http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Wooden_washtub.jpg
Nu verkar det som om jag måste ljuga ihop något för att hålla bloggen vid liv.
"Jag måste något ljuga för att karet ska bli fullt sa Espen Askepilt"
Den frasen är det enda som sitter kvar i minnet från en saga jag läste som barn.
försökte googla efter den men hade inte sån tur att jag kunde hitta sagan på nätet. Jag hittade en annan norsk folksaga om Espen Askepilt men inte denna. De här sagorna brukar gå ut på att några skickas ut i världen och så träffar de någon som har behov av hjälp och den som beter sig på rätt sätt får en magisk förmåga till hjälp på den fortsatta vandringen. Det brukar vara den yngste eller svagaste eller den som alla tror minst på som gör rätt och som klarar sig till slut och kanske får prinsessan och halva kungariket. Den siste ska bli den förste; den lilla maktlösa människan får sin kompensation - bara hen gör det goda.
Barnens sagor pekar framåt då man ska ut i den stora världen. Förhoppningsvis finns det fortfarande något av den stora världen att upptäcka när man lever pensionärsliv men ändå funderar man en del på hur det gick och känner ett behov av att berätta sagan om hur det blev. Går den att berätta utan att ljuga - eller får man ljuga? Jag försöker lägga pussel ibland men jag behöver en del bitar för att få en helhet. Problemet är att jag tror att jag inte kan ljuga. Ljuger gör vi nog alla på något sätt mer eller mindre medvetet, men den där kreativa lögnen - d.v.s fantasin lyser med sin frånvaro ibland.
PS. Min man hittade sagan, det var bara det att frasen inte hade riktigt samma ordalydelse som i den version jag kommer ihåg:
http://oaks.nvg.org/nofor23.html
"Jag måste säga något rejält för att karet ska bli fullt", stod det här. Det kanske måste en lögn till för att det ska bli något rejält ibland :-) Eller också kan sanningen uppfattas som lögn och lögnen som sanning ibland.
