att det kröp i kroppen; var snäll nu så mamma
hinner!
Klänningen blev fin, lila rosor på vit botten. Skumgummiunderkjol fick jag aldrig men stärker man en av bomull blev det lite vidd ändå. Så mina första skor med lite klack på, extra märkvärdigt. Min bror var också finklädd men nog var det flickorna som kom i första rummet i det sammanhanget.
Vi kom till
skolan med den traditionella syrénbuketten, som egentligen var halvvissen
redan. Liljekonvaljerna höll sig bättre. Skolgården var krattad dagen till ära.
Inte kunde vi sparka näsa idag. Det hade inte varit lämpligt för finskorna
heller. De mest leksugna kostade på sig en omgång ”förstenad” innan det var
dags att börja. Jag stod och tittade när kamraterna kom genom grindhålet.. Inte
alla dög för min kritiska blick. Man skulle ju vara fin på examensdagen...
Alla
samlades i gymnastiksalen på övervåningen, där vi fick sitta på bänkar, som vi
annars brukade gå balansgång på, upp och nedvända. En del stolar var ditställda
för tillfället men de föräldrar som kom sent stod längst bak och lutade sig mot
ribbstolarna Mamma satt rätt långt
fram med den
blåvita, platta hatten, designad för att passa nackrullen. Den diskret pepita-
rutiga
klänningen fick hänga med i år också
fastän sorgeåret var över. Pappa satt inte med
bland
publiken.
På den
blomsterprydda scenen stod vi alla skolbarn från fyran till sexan, med eller
utan sångröst och sjöng en sommarpotpurri med fröken sittande vid den flåsande tramporgeln: Uti vår hage och
Fjäril vingad….. Min bror fick den äran att läsa Frödings Bergatroll detta år.
Han fick en viss snits på det där ”hum, hum, jag är bra dum..” och lufsade ut
på ett stilenligt sätt. Magistern log i mjugg. Carina, som hörde till de mer
tonsäkra, fick stå för avslutningens solosång: ”Jag kan segla Förutan vind…” Det deklamerades och sjöngs
och lästes dikter men det blev ingen riktig stämning. Det vibrerade inte i
luften. Vart hade förtrollningen tagit vägen? Det blev så ”sakigt”
Till sist
sjöng vi ”Den blomstertid nu kommer” och betygen delades ut. Jag hämtade mitt
på vingliga klackar. En och annan vuxen drog på smilbanden, förargligt! Hade
jag börjat vingla
mig ut ur
barndomslandet? Var det därför stämningen inte riktigt ville infinna sig?
Men nu var
sommarlovet här. Sol och bad och smultron; det kan väl aldrig bli ”sakigt”?
Och jag
skulle få åka på läger i år.
