måndag 26 december 2011

Annandag jul

När målade jag den här tavlan? Jag har inte signerat och daterat den. 25 år sedan? Men den ger i alla fall en minnesbild starkt kopplad till annandag jul.

Värmlandskorv med bruna bönor och potatis. Den nyupphällda svagdrickan skummade nästan över i tillbringaren. Familjen åt middag under ackompanjemang av radions väderleksrapport. Mamma sprang omkring som vanligt och passade på alla. Men nu måste hon också äta; hon hade bråttom för det var möte i missionshuset under eftermiddagen. Som alltid på annandag jul hölls offergudstjänst för yttre missionen. Mamma och storasyster skulle vara där i förväg och värma upp lokalen. Jag och pojkarna stannade hemma

Pappa hade sagt tidigare att han inte orkade men nu hade han ändrat sig: "Jag kanske skulle följa med i alla fall. Vad ska jag ha på mig?" Mamma sa åt honom att ta fram kläderna själv, för nu hade hon inte tid. Jag stod och såg på när han klädde sig. Det var med möda han fick på sig skorna. Han var stel i kroppen och hade svårt att böja sig. Galoscherna klarade han inte alls utan bad mig om hjälp. Det var lite svårt för mig också men till slut kom de på och pappa gick i väg. Jag fick en konstig känsla, ville egentligen springa ut och se efter pappa men pojkarna ropade: "Ska du vara med och spela coronne?" Vi hade fått ett coronnespel i julklapp och det hade blivit helgens favoritsysselsättning.

Eftermiddagen gick fort och det dundrade ute på trappan. Oj, var klockan så mycket! Storasyster kom in och frågade var pappa var. "Han gick ju på möte" svarade vi. Hon trodde vi skojade Farbror skickades ut för att leta men kom hem utan resultat. Mamma gick in till grannen och lånade telefonen. Det kom en man med en hund som fick lukta på pappas  tofflor. "Stackars krake" sa mamma.

En stund senare bultade det på dörren och en man kom in med trenchcoat och hatt. Han såg allvarlig ut: "Ja, vi har hittat honom" – tystnad – "Han är död" Mamma satte sig på en stol. Storasyster stod nere vid bordbänken. Pojkarna tittade ut från sovrumsdörren. Jag gick så nära intill mamma jag kunde. Den scenen kommer alltid att leva kvar i mitt minne....

fredag 23 december 2011

Julutställning

Hur många tavlor gör en utställning? Minst tre väl? Får man leva och vara någorlunda alert några jular till så kanske det blir några stycken. Och nostalgiskt blir det tydligen eller kanske jag får till några fräna tomtegubbar, lite ironi och galghumor nästa jul när jag målat av mig skimret kring barndomens jular?                                                      

Det var ju till jul alla slog knut på sig själva för att få fint hemma, för att få en massa gott att äta, för att ge varandra gåvor, och när julstöket väl var över tog de vuxna sig tid att leka med barnen även om de inte haft tid under hela året annars. Det är väl den tid på året som vi gör oss till enbart för vår egen skull med nära och kära som aldrig annars. 

Men den förtätade gemenskapen och drömmen om den har förstås alltid ett pris - när gemenskapen av någon anledning inte fungerar eller när man står helt utanför......

tisdag 13 december 2011

Försonad med lögnen?


In skrider hon Sankta Lucia
Glider genom sekler och årtusenden
Kristen legend och hednisk ljusbärerska
Traditioner går ut ur och in i varandra
Vi  famlar mot ljuset i midvintertid
Nu tändas tusen juleljus
Tusen symboler för tusen ting
Alla drömmar får plats
Stämningen är helt okey
Och myten är en dikt
Ett konstverk att gå in i och ut ur
Julen sätter jag på väggen
Njuter av den som en vacker tavla

fredag 9 december 2011

Vilse i välfärden?

www,fotoakuten.se
Det är fascinerande och lite jobbigt att försöka sätta sig in i alla dessa dieter som är aktuella och de motstridiga uppfattningar som finns om vad som är nyttigt och inte. Nu senast har jag försökt förstå LCHF (LowCarbHighFat)

Spannmålsprodukter är gift och skräpmat. Glutenintoleranta bara gnäller; de ska inte ha bidrag för att de inte kan äta av giftet. Man får väl strunta i att köpa dyra specialprodukter precis som vi får strunta i att köpa oxfilé om vi inte har råd(!) Ord och inga visor till mig och mina glutenintoleranta släktingar och vänner! Frukt klassas som godis på ett negativt sätt - inte för att göra reklam för frukten. Är man liberal kan man möjligen unna sig en frukt någon gång ibland. Fett ska vara upp till 75% av energiinnehållet och det ska helst vara mättat animaliskt fett, bortsett från kokosfett.  Har man svårt att få till tillräckligt mycket fett i maten kan man hälla kokosfett eller smör i kaffet eller göra äggmjölk: blanda ägg och smör och häll över kokhett vatten och blanda.... Det gäller ibland att kämpa för att få i sig fettet.. och akta sig för kolhydrater och läsa tabeller och ta reda på på hur många kolhydrater det kan finnas  - men ack och ve det finns till och med några kolhydrater i ägg...

Men nu är jag väl inte rättvis? Det är inte alls så. Man väljer bara smör istället för margarin och skär inte bort fettet från köttet och väljer bort spannmål och de mest kolhydratrika varorna. Ja - det är lätt att se överdrifterna eftersom de sticker en i ögonen.

Jag har förstått att det är många som anser sig vara sockerberoende som har funnit lösningen i den här dieten. De lider av ett sockersug som är svårt att bemästra och genom att undvika kolhydrater så försvinner sockersuget. Där känner jag en viss förståelse.

Idealtillståndet är att "vara i ketos" vilket innebär att kroppen måste använda ketoner som bränsle istället för glukos. Ketoner bildas genom nedbrytning av fett. Jag fick skrämselhicka eftersom jag endast hört talas om ketoner som något farligt i samband med diabetes, men ketonförgiftning är det tydligen bara diabetiker som kan få. Det innebär i alla fall en stor omställning för kroppen och det verkar inte vara smärtfritt att komma dit men väl där så är lyckan gjord anser man. Man går ned i vikt om man är överviktig och man mår bra och man kan äta så mycket fett man orkar.....

Själv kan jag inte se det som något naturligt att skippa kolhydrater och leva på så mycket fett. Men klart är att vi får i oss alldeles för mycket kolhydrater i dagens läge och vi har kanske svårt att klara av detta ofantliga utbud av godis och snacks och läsk och snabbmat. För där har vi väl i alla fall den stora boven - inte i kolhydraterna som sådana. Alla de här dieterna med olika regler och föreskrifter tar vi kanske till oss för att vi inte klarar av att orientera oss i välfärden och det stora utbud av varor som blir följden.

söndag 27 november 2011

Vem ger egentligen?



Det är saligare att giva än att taga.
Givaren har makten.
Makten ger salighet.
Det är svårare att taga än att giva.
Den som ärligt tar emot
visar största vänskapen.

Vem ger egentligen?

torsdag 17 november 2011

Mitt Utopia





 Foto:www.fotoakuten.se

Vad betyder kultur, konst och skapande för oss? För mig är det till stora delar  viljan till kontakt, till kommunikation Helst vill jag ju att andra ska se det jag ser och uppfatta det jag  uppfattar och jag vill förstå vad andra försöker ge uttryck för. Fastän jag vet att det är en ganska fåfäng önskan, så strävar jag oförtrutet efter det. Det upphör aldrig att förvåna hur människor kan uppfatta det jag försöker säga och i och för sig hur fel jag förmodligen kan uppfatta andra också.

När jag var ung så fanns en inriktning inom poesin som kallades "Nyenkelheten". Man använde ett språk som kunde uppfattas av de flesta och man gav uttryck för det man upplevde i vardagen för poesin var ju kommunikation och alla skulle förstå och se livet som det var, diskbänksrealism är ett lätt ironiskt uttryck för det. Jag läste arbetarförfattarna - det jag bäst kände igen mig i och som jag uppfattade skildrade "livet" utan att utestänga genom intellektuell akrobatik.

Min uppväxt i frikyrkans värld har påverkat mig på många sätt. Även om jag nu inte delar den livsåskådningen så finns det värderingar jag fortfarande har kvar. Det var inte bara prästens ord som gällde. Det fanns en lekmannatradition. Allas ord var värda något. Inom vissa ramar förstås men bortser man från detta ganska besvärande "men" så ... Och man skulle lyssna på varandra med välvilja.

Jag kom i kontakt med antroposofin i mitt första jobb efter gymnasiet, en ideologi som jag också är kritisk till men det fanns ett förhållande till skapande som var positivt. Det fanns en skaparglädje som var till för alla. En arbetskamrat där hade en härlig inställning. Det var skapandets glädje som gällde, inte den perfekta produkten. En trave knöliga, egenhändigt gjorda tallrikar vinglade i skåpet men det fanns en glädje i att använda saker som man tillverkat själv.

Så i den bästa av världar så är kultur och konst gemenskap, att se varandra med välvilja, vad det är vi vill uttrycka och skaparglädje. Pengar och konkurrens talar vi inte om i detta sammanhang. Det bara stör i mitt Utopia.

lördag 12 november 2011

Konst och pengar igen








Foto:www.fotoakuten.se

http://svtplay.se/v/2587677/klipp_cecilia_edefalk_gast_i_sverige

Hur kan en tavla bli värd sååååå mycket pengar? Är Cecilia Edefalks prestation värd 5,9 miljoner mer än min? Förra året såldes hennes tavla Baby på Bukowskis auktion till det priset. Det har sålts tavlor för större summor än så men detta är rekord för en nu levande konstnär i Sverige. Mina tavlor är nog inte säljbara mer än  möjligen till materialvärdet och jag försöker naturligtvis inte hävda att jag kan komma i närheten av hennes prestation men vad är konst egentligen?
Det är dock spännande att konst av en nu levande konstnär och dessutom kvinna kan bli så attraktiv så någon är beredd att betala så mycket pengar.
Kvinnor representeras bara till 22 procent på Malmö konstmuseum. Det är endast därifrån jag kan hänvisa till någon statistik just nu men kan det vara så mycket annorlunda i andra delar av landet?
http://www.lindafagerstrom.se/Webbplats/Konstkritik.html
 Personligen har jag ju problem med tanken på att lägga ut några tusenlappar för en tavla - gamla fattigkomplex som sitter i. Jag har varit inne på detta med konst och pengar tidigare:  http://vollaiver.blogspot.com/2011/03/konst-och-pengar.html

Pengar har vi ett ganska märkligt förhållande till - hatkärlek kanske. De är till en viss gräns nödvändiga för vår överlevnad men hur mycket därutöver kan man hantera med en sund moral? Och finns det någon form av logik i värdesättning av olika prestationer och materiella ting? Jag som ändå är intresserad av konst kanske något lättare kan fördra fantasisummor för en tavla än fantasisummor för t.ex. en enligt mina värderingar ointressant idrottslig verksamhet.

 Vad betyder konsten om vi kan bortse från Mammon och den krassa konkurrensen som uppstår i jakten på dess gåvor? Kanske återkommer.

tisdag 8 november 2011

Stark eller svag?



Får man vara svag? Nja det beror liksom på. Det är ju tur att det finns svaga som de starka kan få ta hand om så de får vara just starka och duktiga. I vårdsvängen och i undervisningen är det status att hjälpa och lyfta de svaga och visa sin empati och sitt engagemang men den svaga kollegan är bara ivägen. I de troendes församlingsliv är det riktigt tjusigt med kärleken till nästan – åtminstone i teorin. Kärleken till kollegan verkar det dock inte vara så helt med enligt t.ex. skriverier om svenska kyrkan. Det är just som vårdtagare eller elev eller som måltavla för ett budskap de svaga älskas och omhuldas och ännu bättre som potentiell kommersiell kund. 

Skulle ”den svage” kunna vara en kompis??? Njae – tyvärr är det väl många som får nöja sig med professionell, instrumentell, kommersiell kärlek, fastän en enda riktig vän skulle betyda mer än alla psykologer och socialarbetare och ideologer i världen.
Författare brukar också älska de svaga. Det är berömvärt att lyfta fram de svaga och utsatta och stå på deras sida. Hur många gör det i verkligheten också månne?
Politiskt vill man ridderligt avhjälpa svaghet är lika med ”utanförskap” och alla ska ”vara med i gemenskapen” – stavas ”göra rätt för sig”.                                                                        

- Jobba för fan -  jag vill inte att mina skattepengar går till din försörjning men kom bara inte hit och fråga efter jobb!
Nu låtsas jag förstås att det går att dela upp människor i starka och svaga och veta vem som är vad. Vi agerar ofta som om det går i alla fall och placerar varandra i fack...             

–   och vi ser gärna till att var och en håller sig på plats.

söndag 30 oktober 2011

De erkänner i alla fall...


Alla som läser Expressen eller Aftonbladet mot bättre vetande räck upp en hand! Ja - ja - jag räcker upp handen också!

Expressen fick en mycket berättigad fråga om värdering av nyheter, vilket jag hoppas går att läsa på bilden ovan. Jag kunde inte hitta det här i nätupplagan. Leif Kasvi erkänner i alla fall att moralen sitter i att sälja - inget annat. Om det säljer att Anna Anka har råkat i gräl med några andra damer av hennes klass och överilat sig något och det bedöms sälja så är det en viktig nyhet, värdig första sidan! Sen försöker man göra det till något berömvärt att ha så stor "spännvidd" att man ibland snackar skit och en annan dag kan ta upp nyheter av större dignitet.

Att ändamålen helgar medlen har jag sett prov på så många gånger. Det spelar ingen som helst roll om rubrikens innehåll på tidningens första sida eller på löpsedeln håller vad den lovar. Ändå händer det ibland att jag går i fällan och jag törs inte lova att jag inte gör om det. I den här rubriken om Anna Anka, där råder ju en viss ärlighet i att det inte handlar om något annat än simpelt skvaller men ibland ger tidningen sken av att de har något intressant att komma med och det är ju något magiskt med de där svarta bokstäverna från en tidning - man går på det!

En gång medan jag ännu jobbade med undervisning och vi var inne på ämnet ätstörningar, stod det i en rubrik på en löpsedel - minns inte för vilken av kvällstidningarna - om att en idrottsman skulle lida av ätstörningar. Jag tyckte det var intressant eftersom det problemet oftast kopplas ihop med kvinnor. När jag väl hade köpt tidningen nämndes detta i förbifarten i en bisats inne i artikeln, inget som gav något kött på benen i diskussionen i klassen precis! Hur kan man sätta en rubrik för något som står i en bisats i en artikel? Om någon av mina elever hade gjort något sådant så hade det absolut dragit ned betyget på det skrivna alstret. Likaså om eleven hade skrivit som rubrik att någon "bröt ihop" och det sedan visade sig att den personen fick en tår i ögonvrån. Sådana absurda överdrifter utan grund enbart för att väcka ett intresse för något totalt ointressant stöter man på hur många gånger som helst.

Det är dock en sak att höja upp trivialiteter och skitsnack till "nyheten för dagen" och man kan fundera på hur journalister kan leva med sig själva i den hanteringen, så finns det ändå moraliska frågor av högre dignitet. Som t.ex. att anhöriga och barn till dem som drabbas av olyckor eller av medias drev jagas alla tider på dygnet och hur nyheter släpps och namn avslöjas innan man har tillräckligt kött på benen för att vara säker och hur media föregår utredningar och rättegångar och förstör förutsättningar för en objektiv hantering av ärendet och kan förstöra livet för den som blir oskyldigt utpekad.

Tänk om medias och speciellt kvällspressens representanter hade ett samvete - ja då skulle de antagligen inte överleva.

tisdag 18 oktober 2011

Förstånd att dras med?

"Du har det bra du som inte har nåt förstånd att dras med" kan man säga till någon vars åsikt man inte delar.  Skulle vi vara lyckligare som de andra djuren utan kunskap eller förmåga att gå utanför oss själva och reflektera, endast följande våra drifter och instinkter utan att behöva ta ställning till en massa saker i livet? Den öppna boken är uppslagen på bokstaven H: Homo sapiens..

måndag 3 oktober 2011

En tyst minut för fläskkotletten.

Jag har fått en inbjudan att vara med på en tyst minut för alla djur som ska slaktas. Frågan är om vi ska räkna de djuren som blir slaktade av ett annat djur, ett djur som inte överlever utan att följa sin natur. Är det inte lika tragiskt med dessa djurs död? Vems rätt ska vi då bejaka offrets eller rovdjurets? Ska vi rädda ett djur undan rovdjuret om vi bevittnar ett naturens drama? Det enda vi skulle åstadkomma är att skjuta upp dödandet och göra ett annat djur till offer. Är det rätt eller fel att döda rovdjuret? Om man dödar ett rovdjur leder det antagligen till att några fler av andra djur överlever.

Vi kan inte göra alla djur till veganer/vegetarianer även om det finns de som försöker göra sin katt till vegetarian - är det etiskt? Vi kan inte undvika att döda levande varelser. När jag ser veganer diskutera så kan man innefatta allt fram till minsta småkryp i sin empati. Frågan är om de kan äta penicillin med gott samvete... Man kan hävda att det inte är självklart att prioritera en människa framför ett djur om det handlar om en livsfarlig situation, som t.ex. en brand, för båda har lika självklar rätt till livet.

Det är inte lätt att vara människa. Vi har ett medvetande och vi kan reflektera över tillvaron och vad vi gör. De som tycker det är alltför jobbigt att hantera och acceptera livets villkor och att vi faktiskt i viss mån måste ta ansvar för liv och icke-liv, kan göra det lätt för sig genom att hävda att ett dagen-efter-piller är mord, att det är mord om man låter en 12-årig flicka som blivit våldtagen ta abort (ja - det finns faktiskt de som hävdar det) och visst finns det en viss logik i att redan i det lilla embryot så finns det en DNA-programmering till en unik individ. Och att kvinnorna har rätt till ett liv har låg prioritet bland den typen av ideologer. Som vuxna tar vi hela tiden ansvar för liv eller icke-liv. Vi hindrar liv att komma till även genom att hindra befruktning och genom att inte alls utsätta oss för risken/chansen till att ge upphov till ett nytt liv.

Är inte också detta att göra det lätt för sig att skuldbelägga allt dödande för att äta? Biologiskt sett så är vi allätare och den mest fullödiga kosten med alla nödvändiga näringsämnen får man av blandad kost. Alla människor är inte heller lika utan en del kanske mår bättre av en typ av kost medan andra fungerar bättre med något annat. Jag tycker att abort inte är en lättvindig fråga men sparkar bakut när fanatiker drar det etiska problemet till sin spets på ett absurt sätt. Det är inte heller problemfritt hur vi hanterar djur men det går för långt att likställa djur med människor och kalla det att mörda om det så handlar om en mygga, nästintill i alla fall ;-)

Jag har också mött inställningen att det är ett hån att hävda att man ska hantera sina slaktdjur på ett bra sätt och låta dem ha ett så bra liv som möjligt medan de lever, när ändå avsikten är att döda dem. Tydligen uppfattas det som likgiltigt hur man behandlar djur om man inte delar deras uppfattningar till 100 procent. jag skulle alltså inte bli mindre dömd i vissa kretsar om jag levde ut mina sadistiska, tyranniska lustar på dessa djur till max. Man kan då fråga sig vad som verkligen är drivkraften bakom sådana engagemang. Är det djuren det handlar om eller i grunden den egna personen, en rädsla för livet och döden och ansvaret?

Djuren i relation till människan skulle leva i rena paradiset jämfört med nu om allt dödande av djur och allt deras lidande enbart handlade om behov av föda.

tisdag 27 september 2011

Tänker du med händerna?

Tänker du med händerna eller tänker du med huvudet? Jag tänker definitivt med händerna. Med penna och papper eller vid tangentbordet kommer tankarna mycket lättare även om det kan ta stopp och slå slint där också förstås men man får uttrycka sig ifred. Man har ordet - behöver inte kämpa om luftrummet.

Första gången jag skulle göra en muntlig tenta fick jag panik för jag tyckte att jag tänkte med händerna. Det kändes märkligt att som lärare träffa på ett uruselt skriftligt prov från en elev som uttrycker sig ofta och galant i klassrummet och man får intrycket av att det är en duktig elev. Tänk, att det kan vara tvärtom - att man kan tycka att det är lättare att använda huvudet och munnen än händerna :-o! I lärarrollen blev jag förstås tvungen att vänja mig vid att använda huvudet också men....

I datorernas värld kan kanske vi lite inåtvända typer finna vår livsluft och visa vilka vi "verkligen är". Men tyvärr tror jag inte på att man har ett verkligt jag inbäddad någonstans och allt annat som man kanske inte alltid trivs med är något annat. Jaget är nämligen summan av allt. Sen lever man ut olika delar i olika sammanhang.

söndag 11 september 2011

Häpp - det visste jag inte!

                                                  http://www.fotoakuten.se/

Har hon inte nåt bättre att komma med? tänker kanske en eventuell läsare. Penseer är väl inte det mest passande när vi är inne i den första höstmånaden men jag kunde inte låta bli. Penseer tillhör ju violsläket och heter på latin "Viola x wittrockiana"  När jag funderade på att skriva något om vad det är att tänka fritt så såg jag följande uttalande på Wikipedia:

Penséer används ofta internationellt av sekulära och fritankesorganisationer för att symbolisera rörelsen. Blomman i fråga tänks föreställa ett människoansikte och då blomman lutar på hösten tycks den se ut som en människa framböjd som om den satt i djupa tankar, en ställning som gestaltas av Auguste Rodins staty Tänkaren.   http://sv.wikipedia.org/wiki/Fritanke

Jag får alltså ytterligare en anledning att kalla mig Viola istället för Kerstin. Jag har ju ändrat tilltalsnamn på gamla dar och använder mig av mitt andra förnamn, som jag alltid har tyckt bättre om än "Kerstin" och numera tycker jag också bättre om att mitt namn relaterar till naturen än till den kristna världen. Och en liten viol är i alla fall släkt med den stora pensén som symboliserar den fria tanken.
Vad är det att tänka fritt egentligen? jag vågar inte påstå att jag är så fri i mitt tänkande, alla har väl sina låsningar i tankeapparaten., men kanske jag är en liten släkting till dem som tänker fritt eller en liten wannabe. 

En fritänkare är traditionellt en beteckning på någon som är skeptiker och har krav på ett vetenskapligt tänkande. Tänker man fritt då? Det blir ju väldigt många tankar som man utesluter. Tanken blir väl fri om målet är att komma så nära sanningen om världen som möjligt, att inte låsas av olika trosdogmer utan vara fri att tvivla och ifrågasätta och att ta till sig nya upptäckter och insikter.

Verkligheten är viktig för mig, att stå med fötterna på jorden, annars är man naiv och lättrogen men min bundenhet till verkligheten gör att min lärare på konstkursen kallar mig naivist - en paradox? :-) 

onsdag 7 september 2011

Naivist - javisst


Ledaren på akrylkursen, som jag deltog i för en månad sen, antydde att jag är naivist och jag blev lite förvånad och undrade om knuten på en röd stuga per automatik blir naivism. Vi skulle gå ut i omgivningarna och fånga någon detalj och jag valde den röda stugan och stenmuren - hade det varit annorlunda om jag valt något från den modernare delen av området? Hmmm -vad är naivism?

Naivism. Det är berättande konst som går rakt på sak: motiven återges direkt som de uppfattas med alla detaljer medräknade men utan intellektuella analyser eller hänsyn till klassiska regler om form och perspektiv. Färgerna är allt som oftast rena och klara vilket bidrar till en obekymrad och troskyldig uppsyn.
En så kallad äktnaiv konstnär är ovetande om konstnärliga trender och tekniker, medan en skolad konstnär använder det naiva draget som ett medvetet stildrag. Då kallas det naivism. http://www.svenskakonstnarer.se/start/ordlista.php?letter=n


Det stämmer nog att jag ofta går rakt på sak i det jag vill uttrycka fast jag försöker ju oftast få till det där med perspektivet. Men det är klart när det gäller fiskbilden, som jag avslutade idag, har jag delvis frångått perspektivet eftersom flötet skulle bli en liten prick och linan mycket längre. Jag vill fokusera på det intressanta, att det ska se roligare ut. Naivism behöver ju definitivt inte handla om att man vänder sig till barn men barn är väl naivister av naturen ofta och jag börjar tycka att en hel del av de bilder som jag gjort skulle platsa bra i ett barnrum.

torsdag 1 september 2011

Cykla fort!

                                                              Fotoakuten.se

Cykla fort så lever du längre, säger Netdoktorn idag! Jamen vad nu då - jag cyklar ju nästan inte alls numera. Då måste väl loppet vara kört! Men nu är det så att det inte är hur länge man motionerar som räknas utan det är intensiteten som ger pluspoäng. Men det ger definitivt minuspoäng hur länge du sitter framför datorn och framför TV:n - bara du går upp och kissar under reklamen så är det pluspoäng läste jag en annan gång - jamen nu är du allt ute och cyklar att gå på toan är väl inte samma sak som att cykla fort - nähä. Ät MYCKET choklad det är bra för hjärtat men bli föralldel inte fet - det är inte bra för hjärtat. Du måste kunna matematik om du ska överleva: Vikten genom längden gånger längden och fuska inte nu - du har faktiskt krympt några centimeter och vad sa vågen senast?  Obönhörligt får du din dom: överviktig. Men fet är jag ju ialla fall inte.Ta nu fram måttbandet! Det viktiga är midjemåttet och är du över 80 cm i omkrets så är du dödens då spelar BMI ingen roll - jamen vad kan jag göra åt det då - alla tanter i vår släkt har haft stora magar - är det vad som kallas arvsynd? Oroa dig inte alla som oroar sig mycket riskerar en för tidig död - skratta för i helvete - då lever du längre! Du MÅSTE njuta av livet och ta föööör dig! Men jag ääär ju ingen större muntergök av naturen; skitsamma det finns skrattkurser. Skippa kolhydrater så blir du friskare men dum i huvudet säger en del - nåja det kanske jag är redan men jag tillhör väl de fettskrämda. Nä nu får jag gå vidare - eller cykla och det fort - jag får väl fixa en cykel igen då - min enda chans!

tisdag 23 augusti 2011

Låt oss liksom kajorna.....


Hur förhåller vi oss till att vi är flockdjur? Vi är i mångt och mycket bundna till vår biologi men har av någon outgrundlig anledning fått en hjärna som gör oss kapabla att protestera mot vår natur men kan vi undkomma den?

 I alla tider har människan protesterat mot sin dödlighet och försökt finna  vägar ut ur den men dör gör vi.  Ett stort dilemma har också alltid varit spänningen mellan kollektivet, familjen och individen. Vi försöker, ibland desperat, hävda vår självständighet, fast vi inte kan undgå vår sociala miljö och relationen till andra människor.

Idag är det individualism som är högsta mode men det är ytterst sällsynt med en helt unik stil. En del protesterar mot "mainstream" men är förvånansvärt igenkännbara med ringar och ploppar i näsa och ögonbryn och svarta kläder med en och annan döskalle eller kanske döskallen är tatuerad, lyssnande på vrålande hesa antimusiker. Man vore ingenting utan de vanliga svenssönerna att göra tvärtom mot.

Det som stött på många gånger på nätet är folks försök att hävda sin rätt till sitt eget språk. Det har hänt att man har sin egen tolkning av ord, som inte stämmer med den betydelse man kan finna i någon ordbok därför att man hävdar sin individualitet och protesterar mot konventionen. Men är det något som bygger på konventioner och ska göra det så är det språket. Har man sin egen betydelse av orden har man knappast någon att prata med....

Språket är komplicerat och har många funktioner. Ett ord har inte bara en strikt lexikal betydelse - det förmedlar budskap på flera nivåer: vem jag är, vilken "flock" jag tillhör, vilka känslor jag har inför det jag talar om och den jag talar med. Där uppstår det kanske kulturkrockar mellan generationer och mellan olika sociala grupperingar men oftast vet man väl spelreglerna och använder språket som ett sätt att spela ut sitt ego. Man kan använda språket för att nå kontakt eller för att slåss och för att markera skillnaden mellan "vi och dom" eller till och med "jag och hela värden" men i det sistnämnda fallet går man på en nit och fullständigt tappat förståelsen för vad ett språk är...

Det finns en individualism som försöker fly undan det faktum att vi precis som kajorna är flockdjur och i högsta grad beroende av ett socialt samspel.






lördag 20 augusti 2011

Gått på kurs....


Jag har varit i Värmland och gått på kurs, närmare bestämt på Molkoms folkhögskola:
 Det var en kurs i akrylmålning, som jag äntligen fick tag på efter att ha fått nobben på flera håll på grund av för få anmälningar. Jag törstar efter alla praktiska råd jag kan få för att denna färg ska bli lite mer följsam i mina intentioner och liiiite klokare hoppas jag att jag blivit. Dessutom fick vi en del tips om olika alternativ till underlag för målningen. Jag bidrog till alternativt tänkande genom att måla på baksidan av en duk. ;-) Duken slukade färg, den blev liksom aldrig nöjd.......

Vad gäller den egna kreativiteten så blir jag om möjligt än mer fyrkantig när jag går på kurs, jag som längtar efter den förlösande fantasin. Men jag har ju massor av tid att måla här hemma så det viktigaste på kursen var ju inte att producera. 



Vi blev välkomnade med störtregn och avvinkade med detsamma men däremellan kunde vädret vara riktigt skapligt. Det blev en skön promenad tillsammans med några kurskompisar för att utforska Molkom. Bland annat tittade vi in i "Antik och design": http://www.antikochdesign.se/  För den som är intresserad av gamla och vackra ting är det en upplevelse att gå och titta där: 
Vår kursledare heter Tommy Bergström, en man med värmländskt gemyt och många strängar på sin lyra: 

Jag avslutar med några bilder från kursen: Det var en trevlig och avspänd stämning, där vi kunde ta råd både från ledaren och varandra.








tisdag 2 augusti 2011

Datorisering på gott och ont


Ett par inlägg tidigare antydde jag vad smidigt det var, kunde bara skriva:
"arg katt bild" så kunde jag studera massor av arga katter. Det mesta jag funderar över kan jag ju alltid testa att skriva ett nyckelord och få information om. Ett visst kritiskt tänkande jo - jo - men.... Jag kollade tågtider och köpte en biljett via nätet, betalade från mitt bankkonto och printade ut biljetten! Jag kan låna om min biblioteksbok och spara mycken tid och många steg. Jag kan fotografera och omedelbart få resultatet via datorn. Man får en inblick i hur släktingar och bekanta har det på andra delar av jordklotet. Inte utan en viss avundsjuka har jag bevittnat min dotters skolarbeten som hon har kunnat fixa illustrationer till och få en tjusig layout. Jag kan diskutera med människor och få omedelbar feedback............ Jag kan icke räkna dem alla - fördelarna och ändå är jag inte spciellt kunnig vad gäller alla finesser.

Internet ska ha haft en stor betydelse för arabrevolutionen. Folk fick meddelande och ställde upp. Människor med goda budskap och goda avsikter kan få kontakt via nätet. Men detsamma gäller tyvärr onda budskap och onda avsikter. Man ger varandra tips av destruktiv art. Psykopater i stil med
Anders Breiwik kan leva i en tillvaro utan att behöva konfronteras med levande människor och deras känslor. Man kan gå och handla utan att träffa folk och man tar ut pengar ur en låda, om man alls har några kontanter. Man kan i godan ro grotta in sig i sin alltmer snedvridna världsbild och få feedback på lagom avstånd. Och cyber-världen är en stor snårskog och svår att komma tillrätta med för lagens väktare.

Nätmobbning har blivit ett begrepp också. Folk använder nätet till att få utlopp för sina aggressioner. Många är de infekterade konflikter som uppstår på olika forum för folk vräker ur sig saker som de aldrig skulle säga till varandra mellan fyra ögon i samma rum. Det här är bara några spridda tankar utan några som helst ambitioner på att ge en rättvis bild men det går bra att fylla på med tankar i kommentarerna.





söndag 24 juli 2011

Tänk rätt! Känn rätt!



Idag är djävulen  är en lång blond snygg  kille. Har han rätt att leva?  Eller jo han ska inte      komma undan så lätt så han får försvinna i ett barmhärtigt mörker.  Han ska grillas långsamt!     Så får du inte tänka! Tänk rätt! Känn rätt!

Hin håle kan vara en halvgammal kärring också.  Vi hjälper inte världen genom att fortsätta våldspiralen. Vi måste visa att våld inte är okey! Vi måste formulera oss rätt nu. Du tänker väl rätt nu? Och framför allt känner rätt?
Nittiotvå personer? Tänk på Afrikas horn. Tänk på Khadaffis folk . Massakern i Srebrenica – åttatusen. Jordbävningen och tsunamin i Japan. Du tänker väl på allt nu?  Inte så farligt bara det inte kommer för nära oss och andra världskriget är ju bara historia.  Bara det inte liknar oss. En massa ungdomar – bara inte min flicka. Det skulle vara en större katastrof! Med vilken rätt tänker du så?   Tänk rätt! Känn rätt!
Att bara råka vara i vägen när en idiot vill ”frälsa världen” och mitt liv inte är mer än myrans som jag trampar på. Om jag drabbas eller nån jag tycker om, nån jag känner. Det skulle vara en större katastrof! Med vilken rätt tänker du så? Tänk rätt! Känn rätt!
Vi måste formulera oss rätt nu! Vara goda samhällsmedborgare! Visa hur kärleksfull och empatisk du är! Tänk  rätt! Känn rätt!
Inte kan man skämta nu om ICA:S luriga reklamkampanj när hela Norden är förlamad av sorg. När är  det okey att protestera över skitsaker igen? Tänk rätt! Känn rätt!


tisdag 19 juli 2011

Det var som katten!

En snabbt och slarvigt tillkommen bild men med lite klös i ändå om jag får säga det själv. Mina försök att förmedla starka känslor som ilska eller ångest brukar ofta resultera i något ganska lamt och försiktigt. En katt är verkligen en varelse som kan förmedla ilska med hela sin kropp men ingen kan heller som en katt förmedla vällust och kärvänlighet.

Tänk vilka tider vi lever i! Jag ville bli påmind om hur en arg katt ser ut - jag googlar på "arg katt bild" och kan studera massor av arga katter!

lördag 9 juli 2011

Perspektiv på läseriet

Läsarna, 1800-talets folkväckelse och det moderna genombrottet av Gunnar Hallingberg; Atlantis, Stockholm 2010

Trots att jag är uppvuxen inom frikyrkorörelsen, närmare bestämt Svenska Missionsförbundet, och som vuxen har gått min egen väg - eller kanske just därför - tycker jag Gunnar Hallingbergs bok Läsarna är intressant att läsa. När jag var med var jag ganska perspektivlös i förhållande till det sammanhanget och som en del i bearbetningen av hur livet har gestaltat sig är det ganska skönt att få lite mer överblick.
P Waldenström, Missionsförbundets grundare, framstår som en central gestalt i boken och har ett eget kapitel.  Tillsamman med EFS har missionsförbundet sina rötter i pietismen och en strävan att reformera kyrkan men i och med Waldenströms försoningslära gick Missionsförbundet sin egen väg och EFS fortsatte som en väckelserörelse inom kyrkan, även om EFS också i praktiken fungerade som en frikyrka. Även andra rörelser som t.ex. Baptiströrelsen och Frälsningsarmén tas upp. Det finns planer på ytterligare en bok som kommer att rikta in sig på 1900-talet och pingströrelsen.
Frikyrkorörelsen hade en kultur som litteraturvetare och andra samhällsanalytiker inte har brytt sig om att analysera, något som författaren återkommer till på olika sätt i hela sin framställning. Gunnar Hallingberg jämför P Waldenströms debutbok ”Herren är from” med  Strindbergs ”Röda rummet” och skriver: ”Dessa bägge 70-talsprimörer når oväntat många läsare på kort tid. De var lättlästa, skrivna på en då modern svenska. Vem som totalt sett vann första ronden i kampen om läsarna är tydligt. Det var Waldenström.” (s.354)
Författaren ser frikyrkorörelsen som en viktig del av ”det moderna genombrottet” med större genomslagskraft än det litterära åttiotalet med naturalism och positivism. Den gjorde revolt mot statsmakten och Svenska kyrkans monopol på att tolka Bibeln och undervisa.  Alla skulle själva få läsa och skapa sig en uppfattning. En folkrörelsekultur kom att prägla landet under ett drygt sekel och blev ett led i demokratiseringsprocessen. Han understryker att frikyrkorörelsen i vissa avseenden stod på samma sida som den radikala liberalismen.    Han hävdar också att feminismen fått draghjälp genom frikyrkan, eftersom kvinnor hade rösträtt i församlingen innan de hade det i samhället.
Författaren visar på kopplingen mellan romantiken som litterär epok och poesin i de frikyrkliga sångtexterna. Väckelsesången sågs ned på som något sentimentalt och konstnärligt undermåligt såväl från den etablerade kyrkan som från den kulturella eliten, fastän den enligt författaren kunde jämföras med t.ex. samtidens operakonst, ”vars känslomättade melodier godtogs som tidens smak”. (s. 227)
Gunnar Hallingberg skriver också en hel del om intresset för missionen. Han menar att det var genom frikyrkorörelsen tanken om ett globalt ansvar uppstod och att ”det genomslag missionstanken fick i breda folklager är ett av de viktigaste indicierna på det moderna genombrottet i Sverige” (s. 263) Han menar att missionstidningarna ”hade långt före pressen i gemen tillgång till fasta korrespondenter i obeaktade delar av världen som oftast inte märktes i nyhetsflödet”. (s 262)
Som en röd tråd i framställningen går det att författaren visar på de kvaliteter och den delaktighet i det moderna genombrottet som han ser i frikyrkorörelsen men som har blivit orättvist bedömt eller helt förbigånget av omgivningen. Gunnar Hallingberg är själv knuten till Missionsförbundet och har varit rektor på en av förbundets folkhögskolor. Detta gör honom förstås partisk och han vill uppenbarligen förmedla en positiv syn på frikyrkorörelsen. Det finns endast parantetiska antydningar till de negativa sidor som kunde finnas. Men det är intressant att han sätter in rörelsen i ett sammanhang, inte bara kyrkohistoriskt utan också mer allmänt kulturellt.
Gunnar Hallingberg har en poäng i att det borde vara av intresse att uppmärksamma kulturella yttringar och analysera litteratur som läses av många människor och se det som en del av kulturen. Är kultur det som godkänns av ”eliten” eller är det vad som människor faktiskt tar del av? Han använder uttrycket ”kulturell klyfta” och den blir personifierad i författarinnan Mathilda Roos, som var en av åttiotalisterna men som efter sin omvändelse blev ratad av litteraturhistorikerna.
Att det finns och har funnits en kulturell klyfta i samhället vet alla som har växt upp i ett frikyrkligt sammanhang. Man vet vad kulturkrock vill säga även om man aldrig satt sin fot utomlands, först och främst genom de moraliska koderna, som också är en del av kulturen.  Den var nog mer märkbar när jag var ung än vad den är nu då de etablerade frikyrkorna har liberaliserats ganska mycket. Kulturkrocken numera kanske är mer kännbar för dem som växer upp i mer sekteristiska sammanhang.
Det finns mycket som är intressant om man tänker på det sätt frikyrkorörelsen vuxit fram och hur man har levt ut sin verksamhet. Det fanns en informalitet och spontanitet inom frikyrkan bara spontaniteten höll sig inom det accepterade.  Man revolterade mot kyrkans översitteri men  det fanns inte alltid så mycket utrymme för den som tänkte lite annorlunda inom de fria församlingarna. Senare har Svenska kyrkan ofta framstått som den liberala och toleranta..
Jag kan om jag tänker efter se hur vissa grundinställningar inom frikyrkan har påverkat mig som person. Informalitet och strävan efter det enkla och begripliga i motsats till  kulturellt och intellektuellt snobberi och informaliteten är också det framträdande i min musiksmak. 60-talets litterära ideal nyenkelhet förstärkte nog den påverkan. Jag tror också att jag som uppväxt i ett hem där föräldrarna gått i sex-årig folkskola, inte skulle fått med mig en lika positiv inställning till att läsa och studera om inte föräldrarna fått en positiv inställning till det skrivna ordet genom sin frikyrkliga tillhörighet.
Men sen finns den stora grundbulten: innehållet! Kan man bygga upp ett helt liv, en hel organisation, en hel kultur på något som man inte vet existerar? Och kulturklyftan har väl varit ömsesidig. Annan läsning än uppbyggelselitteratur och Bibeln var inte så rumsrent vid den tiden då Mathilda Roos förpassades från finkulturen. Missionstanken, som jag inte kan se att Gunnar Hallingberg ifrågasätter någon gång, förutsätter att man kommer med Sanningen och att andra behöver frälsas på att det må gå dem väl.  Den här tanken att man måste tro för att det ska gå en väl har funnits där hela tiden och hänger fortfarande med och allt det lidande den tanken och känslan har åsamkat människor. Tro på vad? Frälst från vad? Förlorad - hur? Frikyrkorörelsen framställs här som förorättad men det finns en annan sida av myntet också – alla individer som har känt sig snärjda av frikyrkans garn och har fått kämpa för att hitta sin egen väg.




lördag 25 juni 2011

Vem är med i flocken?

Inte trendigt att bli gammal men....

Tänk att det kan gå mode i utseende - så superidiotiskt! Klädmode är ju en sak - det är lösa prylar som man köper om man har råd vill säga men kroppar kan man ju inte köpa med tillbehör som tuttar och rumpor... Eller kan man kanske det jo men för tusan - det kan man! Man kan sätta in siliconkuddar både här och där - i läpparna också om inte man har nog mycket till pussmun! Icke önskvärda delar kan skäras bort eller sugas ut. Fantastiskt!  Men det kan ju gå snett, eftersom det finns lycksökare inom branchen som vill tjäna pengar men som inte har utbildning nog att ta hand om klienterna om problem uppstår. Det kan också uppstå svårupptäckt cancer bakom cilikonkuddarna.

Utseendefixering har väl alltid funnits. Vi sjåpade oss väl när vi var unga också och tittade på vågen, även om de flesta av oss inte hade en aning om att sådant som anorexi och bulimi existerade och våra ikoner vad gäller utseende skulle väl ses som tjockisar i dagens läge. Som Anita Ekberg till exempel. En del förfrös sig i tunna nylonstrumpor och hade byxor så snäva när det var aktuellt så man fick sy fast dem på smalbenen på morgonen men skönhets- operationer var väl ändå mindre vanligt.

Men alla blir vi gamla, moden och trender till trots, om vi inte drabbas av svåra sjukdomar eller ond bråd död. Jag har väl krisat en hel del i mitt liv av olika anledningar men jag har inte engagerat mig så mycket i ålderskriser, kanske först när jag fyllde 60 för då tog åldern verkligen ut sin rätt även utseendemässigt och diverse krämpor tog också fart.. När jag tittar på mig själv på kort när jag var yngre kan jag undra varför jag inte uppskattade mig själv mer då. Med nuvarande perspektiv kan jag ju tycka att jag kunde se ganska söt ut. Så njut av din ungdom och intressera dig gärna för kläder och utseende men låt det ta lagom mycket plats så det finns något att leva för även efter 60 och 70 och .... så långt det nu kan bli......

onsdag 15 juni 2011

Är religionen farlig?


Religion för mig innehåller tron på ett gudomligt väsen utanför människan. Detta väsen ses som en förklaring till världen och livet och interagerar med människor på olika sätt och ställer också krav på människor. Den innehåller dogmer som man förutsätts tro på som anhängare av religionen. Denna förklaring kan väl stämma på de etablerade religioner vi har utom kanske inte buddismen fullt ut, eftersom delar av den inte tror på något gudomligt väsen
Jag har fått Amfi i min hand – en tidning från Svenska kyrkan i Enskede och Årsta. (nr 2 2011)    En representant för denna församling hade vänligheten att skicka mig den eftersom jag var intresserad av hur en kristen församling tar upp en diskussion om religionens farlighet. Jag tycker att det är juste att man tar upp ämnet och även delvis kan se religionens avigsidor.
I dagens resonemang verkar det som att ordet religion får en allt vidare och mer diffus betydelse. Diskussionen om religionens farlighet i Amfi föregås av en tyckarfråga ställd till några personer. Frågan gäller om de brukar diskutera religion och då svarar en person: ”Visst diskuterar jag religion. Med 15-åringen hemma pratar jag moral och etik”.  Alla religioner har sina moralregler men religion är inte detsamma som moral! En annan person tycker – enligt mig lika ologiskt – att man självklart diskuterar religion när man talar om döden.  Men jag måste väl ändå förutsätta att definitionen på religion sammanfaller med min när man diskuterar religionens farlighet.
Sedan kommer själva frågan: ”När blir religion farligt”?  De intervjuade är Anna Lindman Barsk – journalist, Cecilia Melder – religionspsykolog, Göran Greider – redaktör och författare och David Thurfjell – docent i religionsvetenskap.
Journalisten säger  att religion kan vara farlig om det finns en stark ledare som gör anspråk på att ha direktkontakt med Gud. Religionspsykologen antyder att det finns religiösa riter där våra ”normala, intellektuella försvarsmekanismer, ställs ur spel.”  Redaktören menar att ”religion kan vara livsfarligt, särskilt när politiker använder sig av den i den politiska argumentationen”. Docenten påpekar att det inte är religionen i sig som agerar utan att det är människor som kan bli farliga. Man ser här att infallsvinklarna är färgade av yrket.
Det negativa med religionen avklaras dock med några rader och det positiva blir det dominerande i antal ord i texterna. Att få svar på frågor anges som något positivt som journalisten ger exempel på:  ”Vad  händer när jag dör? Har mina handlingar en mening? Finns det en plan för mitt liv?” Religionspsykologen talar om religionen ur en hälsoaspekt.  I en flexibel tro kan ritualiseringar ”läka människor från gamla låsningar” Redaktören berömmer svensk religiositet och tycker att det är bra att den är ”harmlös”.  Han ser det positiva i religionen när den blir ett instrument för att kämpa för människors frigörelse i social bemärkelse. Docenten ser att marginaliserade människor kan fångas upp av religionen och tar romernas engagemang i pingströrelsen som ett exempel. Han anser också att ”religionen blir en metod att bekämpa sin egen egoism och självupptagenhet”
Själva frågeställningen inbjuder förstås till att diskutera religionens verkningar och inte dess trovärdighet.  Om svaren som religionen ger inte är sanna men får mig att må bra – är det något positivt?  Om jag mår bra av en ritual som handlar om något som inte finns – är det bra? Den sociala frigörelsen har förstås ett värde i sig men är metoden likgiltig? Byter jag ut ofriheten till en annan typ av ofrihet?  Att religionen hjälper en att sluta knarka – är det bra om religionen inte är sann; giftfri narkotika – är det okey? Det är frågor som i alla lägen inte har ett självklart svar för mig. Vem är jag att missunna en kompis att bli frälst istället för att gå under i narkotikamissbruk?  Men den kompisen kanske mår mycket bra av religionen medan de barn han/hon får kommer att må dåligt och det kanske just på grund av att sanningsfrågan är så diffus. Tvivel är ju ett ångest- skapande gissel för många i religionens värld.
Innehållet i religionen och dess trovärdighet tas inte upp som något problem. Det är uppenbart att den inte är sjävklart sann.  Om en gud vore en självklar realitet så skulle han ingå i naturkunskapen och inte vara något övernaturligt.  En mycket central föreställning inom religionen är också att man måste tro – man går under om man inte tror. Den känslan tror jag lever kvar även om det inte är modernt att tala om ett helvete i bokstavlig bemärkelse. Men det finns förvisso fortfarande barn som får lära sig att man går olika öden tillmötes efter döden beroende på vad man tror och tänker.  Att denna känsla tillsammans med tvivel och grubblerier på något som den som växer upp i en religiös miljö får med sig med modersmjölken har och har haft förödande verkningar på många människor, är det ett alltför närliggande och centralt problem för att man ska ta upp det i en kristen tidskrift?
Den moral som många uppfattar har en självklar koppling till religionen är också ett problem när dogmerna får styra och anses stå över människans eget förnuft och förmåga att se vad som gynnar ens nästa och vad som inte gör det. 
Det finns så mycket som är uppenbart med korståg och jihad och fundamentalistisk galenskap men vem bryr sig om lilla Agda som har fått leva ett helt liv utan att våga ta ut svängarna på grund av religionens ”moral” eller den grubblande Alfred som inte fått dogmerna att gå ihop med det hans ögon sett utan har lidit av den ena depressionen efter den andra? Men när religionen går snett är det alltid den lilla människans fel.
Det farliga med religionen är först och främst att det finns skrifter som anses heliga och som inte får ifrågasättas och att man kan hamna i destruktiva tolkningstraditioner.