söndag 24 juli 2011

Tänk rätt! Känn rätt!



Idag är djävulen  är en lång blond snygg  kille. Har han rätt att leva?  Eller jo han ska inte      komma undan så lätt så han får försvinna i ett barmhärtigt mörker.  Han ska grillas långsamt!     Så får du inte tänka! Tänk rätt! Känn rätt!

Hin håle kan vara en halvgammal kärring också.  Vi hjälper inte världen genom att fortsätta våldspiralen. Vi måste visa att våld inte är okey! Vi måste formulera oss rätt nu. Du tänker väl rätt nu? Och framför allt känner rätt?
Nittiotvå personer? Tänk på Afrikas horn. Tänk på Khadaffis folk . Massakern i Srebrenica – åttatusen. Jordbävningen och tsunamin i Japan. Du tänker väl på allt nu?  Inte så farligt bara det inte kommer för nära oss och andra världskriget är ju bara historia.  Bara det inte liknar oss. En massa ungdomar – bara inte min flicka. Det skulle vara en större katastrof! Med vilken rätt tänker du så?   Tänk rätt! Känn rätt!
Att bara råka vara i vägen när en idiot vill ”frälsa världen” och mitt liv inte är mer än myrans som jag trampar på. Om jag drabbas eller nån jag tycker om, nån jag känner. Det skulle vara en större katastrof! Med vilken rätt tänker du så? Tänk rätt! Känn rätt!
Vi måste formulera oss rätt nu! Vara goda samhällsmedborgare! Visa hur kärleksfull och empatisk du är! Tänk  rätt! Känn rätt!
Inte kan man skämta nu om ICA:S luriga reklamkampanj när hela Norden är förlamad av sorg. När är  det okey att protestera över skitsaker igen? Tänk rätt! Känn rätt!


tisdag 19 juli 2011

Det var som katten!

En snabbt och slarvigt tillkommen bild men med lite klös i ändå om jag får säga det själv. Mina försök att förmedla starka känslor som ilska eller ångest brukar ofta resultera i något ganska lamt och försiktigt. En katt är verkligen en varelse som kan förmedla ilska med hela sin kropp men ingen kan heller som en katt förmedla vällust och kärvänlighet.

Tänk vilka tider vi lever i! Jag ville bli påmind om hur en arg katt ser ut - jag googlar på "arg katt bild" och kan studera massor av arga katter!

lördag 9 juli 2011

Perspektiv på läseriet

Läsarna, 1800-talets folkväckelse och det moderna genombrottet av Gunnar Hallingberg; Atlantis, Stockholm 2010

Trots att jag är uppvuxen inom frikyrkorörelsen, närmare bestämt Svenska Missionsförbundet, och som vuxen har gått min egen väg - eller kanske just därför - tycker jag Gunnar Hallingbergs bok Läsarna är intressant att läsa. När jag var med var jag ganska perspektivlös i förhållande till det sammanhanget och som en del i bearbetningen av hur livet har gestaltat sig är det ganska skönt att få lite mer överblick.
P Waldenström, Missionsförbundets grundare, framstår som en central gestalt i boken och har ett eget kapitel.  Tillsamman med EFS har missionsförbundet sina rötter i pietismen och en strävan att reformera kyrkan men i och med Waldenströms försoningslära gick Missionsförbundet sin egen väg och EFS fortsatte som en väckelserörelse inom kyrkan, även om EFS också i praktiken fungerade som en frikyrka. Även andra rörelser som t.ex. Baptiströrelsen och Frälsningsarmén tas upp. Det finns planer på ytterligare en bok som kommer att rikta in sig på 1900-talet och pingströrelsen.
Frikyrkorörelsen hade en kultur som litteraturvetare och andra samhällsanalytiker inte har brytt sig om att analysera, något som författaren återkommer till på olika sätt i hela sin framställning. Gunnar Hallingberg jämför P Waldenströms debutbok ”Herren är from” med  Strindbergs ”Röda rummet” och skriver: ”Dessa bägge 70-talsprimörer når oväntat många läsare på kort tid. De var lättlästa, skrivna på en då modern svenska. Vem som totalt sett vann första ronden i kampen om läsarna är tydligt. Det var Waldenström.” (s.354)
Författaren ser frikyrkorörelsen som en viktig del av ”det moderna genombrottet” med större genomslagskraft än det litterära åttiotalet med naturalism och positivism. Den gjorde revolt mot statsmakten och Svenska kyrkans monopol på att tolka Bibeln och undervisa.  Alla skulle själva få läsa och skapa sig en uppfattning. En folkrörelsekultur kom att prägla landet under ett drygt sekel och blev ett led i demokratiseringsprocessen. Han understryker att frikyrkorörelsen i vissa avseenden stod på samma sida som den radikala liberalismen.    Han hävdar också att feminismen fått draghjälp genom frikyrkan, eftersom kvinnor hade rösträtt i församlingen innan de hade det i samhället.
Författaren visar på kopplingen mellan romantiken som litterär epok och poesin i de frikyrkliga sångtexterna. Väckelsesången sågs ned på som något sentimentalt och konstnärligt undermåligt såväl från den etablerade kyrkan som från den kulturella eliten, fastän den enligt författaren kunde jämföras med t.ex. samtidens operakonst, ”vars känslomättade melodier godtogs som tidens smak”. (s. 227)
Gunnar Hallingberg skriver också en hel del om intresset för missionen. Han menar att det var genom frikyrkorörelsen tanken om ett globalt ansvar uppstod och att ”det genomslag missionstanken fick i breda folklager är ett av de viktigaste indicierna på det moderna genombrottet i Sverige” (s. 263) Han menar att missionstidningarna ”hade långt före pressen i gemen tillgång till fasta korrespondenter i obeaktade delar av världen som oftast inte märktes i nyhetsflödet”. (s 262)
Som en röd tråd i framställningen går det att författaren visar på de kvaliteter och den delaktighet i det moderna genombrottet som han ser i frikyrkorörelsen men som har blivit orättvist bedömt eller helt förbigånget av omgivningen. Gunnar Hallingberg är själv knuten till Missionsförbundet och har varit rektor på en av förbundets folkhögskolor. Detta gör honom förstås partisk och han vill uppenbarligen förmedla en positiv syn på frikyrkorörelsen. Det finns endast parantetiska antydningar till de negativa sidor som kunde finnas. Men det är intressant att han sätter in rörelsen i ett sammanhang, inte bara kyrkohistoriskt utan också mer allmänt kulturellt.
Gunnar Hallingberg har en poäng i att det borde vara av intresse att uppmärksamma kulturella yttringar och analysera litteratur som läses av många människor och se det som en del av kulturen. Är kultur det som godkänns av ”eliten” eller är det vad som människor faktiskt tar del av? Han använder uttrycket ”kulturell klyfta” och den blir personifierad i författarinnan Mathilda Roos, som var en av åttiotalisterna men som efter sin omvändelse blev ratad av litteraturhistorikerna.
Att det finns och har funnits en kulturell klyfta i samhället vet alla som har växt upp i ett frikyrkligt sammanhang. Man vet vad kulturkrock vill säga även om man aldrig satt sin fot utomlands, först och främst genom de moraliska koderna, som också är en del av kulturen.  Den var nog mer märkbar när jag var ung än vad den är nu då de etablerade frikyrkorna har liberaliserats ganska mycket. Kulturkrocken numera kanske är mer kännbar för dem som växer upp i mer sekteristiska sammanhang.
Det finns mycket som är intressant om man tänker på det sätt frikyrkorörelsen vuxit fram och hur man har levt ut sin verksamhet. Det fanns en informalitet och spontanitet inom frikyrkan bara spontaniteten höll sig inom det accepterade.  Man revolterade mot kyrkans översitteri men  det fanns inte alltid så mycket utrymme för den som tänkte lite annorlunda inom de fria församlingarna. Senare har Svenska kyrkan ofta framstått som den liberala och toleranta..
Jag kan om jag tänker efter se hur vissa grundinställningar inom frikyrkan har påverkat mig som person. Informalitet och strävan efter det enkla och begripliga i motsats till  kulturellt och intellektuellt snobberi och informaliteten är också det framträdande i min musiksmak. 60-talets litterära ideal nyenkelhet förstärkte nog den påverkan. Jag tror också att jag som uppväxt i ett hem där föräldrarna gått i sex-årig folkskola, inte skulle fått med mig en lika positiv inställning till att läsa och studera om inte föräldrarna fått en positiv inställning till det skrivna ordet genom sin frikyrkliga tillhörighet.
Men sen finns den stora grundbulten: innehållet! Kan man bygga upp ett helt liv, en hel organisation, en hel kultur på något som man inte vet existerar? Och kulturklyftan har väl varit ömsesidig. Annan läsning än uppbyggelselitteratur och Bibeln var inte så rumsrent vid den tiden då Mathilda Roos förpassades från finkulturen. Missionstanken, som jag inte kan se att Gunnar Hallingberg ifrågasätter någon gång, förutsätter att man kommer med Sanningen och att andra behöver frälsas på att det må gå dem väl.  Den här tanken att man måste tro för att det ska gå en väl har funnits där hela tiden och hänger fortfarande med och allt det lidande den tanken och känslan har åsamkat människor. Tro på vad? Frälst från vad? Förlorad - hur? Frikyrkorörelsen framställs här som förorättad men det finns en annan sida av myntet också – alla individer som har känt sig snärjda av frikyrkans garn och har fått kämpa för att hitta sin egen väg.