledning till många funderingar och berövar mig möjligheten att utöka mina rader här i bloggen. Början blev verkligen en överraskning.

Boken handlar om Gardells familj och släkt men den stora huvudpersonen är hans mor. Det är hennes kärlek som är den villkorslösa. Hon och Jonas har ett speciellt band till varandra från födseln eftersom hon, trots svår sjukdom, bestämt sig för att hon måste leva för den där stackars krakens skull. Man får följa moderns och hela familjens strategier för att överleva och hennes väg bort från verkligheten in i demensens dimma. Beskrivningen av en kvinnas väg in i demensen är lysande.

Myten är den alltigenom ledande strategin i familjen - att finna förklaringar som går att leva med. Och det är mycket som händer, smärtsamma saker, som kräver sina tolkningar. Frågan blir då hur man ska greppa helheten i berättelserna? Vad ljuger du ihop och vad är sanning Gardell? Är myt och lögn samma sak?

Den senare tanken får mig att koppla till religionen. Jag har aldrig förstått att du trots din klarsynta kritik  fortfarande säger att du är troende. Hmmmm

De oglamorösa utvandrarna....

Äntligen har jag klämt en bok igen. Jag fick en annan i födelsedagspresent så nu var jag bara tvungen att läsa ut den här först. Inte för att den är tråkig Ola Larsmos Swede Hollow. Den är mycket bra när man väl kommer igång.

Det har sagts ofta när boken presenterats i media att den fungerar som ett komplement till Vilhelm Mobergs utvandrarserie och så är det ju verkligen. Alla blev inte nybyggare. Det krävs nog mycket kunskap och erfarenhet och kanske ett litet kapital i botten att stå på för att klara av det. 

Den här boken handlar om fattiga emigranter som söker ett bättre liv i USA, vilket visade sig inte vara så lätt. Många hamnade i dalsänkan Swede Hollow i S:t Paul Minnesota, där det gick att flytta in i något av de tomma husen. Men livet var hårt och det var inte lätt att få några riktiga jobb - man fick ta tillfälliga uppgifter där det bjöds. Och den som tänkte sig kunna utnyttja yrkeskunskaper från hemlandet blev besviken. Det var mycket svårt att få fasta jobb. Svenskarna hade ingen högre status där. Tyskarna hade man visst större förtroende för.  någon lyckades komma upp sig men till priset av en viss distans till sin tidigare familj.

Författaren drar i många trådar och man får följa olika människor. Det kan dröja ett tag innan man fattar vem det handlar om. Men så småningom förstår man och allt binds samman till en väv i detta utanförskapsområde runt förra sekelskiftet.

Att fylla jämna..

Det blir så magiskt det där med att fylla jämna. Varför? Vi indoktrinerar oss själva med att det är så märkvärdigt. Det ska gärna stå i tidningen, hållas storkalas och öppet hus för att ta emot skaran av människor som vill hylla en.

Det är vid de tillfällena förutom begravningen som folk ska tala om för en vad bra man är men man hör lite dåligt på sin egen begravning förstås.

Före femtio hade jag inte kostat på mig någon form av ålderskris, kanske för att mina föräldrar fick mig i mogen ålder och därigenom omgetts av många äldre människor eftersom umgänget, släkt och andra bekanta också var äldre och därför fått en högre tröskel för vad som ska anses vara gammalt. Dessutom var jag själv sen med att bilda familj. Krisa kunde jag nog men inte på grund av ålder.

När jag skulle fylla femtio började det kännas lite mest för de där speciella kraven man känner runt en sån födelsedag och det ska finnas något att berömma, man ska ha åstadkommit något vid "livets höjdpunkt". Mitt arbetsliv hade inte haft någon rak och tydlig riktning precis utan präglats av en del famlande. Och jag har genom livet burit på en allmän orkeslöshet som jag till stor del kan lasta min efterhängsne "kavaljer" Sjögren för. Det skulle dröja innan jag fattade vilken följeslagare jag hade.

En fest blev det i alla fall med tema höst. Dottern och jag pyntade borden med värmeljus på egenhändigt plockade och målade stenar och dekorationer med höstastrar och höstlöv. Det kändes lite symboliskt med höstlöven - att det var den senare delen av livet som var på väg.

Ålderskrisen vid 60 började bli mer tydlig eftersom åldern märktes mer både vad gäller utseende och hälsa. Povel Ramel väckte min motivation att trots allt hålla ett kalas. Gästerna fick efter middagen gå i samlad tropp till Reginateatern på en Povel Ramel-revy. Min generation är ju uppväxt med honom och jag tror det blev uppskattat.

Att fylla 70 - ja då blir det att inse att man inte bara börjar bli äldre - man är gammal.  Och jo - man är precis lika gammal som man är antal år - inget fjant och inga bortförklaringar. Gammal är en beskrivning av läget inget värdeord.
Men nu gäller det för min del att acceptera att livet inte längre är så lätt att planera för kroppen är lite för nyckfull. Men jag kunde träffa syskonen och närmsta familjen och vi hade ett trevligt restaurangbesök. Nu är vi alla fyra syskon på 70-talet och dottern är vuxen och lever sitt liv med sin fästman.
Min man och jag kamperar ihop i vardagen. Sämre kunde man ha det.

Det är vi själva som gjort vissa födelsedagar märkvärdiga då det är lätt att känna ett krav på dem men livet flyter ju på succesivt och skillnaden blir inte större vid dessa tillfällen än andra födelsedagar. Varför blir vi så förhäxade av våra egna påhitt?

Som väl är finns det fördelar med att bli äldre.  Jag har en gemenskap nu på livets höst som jag inte hade i mer vårliga tider och som ger livet ett djupare och rikare innehåll.  Jag vet mer om vem jag är och jag har fått möjlighet att få utlopp för mina intressen att uttrycka mig på olika sätt. Vad hade pensionärslivet varit utan min målning?  

Dags för ömsesidig dialog.

Man kan verkligen grubbla över detta med dialog.

Jag har en olycklig kärlek till folk som kallar sig antirasister och feminister har jag förstått för jag har mer än en gång hamnat i den situationen att jag gett mig in i samtal och inbillat mig att jag varit bland vänner och blivit gruvligt missförstådd.

 Jag kan förstå trauman hos den som t.ex. upplevt sig stämplade som en som inte hör hit genom att ständigt få höra samma frågor och det kan vara bra att tydliggöra den problematiken. Men det är kanske dags att dialogen blir ömsesidig, att sträva efter ömsesidig förståelse. Att inte förutsätta att folk menar illa så att man inte ser vad en person verkligen försöker säga.

Att tänka i strukturer kan vara bra för tanken om man inte fastnar i den och applicerar den på allting. Eftersom jag är vit är jag en del av förtryckarstrukturen...                           
Att som invandrare kanske mörkhyad identifiera sig med begreppet ¨"rasifierad" så har man väl låtit rasisterna vinna? Generaliserar man över vita kvinnor eller män blir man själv rasist. Att hitta på termer för olika saker och attackera folk med dem utan diskussion - som till exempel begreppet "whataboutism", som jag nyligen lärt mig och som betyder att förminska genom att jämföra med något annat. De termer man skapar gör kanske att man läser in det i lite för mycket. Denna ständiga upprepning av vissa termer känns jobbiga.
"Whataboutism" använder vi dessutom ganska flitigt när ett visst klientel klagar på invandrare. Man vill ge perspektiv och få andra att förstå att det är inte bara de andra som kan göra fel - det kan vi också. Jämförbara företeelser finns ofta.
Mikroaggression är också ett ord för t.ex välment men kanske tanklöst beröm till någon som är född i Sverige att hen är duktig på svenska. Där måste det väl ändå vara sändaren och inte mottagaren som avgör om det är en aggression...

Alla är vi människor med sår och större eller mindre trauman i ryggsäcken. Man är inte okänslig för att man är vit och privilegierad. Inte alla har haft ett sånt liv så man känner sig så väldigt privilegierad heller. Jag är väl det trots allt - nu.

Hur ska olika grupperingar komma till tals med varandra så dialogen och förståelsen blir ömsesidig?
För att ta ett tydligt exempel: Om etniska svenskar ska förstå oviljan att ta någon av motsatta könet i hand så kanske andra behöver förstå hur de kan känna sig när en utsträckt hand blir nobbad. Inte riktigt som en spottloska i ansiktet men nästan. Men känner man till varför man inte tar i hand och motparten med ett varmt leende tar handen mot sitt hjärta och bugar så är det svårt att ta illa upp.

Jag har fått höra att jag som vit kvinna ska vara tyst och inte ha synpunkter när "rasifierade" berättar om sina upplevelser och jag kan inte tycka att det är rätt. Vi ska lyssna på varandra.
Jag tycket inte heller det kändes rätt när metoo var som mest intensivt och en del män funderade kring detta och sin egen roll och de skulle också hålla tyst hur välvilligt och klokt det än var - varför skulle de det?

Att nyanlända behöver en mer ensidig uppmärksamhet kan jag förstå men för dem som bott i Sverige en längre tid är det dags att också ge uppmärksamhet tillbaka.

Det är där jag upplever att en del feminister och antirasister  har fastnat i ett ganska ensidigt tänkande. Eller är det bara jag som haft otur i kontakter åt det hållet?

Den gamla ödlan

Jaja - en trött målning efter alla brandskogsbilder. Jag kladdade över en gammal tråkig målning och jag har mestadels jobbat med spatel och haft strukturmassa i färgen så stenarna ska sticka ut lite. Men jag har justerat skuggor och ljus lite med pensel.

                                       Den gamla ödlan
                                       ser ut över sitt revir
                                       sin stenöken

                                       Det är som det är,
                                       mitt landskap.
                                       Men stenar är inte bara grå
                                       Färgerna och nyanserna
                                       är många

                                       För den som har ögon
                                       att se....

Stolt fura

                          
                           Märkt av livet
                           men stolt
                           står jag upprätt.
                           Sträcker mig mot himlen
                           så länge jag förmår.

Sista bilden på ett alltför aktuellt tema?

En sista bild före nästa utställning som ska hängas upp i kväll. Den har tillkommit under en del pust och stånk och stön i hettan och tyvärr blir mitt brandskogstema alltför aktuellt i dessa dagar när många bränder härjar i en natur plågad av torka och hetta.

I den här bilden har jag försökt använda mig av en del struktur framför allt i stubbarna och stenarna så det blir lite tredimensionell-känsla men jag skulle vilja kunna snitsa till det lite mer med en spatel; swish - swish och så lyckas man fånga det väsentliga i uttrycket.

Kanske blir det sista målningen på temat nu eller? Jag har dock ett motiv till som jag är lite sugen på men behöver ett annat format än vad jag har på dessa inköpta standarddukar så det har inte hunnits med nu och så har jag ju inga höstbilder - hmmm

Jag får vara med på en utställning i Kultur vid Ekoln:
http://kulturvidekoln.com/evenemang/lista-kommande-evenemang/

Midsommarfeeling

 Genom livet hinner man bli bränd på många sätt och det påverkar en för livet. Här har vi ett gammalt strävsamt par som upplevt många prövningar men de håller ändå ihop och vägrar ge upp om det goda i tillvaron. Här njuter de av försommarprakten.

Motivet är inspirerat av ett foto av Solveig Wadelius från Virsbo.

Den ärliga brandskogen

Det är tryggt i min brandskog. Den visar livet som det är. Död och katastrof och kämpande liv tillsammans. Branden kommer som en olycka som en livets nyck - ibland genom någons illvilja. Godhet och ondska finns där precis som inom oss, och det konstruktiva och destruktiva. Ingen förljugenhet och sockersöta falska visioner.

Ärlighet är det enda som ger själen någon form av ro. Jag hatar falska irrationella utläggningar som går ut på att forma verkligheten efter egna önskningar. Verkligheten är som den är. Jag får gå ut i min brandskog och se hur där ser ut, utforska den förutsättningslöst och acceptera sanningen som den ser ut. Den perfekta sagoskogen, där ingen sten och ingen torr gren ligger fel med den sliskigt vackra fen i ett förtrollat sken, vill jag inte gå i. Då går jag bara vilse eftersom alltihop är en synvilla.

Ändå kan brandskogen vara så vacker med sina kontraster och de otroliga karaktärsfyllda former som skapas av de förkolnade stammarna och den ger mig synintryck som gör mig alldeles omtumlad. Och det gröna och blomsterprakten ger ett hopp om att så kan det också få vara.

Stenar finns där alltid...

Ja - ja - det blå blir gärna för blått på foto. Det är egentligen gråare i tonen, men här är nu mitt försök att tolka motivet på fotot som finns i mitt förra inlägg.

Det är med en dyster sinnesstämning jag postar den här bilden eftersom de kämpar med bränder på den plats där skogsbranden ägde rum 2014, I Salatrakten just nu. Det känns inte roligt alls. Vad är det som händer? Någon mer brandhärd är tydligen på gång. Är det någon som vill ha happening?

En större erfarenhet finns nu i alla fall och man har kämpat från första stund. Vinden idag har inte gynnat läget men här i Uppsala har det lugnat ned sig i alla fall. Hoppas den har det där också.

En svartbränd stubbe sticker upp och blir en klatschig kontrakt mot stenarna. Några gröna plantor hittar en väg mellan stenarna. Det gröna livet kämpar för att finna sin väg och stenar finns där alltid vad som än händer och stenar är också vackra.

Grubbel - grubbel..

Det har sina sidor att fotografera och använda fotot som inspiration för målning. Visserligen har jag inte ambitionen att det ska se exakt ut som på fotot, snarare tvärtom. Man vill ändå att målningen ska se trovärdig ut vad gäller skuggor och proportioner och liknande även om jag tar mig friheten att i vissa avseenden lämna verkligheten, utesluta saker och lägga till och förstärka färger t.ex.

 (Jag kommer osökt att tänka på Jonathan Swift, när han skrev Gullivers resor. Fastän lilliputlandet inte alls var realistiskt var han noga med proportioner och att det han skrev skulle stämma inbördes i lilliputtarnas relation till jätten...)

När jag börjar studera skuggorna på fotot ovan blir det anledning till en del grubblerier. Solen kommer snett framifrån från vänster. Det är uppenbart när man ser stubben. Men när man ser grenen som ger en skugga på stenen längst upp till höger syns den riktiga grenen till höger och skuggan till vänster. Det beror antagligen på stenens form och kanske hur högt grenen befinner sig i förhållande till skuggan men det är inte lätt att få grepp om på bilden. Det blir en tydlig skugga av stammen ovan i mitten men det syns ingen skugga efter stammen som lutar upp mot vänstra hörnet. Inte kan man springa tillbaka och titta när det faller en in heller...  Den där lutande stammen kanske inte sågs rakt från sidan utan snett framåt... ?  Hur högt solen står på himlen har också betydelse..

Det där med skuggor är en hel vetenskap verkar det som.

Jag börjar förstå en kursledare som hävdar att det inte är så bra att utgå från fotografier när man målar. Det blir ganska platt så djup och avstånd kanske man inte greppar helt, inte former och riktningar heller och det är inte alltid man har möjlighet att springa tillbaka och titta när det faller en in.....

Totalt insnöad......

Jag är väl totalt insnöad på min brandskog. Men nu blev det ju aktuellt med en utställning till och då kan jag ju inte låta bli.

Vintern och den brända skogen har inte alltid så många färger att bjuda på men här var det färggranna svampar på trädstammarna och mossor i matchande färger samt rester av snötäcket. Och så den vanliga plockepinn-känslan och allmänt kaos men ändå med en skönhet i sig.

De närmsta stammarna och svamparna är målade med strukturmassa i men det intrycket kan kanske inte ett fotografi förmedla.

Naturen som en tuschteckning.

 

 

 

 

 

En vinterbild på vårens hittills varmaste dag! Men det är inte så längesen ändå. Det var i slutet av mars som vi åkte igenom en del av Brandskogen Ängelsberg, nära Virsbo där jag deltog i en utställning i påskas.

Naturen såg verkligen ut som en tuschteckning i svart och vitt förutom de blå tonerna som blir lite överdrivna här. Men vad svårt det är att ge rättvisa åt färger i allmänhet och blått i synnerhet när man ska fotografera en målning! Hur jag än gör blir det mer turkost än det är på målningen.

Mitt livs första utställning

 

Nu var det ett tag sen jag presenterade nåt måleri i bloggen. Jag fick ett erbjudande att vara med på en utställning i Virsbo som ligger nära brandområdet i Västmanland och då blev det några brandskogsbilder till. Utställningen ägde rum under påsken i Virsbo konsthall som en del av den traditionella konst och kultur-rundan.

Vintermotiven är inspirerade av några foton tagna av Solveig Wadelius, som bor i Virsbo och som erbjöd mig att vara med. Vid den tidpunkten hade jag ju bara sett brandskogen under rallarrostiden så det kändes bra att göra några vintermotiv.  En rotvälta till blev det också. Nu har jag åkt igenom en snötäckt brandskog och det var också en upplevelse. Jag blir alldeles matt av alla synintryck.
Är det nåt fel på mig som blir så fascinerad av brandskogen - av alla nakna sotiga träd som lutar hit och dit eller ligger ned och  alla rotvältor - nu i kontrast till den vita snön, på sommaren i kontrast till en frodig grönska och blomsterprakt?

Det var i alla fall mitt livs första utställning och det kändes roligt och inspirerande att få vara med även om de röda prickarna inte duggade tätt. Inte många som går på utställning går för att handla utan för att titta. Väggarna kanske redan är fulla. Alla kanske inte heller prioriterar en brandskogbild, målad av en amatör. Det var trevligt att stå där och samtala med en del om bilderna - få lite feed back och känna sig lite sedd. Det räcker som "ego boost" ett tag.

Den bästa ego-kicken var kanske när en kvinna tog en selfie framför min skärm med mina färggranna lite mer abstrakta bilder och bad en av sina följeslagare ta ett foto på henne vid den andra skärmen med uppmärksamheten på den mest färggranna bilden där. Just de bilderna som kanske inte andra brydde sig lika mycket om som de något mer fotografiliknande....

Dialog med en kändis

Viola Ollaiver Om vi går till starten på tråden så har ju en gruppledning rätt att välja vilka som ska ingå i en grupp och vilken standard det ska finnas i dialogerna. Det är inte en juridisk rättighet att få vara med i en grupp.

Alexander Bard Det är ingen juridisk rätt att få vara med i en grupp. Det är däremot högst tveksamt att stängda grupper får ägna sig åt massivt ljugande och förföljelse genom t ex yrkesförbudskrav mot meningsmotståndare. Katerina Janouch och jag bråkar dock inte på det sättet. Vi ropar inte på förbud ens mot våra värsta, elakaste och mest ljugande motståndare som #jagärhär. Vi hoppas och tror på offentliga avslöjanden istället. Vi tror stenhårt på det fria ordet och tillämpar det själva. Sedan är det bara att kämpa på. Och vår käre vän Carl Johan Rehbinder har självklart helt rätt. När moraliserande nollor hoppar på en med sina lögner känner man ingenting alls. Man bryr sig inte. Man jobbar vidare.

Viola Ollaiver Ljuga ska man förstås inte göra men det försvarar väl inte ett otrevligt bemötande och utdelande av invektiv som om det vore viktigaste för yttrandefriheten. Om många är förbannade på en för ett sätt att bemöta andra kanske man inte bara ska hävda sin rätt utan titta inåt en smula självkritiskt också och fundera över vad man håller på med. - Moralist - javisst ;-)

Alexander Bard I helvete heller, Viola Ollaiver! Om du kan historia så vet du att den passiv-aggressiva smilfinken med sitt ljugande är en miljard gånger värre än den öppet aggressive men ärlige meningsmotståndaren. Just #jagärhär bygger hela sin stalinistiska taktik på detta infantila skifte från substans till tonalitet. Vilket förklarar varför Mina Dennert och Maria Robsahm är sådana försmädliga fiender mot yttrandefriheten med sin vision om samhället som ett totalitärt dagis styrt utifrån deras sociopatiska kontrollbehov. Nej, du är vuxen, Olivia! Lär dig hantera dina känslor. De är inte mitt eller någon annans ansvar. Vårt ansvar är att tala för oss själva och för den faktuella sanningen. Och sluta blocka och förfölja folk utanför nätet.

Viola Ollaiver Jag är inte bara vuxen - jag är en gammal kärring och inte heter jag Olivia heller!! :-D

Alla har förstås ansvar för att hantera sina känslor men alla har också ett ansvar för vad man väcker för känslor. Och den som sprider dynga med elaka ord gör väl också det på känslomässiga grunder. Ska hen inte ta ansvar för de känslorna? Man bör förstå språket både som faktabärare och som känslomässigt verktyg och hur det kan fungera. Språket är något som man kommunicerar med och man kan göra nästan lika illa med ord som med fysiskt våld. Man bör försöka förstå människor ur den aspekten. Att använda invektiv och vara allmänt rå i munnen är inte detsamma som att ha en åsikt det är att bruka verbalt våld!

Alexander Bard NEJ, JAG HAR INGET JÄVLA ANSVAR FÖR VILKA KÄNSLOR JAG VÄCKER!!! Inte alls. Varje vuxen människa har ansvar för sina egna känslor. DETTA ÄR ATT VARA VUXEN! För helvete, vi lever i ett civiliserat samhälle och inte i ett jävla stalinistisk dagis. Herrejisses!

.Alexander Bard Det finns inget verbalt våld. Shit vad jag är trött på att diskutera med bänga astrologikärringar som tror på spöken och troll. Hej då!

Katerina Janouch Alexander Bard love u❤️

Carl Johan Rehbinder Och helt apropå, så instämmer jag till 100% med Alexander Bard i denna fråga om yttrandefrihet.

lexander Bard Katerina Janouch, I love you, my brave and courageous sister for life!

Viola Ollaiver Där visar du verkligen din antiintellektuella känslostyrning med att tro dig veta vem jag är. Jag är religionskritiker och tror inte på astrologi och spöken! Där får jag känslor emot mig även om jag försöker att inte begå personangrepp - man kan ju inte dagtinga med sin övertygelse för att andra ska må bra.

Däremot finns det vissa "troll" som hävdar sin rätt att spy ur sig sina ovederhäftiga känslor medan andra ska ta ansvar för sina!

Alexander Bard Att KRÄVA att den som yttrar sig ska vara ansvarig för konsekvensen av sitt uttalande är exakt vad FASCISM är. Viola Ollaiver är en klassisk fascist. Varken mer eller mindre.

Carl Johan Rehbinder ...eller kanske bara lite dum och ogenomtänkt, Alexander. Det där med konsekvensanalys är svårt även för våra lagstiftare, så det kan man knappast begära av var och en.

iola Ollaiver Du har inte läst vad jag skrivit ovan uppenbarligen. Visst har man ansvar för vilka elakheter som man spyr ur sig. Man har ett ansvar för det sociala samspelet men man har förstås inte ansvar om andra inte kan ta ett välgrundat motargument.

Sen när jag talar om ansvar menar jag ett rent mänskligt sådant. Tänker inte bara i juridiskt ansvar. Om vi inte bryr oss om det mänskliga ansvaret och bryr oss om vad vi gör mot andra människor då får vi ett samhälle därefter.

Alexander Bard Jag tänker aldrig dela din stalinistiska fantasi, Viola Ollaiver. Jag kommer att bekämpa den med näbbar och klor. Du är yttrandefrijhetens värsta fiende idag under din passiva-aggressiva förmenthet. Du vill att världen ska vara ett dagis och att alla ska vara småbarn. En tvångstutte som absolut ska tvingas på alla. För du har ju utnämnt dig själv till den som DÖMER och vet vem som är snäll och vem som är elak. Men jag vill inte ha din vidriga tutte. Jag vill ha min frihet. Och min vuxna värdighet. Så jag är din fiende.

.Viola Ollaiver Jag tänker kopiera dina tjusiga uttalanden och ha som souvenir på min tidslinje. Jag känner mig helhäftig som har diskuterat med en så trevlig kändis...

Alexander Bard Du känner väldigt mycket, Viola, och framför allt känner du ett enormt behov av att få sätta dig på andra för att de ska lyda dig. För du ska tvinga på dem din totalitära visdom om vem är "god" och "trevlig" och vem som inte kan föra sig enligt DIN och bara din norm och som därför förtjänar att krossas. Den stora tutten som totalitarismens födelse, precis som Julia Kristeva skriver i den fantastiska "The Power of Horrors".