Kort om Humanismen
Stephen Law Översättare Anna Holmqvist
Fri Tanke förlag 2011
Jag har just läst en svensk översättning av Stephen Laws Humanism A very short introduction.Den humanism som presenteras av författaren i Kort om humanism handlar inte om de ämnen som man kallar humanistiska inom utbildningsväsendet, inte heller om en allmän human inställning att vilja väl och göra människor gott även om det förhoppningsvis är en ambition också i det här sammanhanget. Det handlar om humanismen som livsåskådning. Det är människan och hennes strävan att nå kunskap med vetenskapens hjälp som ska värdesättas – inte gudar eller andra föreställningar om något övernaturligt.
I början får man en liten tillbakablick över humanismens historia och den visar att det inte bara är den kristna läran vi européer har att gå tillbaka till om vi vill söka våra ideologiska rötter utan man kan fästa små rottrådar ända ned i den grekiska filosofin. Sedan handlar den om argument för och emot guds existens, moral utan religion, sekularism, moralisk och religiös fostran, livets mening och till sist något om humanistiska ceremonier.
Jag funderar på vad i boken som har känts relevant i mitt liv. Konflikten mellan tron på en skapare och Darwins utvecklingslära förstoras nog upp många gånger. Det var ingenting jag brydde min hjärna så mycket med ens som troende och många kristna idag ser det inte som en motsättning. Man tar inte Bibeln som en auktoritet när det gäller naturvetenskap om man inte är extremt bokstavstroende utan uppfattar skapelseberättelsen på ett symboliskt sätt. Men frågan som ställs ”Varför en gud och varför just den guden?” känner jag mer igen. Alla religioner vill ju hävda att det är just deras gud som är skaparen och tanken på en intelligens bakom skapelsen säger ingenting om en gud och vilken gud.
Teodiceproblemet däremot är nog något som de flesta troende har brottats med och här kommer författaren fram till att man inte kan finna stöd för tanken på vare sig en god gud eller en ond. Författaren spegelvänder argumenten och anser att orimligheterna i båda fallen förstärker varandra.
Att människan inte skulle kunna ha en moral utan gud är en fråga som behandlas och den känns mycket aktuell, för jag är ju en riktig moraltant och tycker det är viktigt att reflektera över etiska frågor. Författaren hävdar att man som humanist inte behöver ha en relativistisk hållning när det gäller moral. Det är inte så att ”allt går an”. Humanisten betonar den moraliska autonomin, att man själv ska komma fram till ett ställningstagande efter att noga ha övervägt. Humanisten avvisar en moral som grundar sig på en ”gudomligt uppenbarad sanning”. Vetenskap och kunskap ska vara vägledande i överväganden om vad som är gott för människan och det är humanistens plikt att använda förnuftet.
Att moralen försvinner i takt med att tron förlorar mark avvisas – det är snarare så att moralen förändras och förbättras i vissa fall. Filosofins betydelse betonas vad gäller etiska frågor. En undervisning i skolan där moraliska problem diskuteras och barnen uppmuntras till kritiskt och självständigt tänkande uppges ge goda resultat. Det tror jag också är viktigt, även att vuxna skapar forum för att diskutera de etiska dilemman man möter i livet.
Mina personliga funderingar där är att om man upplever ett visst moraliskt ”förfall” så beror det kanske på att även de som lämnat religionen kopplat ihop religion och moral och att man slutat engagera sig i etiska frågor. Moralen finns ju där. Det ligger i vår natur som sociala varelser att värdera. Vi måste bara myndigförklara oss själva och ta ansvar och strukturera våra tankar.
Vad som är meningen med livet ger inte författaren något konkret svar på men hävdar att de flesta människor i grunden har liknande uppfattningar om vad som gör livet meningsfullt oavsett livsåskådning men det är förvisso meningsfrågan som poängteras starkt av den troende.
Böcker som försöker beskriva humanismen som livsåskådning fyller en funktion. Vi har inte haft så mycket aktuell litteratur i ämnet på svenska. Det blir väl så att humanismen i stor utsträckning gör ett avstamp i religionens värld för att markera sin ståndpunkt, vilket jag personligen känner mig ganska trött på. Men det kan jag ju inte anklaga boken för; jag hade nog haft större utbyte av den för trettio år sedan. Boken är lättläst och kan fungera för den som vill ha ett sammanfattande grepp om ämnet.
Vad som fokuseras för lite på i humanistiska sammanhang är kanske att religionen oftast inte är en teoretisk fråga för människor. Det är känslor och behov som leder dit. Livet består inte bara av tankar och argument. Religionen som förklaringsmodell är knappast så aktuell i det moderna samhället. Hur ska vi skapa ett samhälle där vi kan ge varandra t.ex. den gemenskap och tröst många söker i religionen?
