Att fylla jämna..

Det blir så magiskt det där med att fylla jämna. Varför? Vi indoktrinerar oss själva med att det är så märkvärdigt. Det ska gärna stå i tidningen, hållas storkalas och öppet hus för att ta emot skaran av människor som vill hylla en.

Det är vid de tillfällena förutom begravningen som folk ska tala om för en vad bra man är men man hör lite dåligt på sin egen begravning förstås.

Före femtio hade jag inte kostat på mig någon form av ålderskris, kanske för att mina föräldrar fick mig i mogen ålder och därigenom omgetts av många äldre människor eftersom umgänget, släkt och andra bekanta också var äldre och därför fått en högre tröskel för vad som ska anses vara gammalt. Dessutom var jag själv sen med att bilda familj. Krisa kunde jag nog men inte på grund av ålder.

När jag skulle fylla femtio började det kännas lite mest för de där speciella kraven man känner runt en sån födelsedag och det ska finnas något att berömma, man ska ha åstadkommit något vid "livets höjdpunkt". Mitt arbetsliv hade inte haft någon rak och tydlig riktning precis utan präglats av en del famlande. Och jag har genom livet burit på en allmän orkeslöshet som jag till stor del kan lasta min efterhängsne "kavaljer" Sjögren för. Det skulle dröja innan jag fattade vilken följeslagare jag hade.

En fest blev det i alla fall med tema höst. Dottern och jag pyntade borden med värmeljus på egenhändigt plockade och målade stenar och dekorationer med höstastrar och höstlöv. Det kändes lite symboliskt med höstlöven - att det var den senare delen av livet som var på väg.

Ålderskrisen vid 60 började bli mer tydlig eftersom åldern märktes mer både vad gäller utseende och hälsa. Povel Ramel väckte min motivation att trots allt hålla ett kalas. Gästerna fick efter middagen gå i samlad tropp till Reginateatern på en Povel Ramel-revy. Min generation är ju uppväxt med honom och jag tror det blev uppskattat.

Att fylla 70 - ja då blir det att inse att man inte bara börjar bli äldre - man är gammal.  Och jo - man är precis lika gammal som man är antal år - inget fjant och inga bortförklaringar. Gammal är en beskrivning av läget inget värdeord.
Men nu gäller det för min del att acceptera att livet inte längre är så lätt att planera för kroppen är lite för nyckfull. Men jag kunde träffa syskonen och närmsta familjen och vi hade ett trevligt restaurangbesök. Nu är vi alla fyra syskon på 70-talet och dottern är vuxen och lever sitt liv med sin fästman.
Min man och jag kamperar ihop i vardagen. Sämre kunde man ha det.

Det är vi själva som gjort vissa födelsedagar märkvärdiga då det är lätt att känna ett krav på dem men livet flyter ju på succesivt och skillnaden blir inte större vid dessa tillfällen än andra födelsedagar. Varför blir vi så förhäxade av våra egna påhitt?

Som väl är finns det fördelar med att bli äldre.  Jag har en gemenskap nu på livets höst som jag inte hade i mer vårliga tider och som ger livet ett djupare och rikare innehåll.  Jag vet mer om vem jag är och jag har fått möjlighet att få utlopp för mina intressen att uttrycka mig på olika sätt. Vad hade pensionärslivet varit utan min målning?  

Dags för ömsesidig dialog.

Man kan verkligen grubbla över detta med dialog.

Jag har en olycklig kärlek till folk som kallar sig antirasister och feminister har jag förstått för jag har mer än en gång hamnat i den situationen att jag gett mig in i samtal och inbillat mig att jag varit bland vänner och blivit gruvligt missförstådd.

 Jag kan förstå trauman hos den som t.ex. upplevt sig stämplade som en som inte hör hit genom att ständigt få höra samma frågor och det kan vara bra att tydliggöra den problematiken. Men det är kanske dags att dialogen blir ömsesidig, att sträva efter ömsesidig förståelse. Att inte förutsätta att folk menar illa så att man inte ser vad en person verkligen försöker säga.

Att tänka i strukturer kan vara bra för tanken om man inte fastnar i den och applicerar den på allting. Eftersom jag är vit är jag en del av förtryckarstrukturen...                           
Att som invandrare kanske mörkhyad identifiera sig med begreppet ¨"rasifierad" så har man väl låtit rasisterna vinna? Generaliserar man över vita kvinnor eller män blir man själv rasist. Att hitta på termer för olika saker och attackera folk med dem utan diskussion - som till exempel begreppet "whataboutism", som jag nyligen lärt mig och som betyder att förminska genom att jämföra med något annat. De termer man skapar gör kanske att man läser in det i lite för mycket. Denna ständiga upprepning av vissa termer känns jobbiga.
"Whataboutism" använder vi dessutom ganska flitigt när ett visst klientel klagar på invandrare. Man vill ge perspektiv och få andra att förstå att det är inte bara de andra som kan göra fel - det kan vi också. Jämförbara företeelser finns ofta.
Mikroaggression är också ett ord för t.ex välment men kanske tanklöst beröm till någon som är född i Sverige att hen är duktig på svenska. Där måste det väl ändå vara sändaren och inte mottagaren som avgör om det är en aggression...

Alla är vi människor med sår och större eller mindre trauman i ryggsäcken. Man är inte okänslig för att man är vit och privilegierad. Inte alla har haft ett sånt liv så man känner sig så väldigt privilegierad heller. Jag är väl det trots allt - nu.

Hur ska olika grupperingar komma till tals med varandra så dialogen och förståelsen blir ömsesidig?
För att ta ett tydligt exempel: Om etniska svenskar ska förstå oviljan att ta någon av motsatta könet i hand så kanske andra behöver förstå hur de kan känna sig när en utsträckt hand blir nobbad. Inte riktigt som en spottloska i ansiktet men nästan. Men känner man till varför man inte tar i hand och motparten med ett varmt leende tar handen mot sitt hjärta och bugar så är det svårt att ta illa upp.

Jag har fått höra att jag som vit kvinna ska vara tyst och inte ha synpunkter när "rasifierade" berättar om sina upplevelser och jag kan inte tycka att det är rätt. Vi ska lyssna på varandra.
Jag tycket inte heller det kändes rätt när metoo var som mest intensivt och en del män funderade kring detta och sin egen roll och de skulle också hålla tyst hur välvilligt och klokt det än var - varför skulle de det?

Att nyanlända behöver en mer ensidig uppmärksamhet kan jag förstå men för dem som bott i Sverige en längre tid är det dags att också ge uppmärksamhet tillbaka.

Det är där jag upplever att en del feminister och antirasister  har fastnat i ett ganska ensidigt tänkande. Eller är det bara jag som haft otur i kontakter åt det hållet?