Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink" läste jag för många år sen. Jag ville fräscha upp minnet men kommer inte ihåg om jag köpte boken eller lånade den; har inte hittat den än i alla fall. Nu har det kommit ut en biografi:
"Jag har torkat nog många golv" En biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink.
Det blev en större läsupplevelse än vad jag hade räknat med. Rapport från en skurhink blev Maja Ekelöfs enda utgivna bok förutom en brevväxling med Tony Rosendahl, en känd ekonomisk brottsling, under hans tid i fängelse. Men allting runt bokutgivningen och tiden efter skildras i biografin på ett sätt som berör minst lika mycket som Maja Ekelöfs bok gjorde. Man får se Maja Ekelöf med perspektiv och sammanhang, Läsupplevelsen blir inte mindre av att Maja levde och verkade i min hemstad Karlskoga och man känner igen mycket av det som skrivs om. Medan Maja Ekelöf jobbade och slet och skrev på sin dagbok så gick jag i gymnasiet i Karlskoga
Klasskillnaden kryper ned under skinnet när man läser. En ensamstående mamma klarade sig inte ekonomiskt hur hon än jobbade och slet. De allra flesta som städade kunde inte jobba heltid eftersom det blev för tungt, De lågutbildade och lågavlönade ensamma mammorna var några som inte räknades med i den välfärd som annars började byggas upp. Jag växte ju själv upp i en fattig familj - vi var inte ens en arbetarfamilj utan hörde nog till de "kastlösa" och att slita på det sättet som Maja Ekelöf gjorde skulle inte vår mor ha klarat av. Pappa var sjukpensionär. Men fattiglappen sitter i ryggmärgen hur jag än fått det senare i livet och därför blir min inlevelse stor.
Maja Ekelöfs bok var ett bidrag till en tävling i arbetarskildringar, som hon vann, och den väckte stor uppmärksamhet när den kom ut. Men det fokus som hennes prestation fick var inte bara positiv för bokens författare. Hon benämndes oftast med titeln städerska/skurkärring och det som imponerade var att en sådan kunde skriva en bra bok. Det kändes kränkande för henne att man tyckte det var så märkvärdigt att en städerska kunde skriva ungefär som folk längre tillbaka blev förvånade att en slav kunde prata enligt författarens egen jämförelse, Maja Ekelöf ville naturligtvis hellre se fokus på budskapet i boken. Hon var en engagerad och läsande "skurkärring" även om hon inte gått så många år i skola. Det som betydde mest för henne var kanske ändå att hon fick det första priset som delades ut av Ivar Los stipendiefond. Hans berömmande ord betydde mycket för henne och hon hade en del kontakt med honom och en del andra kulturpersoner.
Man får följa hennes politiska engagemang i FNL-rörelsen och vänsterpolitiska rörelser och hon deltog i demonstrationer tillsammans med många ungdomar. Det var dock inte lätt för henne att förstå splittringen i vänstern och vad som var skillnaden mellan de olika grupperingarna. Där känner man ett lite förvirrat sökande och kontakten med Tony Rosendahl ifrågasattes en del. Hon hade i alla fall ett stort hjärta och var engagerad i andra människor och hennes hem på Solvargsvägen var alltid öppet för andra. En högst fascinerande personlighet.
Författaren analyserar olika kulturmönster i vårt land och jämför mest Norrland med övriga Sverige och och olika klasstillhörigheter. Boken börjar med ett kapitel om kulturen i akademiska sammanhang när Lilian Ryd hämtar ett pris för sin bok "Kvinnor i väglöst land", i Uppsala slott. Kapitlet känns långt och segt men jag kämpar mig pliktskyldigast igenom med hopp om bättre tider. Det är inte såna formaliteter om hur man uppför sig i de "fina" salongerna som intresserar mig precis. så det handlar nog mer om mitt ointresse än författarens skrivkonst.
Men sen blev det mer intressant med en del igenkännande och aha-upplevelser och annat om jämförelserna med norra Norrland som man inte har förstått eller tänkt på. Författaren beskriver en känsla av utanförskap som grundlades i skolan. Vi är ungefär jämnåriga, hon och jag, så hon relaterar till en skolgång som jag känner igen.
"Blåsippan ute i backarna står", en älskad barnsång, var något som man inte kunde relatera till där uppe. Den kultur som förmedlades var främmande och man fick inte sjunga sånger med innehåll som inkluderade deras värld. Det Sverige som skildrades var mellersta och södra Sverige. Att norra Norrland inte räknas poängteras i boken i flera olika sammanhang.
När Lilian Ryd kom ner till sydligare delar av Sverige så upplevde hon en hel del kulturkrockar, sådana som berör skillnaden mellan norr och söder och mellan klasser. En del kan jag själv känna igen mig i som t.ex bokstavligheten. Att man menar det man säger och förutsätter att andra gör det. Själv har jag funderat på min bokstavstro och tänkt att jag kanske är en ordets fundamentalist och började undra om jag har drag av autism. Men här framstår det mer som en klassfråga - den kultur man är uppväxt i. Jag kommer ju också från arbetarklassen - eller inte ens det sen jag kom till.
"Än idag tror jag alltför lätt att folk menar vad de säger till mig. Inte kan hon väl stå och ljuga vuxna människan? Jag har inte övervunnit bokstavligheten. Jag och mina barndomsvänner släpar fortfarande på det där sanningshandikappet."
Författaren är kritisk till feminismen som inte heller beskrev något som hon kunde identifiera sig med Hon beskriver en relation mellan kvinnor och män i hennes hemby som jämlik. Där spärrade jag som läsare upp ögonen lite extra. "Vi högutbildade arbetardöttrar går på det, varje gång, åtminstone i så måtto att vi får dåligt samvete för att vi känner ett tvivel innerst inne. De till synes så viktiga konflikterna bärs ju upp av personer som vi vant oss att betrakta som jämlikar och förebilder. Det tar ett halvt liv och mer för oss att förstå att det inte är vår strid."
Det finns mycket annat som tas upp som t.ex. synen på religion, livsstil, ekonomi. Många underhållande iakttagelser. Men som vanligt tar jag upp några punkter som jag funderade mest på. Det är intressant att ta del av Lilian Ryds synpunkter men en objektiv analys är det inte. Hon visar var hon hör hemma och var hennes sympati ligger. Och det verkar som hon tycker att klasstillhörigheten och det vi fått med oss från hembygden följer oss - att ränderna aldrig går ur.
Nu har jag gjort ett försök men arbetat lite ringrostigt eftersom jag haft svårt att komma mig för att måla men nu skulle jag använda en duk för att plugga igen ett fönster över sovrumsdörren. Bakgrundsfärgen tål inte att synas alltför noga i sömmarna
Motivet är tillägnat min man för att han ska kunna vila blicken på den och fundera över universums oändlighet.
"Kom ihåg titta på stjärnorna och inte på dina fötter" sa
Stephen Hawking på operahuset i Sidney. Vi delar nog upp det min man och jag. Jag kollar fötterna och sugs därutöver gärna in i navelns universum medan min man höjer blicken.
.jpg)
