Ja, jag vet att advent stavas med e och att det betyder "ankomst" men man väntar väl på ankomsten så därför så därför håller jag fast vid att man väntar i advänt.
Det är något speciellt med advent och jul. Jag gillar julen. Kanske för att det var den tiden på året då vi verkligen ansträngde oss bara för vår egen skull när jag växte upp. Och det var en tid man tog sig tid att sysselsätta sig med barnen. Religionen fanns där men inte så allvarstyngd. Det var något magiskt med julen. Det var städat och pyntat och det bjöds på mycket gott och man fick presenter.
Det skulle bli ganska tråkigt om man inte gjorde något speciellt av den här tiden på året då det är som allra mörkast; något speciellt men på det sätt som passar en utan alltför många måsten. Midvinter har ju alltid firats, precis som midsommar. De kristna helgerna markerar ju också årstidernas växlingar och blir en del av årets rytm.
Efter min frånvändelse hade jag svårt med många kristna julsånger men nu kan jag till och med sjunga med i "Nu tändas tusen juleljus" utan att sätta i halsen, låta mig dras med i en stämning utan att bry mig om alla ord. Men jag tycker det är skönare med musik på mänsklig nivå så att säga. Jag väntar på ljuset i både bokstavlig och symbolisk mening. Humanitetens/medmänsklighetens ljus, upplysningens ljus... Det känns mörkt på flera sätt nu men man måste alltid hoppas på att det ska ljusna.
Därför gillar jag Niklas Strömstedts julsång "Tänd ett ljus", som en sekulär julpsalm, lite allvar och inte bara
"Hej tomtegubbar"...
"Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna,
det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.
Tänd ett ljus för allt du tror på, för den här planeten vi bor på.
Tänd ett ljus för jordens barn.........."
