Det har skrivits många recensioner och bloggar om "Felicia försvann" och Felicia har blivit intervjuad i ett antal TV-program men jag kan ändå inte låta bli att försöka bidra med mina tankar. Jag blir nyfiken på sådana här uppgörelser med barndom och föräldrar, speciellt när det gäller offentliga personer som man på något sätt har följt tidigare.
Jag har läst Anna Wahlgrens "Barnaboken" med intresse även om jag inte svalt den med hull och hår - har tänkt att hon väl gjort en dygd av nödvändigheten. Med 9 barn så gäller det att barnen sover i sina egna sängar och att de sover hela natten. Medan jag fortfarande arbetade inom den sociala barn- och ungdomsvården så hade jag till och med en liten brevväxling med Anna Wahlgren. Hon deltog i samhällsdebatten och jag tyckte att hon på ett mycket ensidigt sätt tog föräldrars parti när det gällde omhändertagande av barn och beskrev det enbart som övergrepp. Jag var ju med och såg den andra sidan av verkligheten när det var skandalskriverier i pressen om något omhändertagande och den här andra sidan kommer inte fram på grund av sekretesslagen. Jag fick ett fint brev tillbaka och hon tyckte bland annat att folk inte borde skyddas av någon tystnadsplikt om nu pressen gav en skev bild. Men var går gränsen när skadan av att vara kvar i en situation är värre än att tas bort från hem och familj? Vill inte behöva dra den gränsen!
Det gör ont i magen att läsa den här boken, för barnets upplevelser men också för Annas totala skyddslöshet, ett skydd som hon enligt egna tidigare åsikter alltså inte skulle ha. Stämmer den bild Felicia ger så ser jag kanske en förklaring till att Anna så ensidigt stod på föräldrarnas sida.
Jag refererar inte bokens innehåll. Boken går snabbt att läsa och det går säkert att hitta referat om man vill veta. jag intresserar mig för Felicias syn på det hon skrivit. Hon vill inte kalla det för en uppgörelse. Hon vill ge barnets bild av det som varit eftersom Anna har gett sin bild på barnens och Felicias pappas bekostnad. Hon vill också ta sig rätten att inte försonas. Den synpunkten intresserar mig. Den kristna traditionen har tryckt på förlåtelsen och plikten att förlåta och många tar för givet att det är det enda sättet att nå harmoni. Jag tror att man också kan försonas med tanken på att det blev som det blev utan att förlåta en enskild individ. Ibland har saker ingen ursäkt men man kan släppa det och leva och låta leva....
