Vilken väljer du?

På målarkursen fick jag förslaget att jag skulle göra en replik till mig själv av den målning jag gjorde ute i somras. Jag skulle använda mig av komplementfärger i högre utsträckning.

Repliken är den till vänster. Onekligen blir det lite mer sting i färgerna på det viset, lite mer sting än vad det egentligen var. Jag inser att målningen fick lite andra proportioner också. Stenarna får ett större utrymme i den nya målningen; det tänkte jag inte riktigt på. Antingen berodde det på att jag på det viset slapp ifrån en del av den jobbiga bakgrunden eller också berodde det på att stenarna fascinerade mig så mycket så jag förstorade upp dem. Men den nya målningen kanske blev en aning stelare i formerna, möjligen på grund av lite mindre entusiasm. Men de där träden i bakgrunden på mitten av tavlan i den gamla målningen var jag inte riktigt nöjd med och de blev mer diskreta i den nya.

Egentligen är det väldigt nyttigt att göra ett motiv många gånger men det nyttiga och det roliga blir inte alltid riktigt samma sak. Men okey - vilken av målningarna skulle du välja?

Grattis på Alla helgons dag!

Grattis på Alla helgons dag! brukar jag skämta lite vanvördigt.Den som känner sig träffad får ta till sig av gratulationen. Helgondyrkan är ju en katolsk företeelse och därför togs till slut allhelgonadagen bort från den svenska almanackan 1772 men 1953 kom den tillbaka igen på grund av att det växte fram en tradition att tända ljus vid gravar. Mer om detta finns att läsa här:
http://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/alla-helgons-dag

Den som förklarades till helgon hade levt ett särdeles exemplariskt liv från ett kristet/katolskt perspektiv. Den som är ett helgon uppfattar man då som en alltigenom god och felfri person. Men är det inte lite knepigt att kalla den dag som vi använder för att hedra våra döda för Alla helgons dag?

Eller är det kanske ganska logiskt för har vi inte en tendens att helgonförklara våra avlidna? När en person är död blir det inte okey att tala illa om den personen. Det märks ganska tydligt när någon känd person går bort, att plötsligt kommer de många lovorden fram fastän det funnits en hel del kritik innan. Och när vi går på en anhörigs begravning är det oftast bara goda ord som sägs, även om det sitter någon person där som haft en mycket komplicerad relation till den avlidne.

Under en tid när jag tänkte speciellt mycket på döden så kunde det kännas jobbigt att vara i konflikt med en människa. Om jag blir riktigt arg och läser lusen av någon och den personen dör nästa dag - en ångestfull tanke. Jag försökte gaska upp mig: Än se´n då? Om en person gör sig förtjänt av min ilska så ändras väl inte detta för att hen råkar dö dagen därpå? Är det bara mina tillkortakommanden som räknas när en person har dött?

Det är inte säkert att sorgen är mindre för att vi inte har kunnat älska den här personen. Tvärtom tror jag att om en relation varit relativt komplikationsfri kan sorgen bli "renare" och lättare att bearbeta. Vi kan gå igenom sorgen och ha de goda minnena kvar. Men det där som gjorde att vi aldrig förstod varandra, det som aldrig blev utrett, gör sorgen tyngre och svårare. Om någon har gjort en illa eller om det är man själv som gjort illa kan det bli något som ligger och gnager.

Är det vår egen dödsrädsla som ger ett orealistiskt förhållande till den avlidne? Vi har rätt att se våra bortgångna som människor med goda och onda sidor och vi har rätt att erkänna konflikten, antipatierna även när någon befinner sig på andra sidan. Då kan sorgen bli lättare att bearbeta även om förhållandet till den avlidne inte var perfekt.