Offentlig uppgörelse

För ett år sen kommenterade jag boken "Felicia försvann" av Felicia Feldt, dotter till Anna Wahlgren.:
http://v-ollaiver.blogspot.se/2012/01/barn-och-foraldrar-igen.html#comment-form
Nu har jag läst Anna Wahlgrens försvarsbok "Sanning eller konsekvens", som hon kallar en "ickeroman".

Anna Wahlgren citerar ur Felicias text och skriver  sedan under rubriken "spårsökning" och ger sin uppfattning om källan till texten och kommer ibland fram till att det handlade om något som hänt en annan person eller om något som Anna skrivit i tidigare böcker. Någon gång ger hon Felicia rätt eller delvis rätt. Felicias pappa har enligt Anna genom sin manipulativa förmåga fått dottern att vända sig mot sin mor och till och med ställt henne inför ett ultimatum. "Bryt med mamma, annars", som det står på baksidan av boken.

Boken är också full av citat från författarens tidigare böcker som t.ex. "Barnaboken" och "Mommo" och skildringar från Annas liv från barndomen och det vuxna livet med män och barn och barnbarn. Ett liv som verkar väldigt rörigt och det känns inte  otänkbart att det kan bli för mycket för ett känsligt barn. Felicia skrev att de flyttat 19 gånger under uppväxten men det var ju bara 16 (!)

Jag har lite svårt att få grepp om boken delvis beroende på att jag tagit lite för lång tid på mig för att läsa den och att den innehåller en "salig soppa" av allting. Den är också full av känslor som ibland känns som en desperat vädjan till mig som läsare. Om jag kände mig beklämd efter att ha läst Felicias bok så känner jag mig ännu mer beklämd nu och funderar på om man överhuvudtaget kan ta sig rätten att tycka eller tro något.  Alla minnen från barndomen är säkert inte objektivt fullt korrekta men det kan  ju också säga något om de felaktiga minnena är negativa. Och är minnesbilden till alla delar korrekt fastän man är vuxen?  Har man haft många stormiga förhållanden med män och fött nio barn så blir det väl inte lättare att komma ihåg allting.

En sak är säker att om man skulle skriva en självbiografisk bok låt säga var tionde år så skulle innehållet och värderingarna av det förflutna inte helt stämma överens. Man skulle vinkla det på olika sätt och man skulle åtminstone delvis omvärdera. Därför är det för de inblandades del kanske inte det bästa att göra upp offentligt.

Marginalmänniskan

En del vill hålla fast vid tanken på ett klassamhälle och en del anser att begreppet inte är relevant längre. När ämnet aktualiserades för några dagar sedan så påmindes jag om en text som jag skrev för några år sedan. Den så kallade klassresan handlar nog mer om kulturbyte än ekonomi. När man ändrar livsåskådning blir det också en form av kulturbyte. Jag antar också att en del invandrare i viss mån kan känna igen sig i mina personliga reflektioner nedan, åtminstone i känslan av att ha två världar och inte riktigt "höra dit" någonstans:

The Marginal Man
När man är ung ser man kanske mest framåt och är intresserad av att forma sitt liv, finna nya vägar, men när man blir äldre börjar man också att se bakåt, se på sin historia och söka sin identitet i den. Uttrycket att "söka sina rötter" är kanske lite mer än en modern klyscha.

Har man tagit avstånd från en ideologi och ett socialt sammanhang, som man växt upp i och levt en del av sitt vuxna liv i, så finns det alltid kvar på något sätt. Personligen börjar jag förstå att jag i viss mån har en känslomässig bindning, inte till den kristna tron, men till den kristna världen - det sociala sammanhanget, eftersom den är en stor del av min historia.

För några år sedan läste jag med intresse Mats Trondmans "Bilden av en klassresa, Sexton arbetarklassbarn på väg till och i högskolan". Att bli akademiker från en arbetarmiljö innebär inte bara att göra ett annat yrkesval än vad ens omgivning har gjort. Det handlar också om att komma in i en annan värld med andra värderingar; man gör ett kulturbyte. Jag har i viss mån gjort det kulturbyte i form av en klassresa som den Trondman beskriver men jag har dessutom gjort ett annat kulturbyte genom att jag tagit avstånd från den kristna tron och församlingslivet.

Trondman tar upp begreppet The Marginal Man, som har myntats av Chicagosociologen Robert E Park och utvecklats av Everett V Stonequist i boken The Marginal Man, 1937, inte en speciellt ny teori alltså men jag tycker den var intressant eftersom jag kunde känna igen mig själv i mycket i beskrivningen av vad marginalitet innebär.

The Marginal Man definieras som en person "som under sitt liv kommer att präglas av inflytande från två kulturer, traditioner eller världar." Här ses alltså människan i första hand som en social produkt, inte som en självständig individ med fria val. Att det ändå finns en möjlighet att välja är kanske vi klass- eller kulturresenärer ett tecken på, men det sker förvisso inte utan komplikationer. Så kanske sanningen ligger någonstans mitt i mellan synen på människan som en social produkt och som en självständig, fritt väljande varelse. Möjligen får den väljande människan betala priset i form av ett främlingskap. Jag känner igen mig när the marginal man beskrivs som en som tvingas leva i två världar samtidigt utan att fullt ut känna tillhörighet i någon av dem och har utryckt det som en kronisk känsla av att inte höra dit.

Jag känner också igen mig i att the marginal man kan leva kvar i en fokusering av kulturkonflikten.

Jag har ofta deltagit på kristna debattsidor på nätet och ständigt ställt frågor på sin spets just där skärningspunkten mellan tro och icketro går, vilket jag ibland upplever blir mycket provocerande för mina meningsmotståndare. Det blir antagligen där man hamnar när man tvivlar och det är smärtsamt att tvivla för den som vill tro. Men det är smärtsamt även för mig att alltid ha denna skärningspunkt för ögonen, t.ex den att frälsningsläran bygger på en helvetestro. Utan tanken på att man kan gå förlorad finns rimligen heller inget behov av frälsning. Är det överhuvudtaget möjligt att ge sina barn frihet att själva välja livssyn med en sådan tro i grunden? Det gör ont i mig när jag tänker på att det finns barn som fortfarande fostras i föreställningen att man måste tro på ett visst sätt för att inte gå förlorad.

The marginal man har tre val, att ansluta sig till den ena eller den andra världen eller att inta en mellanposition, utveckla en kompromiss mellan de båda världarna. Enligt Stoneqvist finns det tendenser hos the marginal man att antingen ta en ledande roll i sin ursprungsgrupp eller bli en talesman för det nya. Han kan också ta på sig en medlarroll mellan dessa kulturer.

Har jag kanske försökt att ta på mig medlarrollen när jag manat till förståelse för den kristna världen? Eller har jag det när jag filosoferat över vad det egentligen innebär att "älska sin nästa" och därigenom försökt skapa min egen filosofi över kärleksbegreppet med ett avstamp från den kristna läran och det från Bibeln berömda "Kärlekens lov"?

Är det ett annat sätt av the marginal man att medla mellan två kulturer att, som många gör, fortsätta gå i kyrkan för att "umgås, att förhålla sig till sina döda, till sina föräldrar, till sin tradition, sin historia" som en person jag känner uttryckt det? Det finns olika typer av kristna gemenskaper allt från fundamentalistiska, bokstavstroende, liberalt troende till mer kulturkristna. Det är kanske bra att det finns liberala och kulturkristna gemenskaper för den som inte orkar bryta helt med sin historia. För det är smärtsamt att inte kunna identifiera sig med delar av sin historia och att helt ta avstånd från ett socialt sammanhang. Tidigare har jag haft en tendens att egentligen bara respektera fundamentalisten även om jag tagit avstånd, för är det sant så är det....

Människan har ett behov av rötter, att se ett sammanhang bakåt. Skulle alla människor göra upp med sin tro över en natt, vad skulle hända då? Vågar vi tänka tanken ut? Det är en jobbig "resa".

Nytt år

 

 

Nu har vi ett nytt år 2013. Vi fick en kalender i julklapp av vänner från Schweiz. Den har en sida för varje vecka med en dikt. Vi får lite träning på tyska i år - skadar inte.
Veckans dikt börjar med en fråga:

Vad skulle du göra om du kunde styra/regera det nya året?

Man kan ju tänka på sitt eget liv hur man skulle styra det så allt går en väl i händer. Det är inte allom givet att kunna styra sig själv, än mindre att styra omständigheter runt omkring och livet för ens nära och kära. Så det vore väl fantastiskt med ett år där allt bara går ens egen väg!

Men om jag nu ska vidga vyerna så finns det mycket att göra om jag hade makten.
 Den första akuta åtgärden vore att stoppa alla meningslösa blodbad och få folk att avstå från våld och avhjälpa all akut svält! I vilken ände skulle jag börja sen? Fördela resurser rättvist över hela världen? Fixa miljöfrågorna? Störta alla diktaturer? Oskadliggöra all religiös och politisk fundamentalism och extremism?  Ge alla barn en chans till ett bra liv både vad gäller hälsa och utbildning och göra så att alla skulle respektera barns behov och rättigheter? Det senaste vore nog en bra investering för på sikt skulle det säkert minska våld och fundamentalism och det skulle gynna en demokratisk utveckling.

I lilla Sverige skulle jag försöka skapa ordning och reda i politiken så alla partier hade en klar och tydlig agenda och sverigedemokraterna och all extrema grupperingar såväl åt höger som vänster skulle jag göra överflödiga.
Jag har under en tid försökt att diskutera frågor som har med rasism och främlingsfientlighet eller rädsla att göra. Jag skulle vilja påverka människor att bli mer öppna och inte låsa in sig i idépaket, som jag har varit inne på tidigare, och ge alla människor en empati som räcker lite längre än till det som gynnar deras egen ideologi.
Jag skulle skapa en plattform av välvilja och tolerans där vilja till förståelse finns och där vi kan diskutera den osäkerhet många känner för olika kulturer och religioner på ett ärligt sätt utan att känna att främlingsfientligheten gynnas.

Dialogen - samtalen över ideologiska och kulturella och religiösa gränser - det är väl en kärnfråga i många sammanhang och fixade jag det under 2013 skulle jag vara en självklar kandidat för Nobels fredspris 2014.