Det är tryggt i min brandskog. Den visar livet som det är. Död och katastrof och kämpande liv tillsammans. Branden kommer som en olycka som en livets nyck - ibland genom någons illvilja. Godhet och ondska finns där precis som inom oss, och det konstruktiva och destruktiva. Ingen förljugenhet och sockersöta falska visioner.
Ärlighet är det enda som ger själen någon form av ro. Jag hatar falska irrationella utläggningar som går ut på att forma verkligheten efter egna önskningar. Verkligheten är som den är. Jag får gå ut i min brandskog och se hur där ser ut, utforska den förutsättningslöst och acceptera sanningen som den ser ut. Den perfekta sagoskogen, där ingen sten och ingen torr gren ligger fel med den sliskigt vackra fen i ett förtrollat sken, vill jag inte gå i. Då går jag bara vilse eftersom alltihop är en synvilla.
Ändå kan brandskogen vara så vacker med sina kontraster och de otroliga karaktärsfyllda former som skapas av de förkolnade stammarna och den ger mig synintryck som gör mig alldeles omtumlad. Och det gröna och blomsterprakten ger ett hopp om att så kan det också få vara.
