Spöken eller icke spöken - det är frågan.....

Efter Magnus Västerbros bok "Svälten" har jag fortsatt att läsa hans nyutkomna bok "Vålnadernas historia". Vad passar bättre än att skriva några rader om en sån bok i allhelgonaveckan?

Författaren ger en historik om tron på kontakten med de döda från antiken och framåt. Hela tiden får man med de trosföreställningar som finns och hur de förändras och berättelser om olika upplevelser samtidigt som skeptikers tankar och argument också kommer fram.

Det som slog mig när jag läste om antiken och de argument som fanns för och emot andetro är att man känner igen dem i dagens diskussioner. Så man har inte kommit längre......

Senare kommer kristendomen att sätta locket på för den fria tanken åtminstone i offentligheten.  Författaren visar att skepticismen fanns där hela tiden fastän det verkar som om alla trodde på den kristna läran. Även spöktron levde kvar och den har ibland fördömts av kyrkan, ibland använts för att förstärka tron på ett liv efter detta och på sanningen i det kristna budskapet. Har man inga andra källor att gå till för att få reda på andra trosföreställningar än av dem som accepterats av kyrkan kan man gå till gamla domstolsprotokoll.

Upplysningstiden innebar en svacka för spöktron men den fick en uppsving igen i slutet av 1800-talet genom seanser av systrarna Fox från Hydesville Newyork. Det utgjorde början på den moderna spiritismen och fortsatte trots att systrarna så småningom erkände att de bluffat. Författaren berättar om en del kända personers förhållande till spiritismen; t.ex var Sherlock Holmes författare Arthur Conan Doyle en ivrig förespråkare.

Spöktron har alltså funnits mer eller mindre hela tiden men innehållet har ändrats efter tidens föreställningsvärld. Dagens spiritism ger t.ex en mer ljus syn på den andra sidan än under medeltiden då andar kunde varna de levande för skärselden...

Drivkraften i andetron är enligt författaren vår oförmåga att acceptera döden och att våra nära och kära inte finns mer. Själv är han ateist och tror inte på ett liv efter detta trots att han levt med en stark dödsångest. Han anser sig i någon mån ha bearbetat den genom den här boken.

Det var intressant att läsa boken eftersom jag mött en del av sån tro på Facebook och TV7 har ju haft program om "Det okända". Människor upplever mycket och jag tror inte att alla ljuger och bedrar för det innebär en medvetenhet. Människans psyke och föreställningsvärld är rymligt. Men så fort man skapar teorier och läror runt subjektiva upplevelser så blir det alldeles orimligt enligt min mening. Att tjäna pengar på sånt som olika "medier" gör uppfattar jag som oetiskt. Är det någon levande eller död som vill en nåt så får de väl träda fram. ;-) Mediets roll verkar minst sagt suspekt.

 Men vilket man är skeptiker eller troende så har man helt säkert ett utbyte av att läsa den här boken.

Jag har skrivit en del om dessa TV-program i ett tidigare inlägg:

https://v-ollaiver.blogspot.com/2015/07/nej-se-det-spokar.html

Diskutera principfrågor medan folk svälter....

Svälten av Magnus Västerbro är en faktabok som fick Augustpris i genren 2018.
Den handlar om nödåren 1867 - 1869 och följderna av dem.

Boken ger en inblick hur det var de åren och ger en inlevelse som ger en känsla av att man läser en roman. Nog har man hört att det varit nödår och svält utan att det direkt har tagit tag i känslan - mer som ett konstaterande bara. Känslan behöver konkretisering och en del fokus på individer för att hänga med. Såna är de flesta av oss.

Det första året var det främst Norrland som drabbades. En sen vår och en kall sommar med frost i juli!  När folk vädjade om hjälp uppehöll sig makthavarna med diskussioner om huruvida det var bra att hjälpa. Det ansågs inte bra att få något utan motprestation så det skapades sysselsättningar som ibland inte var så meningsfulla bara för att ingen skulle få något gratis. Diskussionerna känns igen. En del fick lån som skulle betalas tillbaka vilket gjorde det svårt att komma ifatt ekonomiskt när läget blev bättre...

Inte självklart att hjälpa - det är högerns inställning som fortfarande gäller. Man anser väl att man måste räkna med ett visst svinn...Samma resonemang förs idag fast de människorna är lite längre bort. Nu handlar det om såna där som vi "importerar" och de som från andra europeiska länder och tigger på gatorna.  Nu är det bra med hjälp bara det blir till våra egna.

De nästkommande åren drabbades hela Sverige av problemen. Sommaren 1868 blev varm och torr och det blev missväxt. Den kan jämföras med sommaren 2018, 150 år senare, som hade drabbat likadant om vi inte hade haft det samhälle vi har idag med tillgång till en massa importerade varor.

Emigrationen är ett ämne som tas upp i samband med detta och utvecklingen efter de här svåra åren.
Författaren tar hål på myten om att lidandet förädlar människan. Mängden kriminalitet och våld ökade i samband med de här åren. Också den positiva utvecklingen tas upp. Industrialiseringen tog fart på 1870-talet och kampen för jämlikhet och ett samhälle där ingen skulle behöva gå under av svält.

Det var absurt att läsa om den hjälp som kom förknippad med villkor och för sent  medan maktens människor diskuterade principfrågor och kungen (Karl XV) levde sitt utsvävande liv...

Jag försöker tänka när det var. Märkligt att ju äldre man blir desto mer krymper avstånden till det förflutna. Jag kommer fram till att mina föräldrars far- och morföräldrar levde rimligen vid den tiden.
Hur var deras upplevelser av de svåra åren?

Det är mycket man skulle kunna ta upp och reflektera över med anledning av boken men läs den istället och dela min upplevelse på det sättet.

Källan till vreden...

Jag har läst Alex Schulmans omtalade "Bränn alla mina brev" Jag blev nyfiken på boken eftersom Alex själv ju inte är så uppskattad på grund av hans hårda utspel om kända personer i bloggar och krönikor och att han här säger sig söka källan till den stora vreden han känner att han bär på. Han märkte att hans egna barn kunde vara rädda för honom och det gjorde honom rädd. Sven Stolpe; Alex morfar, var ju också en känd person som man kommer ihåg från gårdagens media En argsint gubbe som gjorde räfst och rättarting med det mesta.

Sen kan ju skeptikern i mig inte låta bli att ifrågasätta tanken om vredens källa. Alex har en teori om källan till sin egen vrede som låter lite halvreligiös. Har vreden överförts som en sorts vredens ande eller menar han att vreden är inlärd? Det skulle ju kunna vara genetiskt också - att han genom ett genetiskt arv fått nära till vrede.

Det är i alla fall en fascinerande historia om ett triangeldrama Sven Stolpe, Karin Stolpe och Olof Lagerkranz. Sven Stolpe framstår som en man som genom en iskall, hatisk manipulation lyckas hålla Karin som en fånge i ett kärlekslöst förhållande, där Sven styrs av hatiska känslor mot det som hänt före deras äktenskap och senare då Karin Stolpe och Olof Lagerkranz blev förälskade i varandra.  De träffades under en kort tid en sommar men det som hände mellan dem då kom att påverka dem under deras fortsatta liv och levde också kvar i Sven Stolpe som en outtömlig källa till vrede.

Detta var något som också påverkade kommande generationer. Det fanns där men man talade inte om det.

En stark bok och snabbläst är den så låt dig inte hindras av en avog inställning mot Alex Schulman för de intryck du fått av honom i andra sammanhang. 

Stenar vid stranden

Jag köpte ett par uppspända dukar i övermod för några år sen 30x80 och har sen inte kunnat komma på något motiv för dem. Eller jag hade en tanke men det blev svårt att komponera en bild med de måtten - få se om jag får till det motivet så småningom. Men nu kom jag på att vi hade några gamla foton i vidvinkel med samma proportioner så då fick man stor hjälp med kompositionen.

Fotot som jag utgått från är taget på en strand på Fårö. Dottern och jag letar fina stenar och en del får följa med till fastlandet. Samma höst skulle jag fylla jämna och då målade vi på stenarna och hade en del som bordsdekorationer på födelsedagskalaset.

Ett mycket fint minne av den fina gemenskap som intresset för stenarna och pysslandet med dem gav, så då blir det roligt att ha detta motiv på en duk istället för på ett bleknande fotografi.

                                                            Dotterns stentroll.

Den blomstertid på vingliga ben.

Det var svårt att somna kvällen innan. Mamma satt och trampade på symaskinen i inre rummet. Skulle hon hinna färdigt? Det var inte många sömmar på klänningen, bara en massa nålar. Jag fick vända mig så många gånger och hon pillade, nöp och nålade Inte värt att visa

att  det kröp i kroppen; var snäll nu så mamma hinner!

Klänningen blev fin, lila rosor på vit botten. Skumgummiunderkjol fick jag aldrig men stärker man en av bomull blev det lite vidd ändå. Så mina första skor med lite klack på, extra märkvärdigt. Min bror var också finklädd men nog var det flickorna som kom i första rummet i det sammanhanget.        

Vi kom till skolan med den traditionella syrénbuketten, som egentligen var halvvissen redan. Liljekonvaljerna höll sig bättre. Skolgården var krattad dagen till ära. Inte kunde vi sparka näsa idag. Det hade inte varit lämpligt för finskorna heller. De mest leksugna kostade på sig en omgång ”förstenad” innan det var dags att börja. Jag stod och tittade när kamraterna kom genom grindhålet.. Inte alla dög för min kritiska blick. Man skulle ju vara fin på examensdagen...

Alla samlades i gymnastiksalen på övervåningen, där vi fick sitta på bänkar, som vi annars brukade gå balansgång på, upp och nedvända. En del stolar var ditställda för tillfället men de föräldrar som kom sent stod längst bak och lutade sig mot ribbstolarna Mamma satt rätt långt

fram med den blåvita, platta hatten, designad för att passa nackrullen. Den diskret pepita-

rutiga klänningen  fick hänga med i år också fastän sorgeåret var över. Pappa satt inte med

bland publiken.

På den blomsterprydda scenen stod vi alla skolbarn från fyran till sexan, med eller utan sångröst och sjöng en sommarpotpurri med fröken sittande vid  den flåsande tramporgeln: Uti vår hage och Fjäril vingad….. Min bror fick den äran att läsa Frödings Bergatroll detta år. Han fick en viss snits på det där ”hum, hum, jag är bra dum..” och lufsade ut på ett stilenligt sätt. Magistern log i mjugg. Carina, som hörde till de mer tonsäkra, fick stå för avslutningens solosång: ”Jag kan segla  Förutan vind…” Det deklamerades och sjöngs och lästes dikter men det blev ingen riktig stämning. Det vibrerade inte i luften. Vart hade förtrollningen tagit vägen? Det blev så ”sakigt”

Till sist sjöng vi ”Den blomstertid nu kommer” och betygen delades ut. Jag hämtade mitt på vingliga klackar. En och annan vuxen drog på smilbanden, förargligt! Hade jag börjat vingla

mig ut ur barndomslandet? Var det därför stämningen inte riktigt ville infinna sig?

Men nu var sommarlovet här. Sol och bad och smultron; det kan väl aldrig bli ”sakigt”?

Och jag skulle få åka på läger i år.

Hoppets blå blomma...

           Varifrån kommer uttrycket "hoppets blå blomma"? 
           Där ser väl i alla fall blåsipporna hoppfulla ut mitt 
           bland de bruna fjolårslöven och träden som ännu inte fått                 sin grönska. 

Inte feminist men levde feminism..

Jag har läst en fascinerande biografi, om Kata Dalström skriven av Gunnela Björk.

Kata var politiskt aktiv i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Hon bröt med sin högborgerliga uppväxt och sin mans konservatism, när hon anslöt sig till socialdemokraterna 1894.

Hon var anlitad som agitator och talare inom socialdemokratin. Det blev ett intensivt farande åt alla håll. Efter splittringen av den socialdemokratiska rörelsen blev hon till slut kommunist. Hon var dock en självständigt tänkande människa och följde aldrig flocken till fullo. Det fanns alltid något hon tvivlade på och omprövade.

Kata Dalström tyckte klasskampen gick före könskampen. Därför valde hon att prioritera att arbeta för lika rösträtt för alla män innan det skulle bli kvinnans tur. Kata Dalström avled 1923 och fick alltså själv möjlighet att rösta en gång. Det känns märkligt att tänka på att hon kunde vara så aktiv politiskt utan att ha rösträtt. Detta är dock inget som tas upp i boken som något paradoxalt utan det är min reflektion.

Kata var inte feminist men levde feminism. Samtidigt som man får en inblick i en kvinnas liv, mycket självständigt och gränsöverskridande, så får man också följa socialdemokratins utveckling vid början av förra seklet. Socialdemokratins kamp och splittring ledde först till två socialdemokratiska falanger för att sedan leda till ett kommunistiskt parti. Man får se både tron och tvivlet på socialismen och kommunismen - synen på ryska revolutionen 1917. Kata trodde på och bejakade revolutionen först men föll i onåd från ryskt håll eftersom hon ansåg att även politiskt aktiva skulle åtnjuta religionsfrihet. Hon var själv buddist och intresserad av teosofi

Boken är klart läsvärd och verkar fortfarande finnas att köpa till reapris.

Vild & Vacker...

                                   

   
                                         

                                       Ofriserad

                                       Sjåsfri

                                       Glad

                                        Full i sjutton

                                        Vild & Vacker                      

                                           

                                            

                         

Livsgnistan

Min senast målade bild heter Livsgnistan. Jag skickade den som julkort i år. Jag har en gammal sliten grej på min nyckelknippa som hängde på en nyckelring jag köpte i någon sorts missionsbokhandel i London när jag var i 20-årsåldern. Formen på den här lyktan är inspirerad av den. Jag antar att det ska föreställa en oljelampa som refererar till de fåvitska jungfrurna.  (Matt. 25)
Färgen på lampan var svår att ge rättvisa på bild. Det ska vara kopparfärg.

Vad gäller att spara olja i lampan så man är redo när brudgummen (Messias) kommer - så är inte det aktuellt för min del. Bilden har istället fått symbolisera att hålla lågan = livsgnistan vid liv, att inte ge upp hur motigt det än är. Leva vidare. Någonstans bortom hörnet blir det bättre.

Regnbågens färger i ljuset kring lågan - en önskan om ljus och hopp för alla oavsett ursprung,  kön, läggning, funktionsvariationer - you name it....

Önskan gäller varje enskild person och samhället i stort.  Må demokratins låga också hållas vid liv.