Jan Myrdal har funnits med som författare under mitt vuxna liv. När jag skrev en uppsats på universitetet hade jag med boken "Rapport från kinesisk by" bland annan 60-talslitteratur. En mycket positiv skildring av kulturrevolutionen. Folk trodde på den då och vänsterfolk gick med "Maos lilla röda" i bakfickan. Och Jan Myrdal beundrades av många. Intervjuerna som gjordes i den kinesiska byn skedde dock genom en tolk så han hade ingen koll på om han fick en rättvis bild.
Senare tog jag del av Jan Myrdals barndomsskildringar, där han chockerade oss alla med bilden av sina föräldrar och skildrade relationen till dem och uppväxten på ett mycket negativt sätt. Alva Myrdal framstod som en mycket kall människa som inte förstod sig på barn och som inte kunde tolka en katts signaler ens. Man undrade ju i sitt stilla sinne om man kunde skriva så om det inte var sant, om det inte åtminstone var hans ärliga upplevelse?
Jag förstås undrat över varför Jan inte markerat att han ändrat inställning till en del saker som de flesta andra har gjort om just kulturrevolutionen och inte ens om polpotregimen... Han började framstå alltmer som en bisarr gubbe.
Och nu kommer "De hemliga breven" som sparats och utgetts av systern Kaj Fölster. Introduktion och urval av Bosse Lindquist. Det är främst brevväxling mellan Jan och Alva. även några brev från Gunnar. Minst lika svårsmälta som barndomsskildringarna. Här framstår Jan Myrdal som den kallhamrade och Alva Myrdal som en älskande mor som gör allt och för mycket för sin son och som rannsakat sig själv och försökt förstå hur det kunde bli så här. Barndomsskildringarna bestod nog också av rena medvetna lögner.
Under lång tid är Jan Myrdal försörjd av sina föräldrar och han dikterar för sina föräldrar punkt efter punkt vad föräldrarna ska ordna åt honom tills han kommer hem när han är ute och reser. De fixade ett hus åt honom men han hade velat att de skulle fixa en utbyggnad också innan han kom hem... Man kan förstå att Jan kämpade för att få tillbaka dessa brev men han lyckades inte så nu kan omvärlden få en mer nyanserad bild av det kända föräldraparet och deras förstfödde.
Jans attityd och självbild verkar minst sagt märklig. Han anser att representanter för bokförlagen har hybris om man ger kritiska synpunkter på hans böcker. Hans sätt att skriva om människor är verkligen makabert.
Sonen Janken Myrdal ger i ett efterord en bild av sin far och sina farföräldrar främst Alva som verkar nykter och nyanserad.
Boken kan rekommenderas för dem som följt den Myrdalska familjen och undrat över hur det egentligen varit. Den här boken ger kanske inte hela svaret heller men nog bidrar den till ett lite mer rättvist perspektiv. Man önskar att Alva som tagit mycket illa vid sig och vars ålderdom förmörkades av dessa böcker hade fått uppleva denna upprättelse.
