Älska sin nästa såsom sig själv - alltså på samma sätt som man älskar sig själv; det kanske de flesta gör eftersom elakhet ofta handlar om att man inte trivs med sig själv. Kanske är det mer en naturlag än ett påbud?
Det finns människor som man tycker verkar helt ondskefulla - så finns det vanliga människor som gör så gott de kan för det mesta men spårar ur ibland - sen finns det de som talar om att vi måste älska allt och alla. Det är inte alls säkert att de som pratar mest om kärlek är de mest kärleksfulla - ibland kan det till och med vara tvärtom. Personligen blir jag väldigt misstänksam mot såna som vill göra sig till kärleksapostlar. "Ljus och kärlek" och falska leenden upp till öronen...
En del som skriker högst om sin antirasism och kärlek till alla är väldigt hatiska och krigshetsande.
En del som älskar sitt land hatar de flesta inom dess gränser utom möjligen sin egen lilla grupp.
En del som tycker att vi ska värdesätta djur på samma sätt som människor tenderar att inte värdesätta människor speciellt mycket.
Så finns det ju de som älskar gud mer än människor och där guds bud skymmer sikten för vem människan är.
Fyll på den som kan......
Det finns ingen som älskar allt och alla. Därför är det förnuftet och inte känslan som måste styra.
Popper sa i nåt sammanhang att den som säger att samhället ska styras av kärlek öppnar också för att det kan styras av hat.
Det låter helknäppt! Får man verkligen sätta sig upp mot ett sånt honnörsord som kärlek? Kan man ifrågasätta kärleksbudskapet?
Men om man tänker efter så är det ganska klokt eftersom vi är människor med ett helt känsloregister av kärlek och hat och allt däremellan - oavsett vad religioner eller andra ideologier vill lägga på oss.
Hela världen är full av positiva och negativa krafter - konstruktiva och destruktiva - såväl hos människor som hos djur.
Vad är kärlek, att älska? Ord med alldeles för stora betydelseomfång. Det omfattar allting från vår älsklingsrätt, det vi gör i sänghalmen, det vi känner för en partner, för föräldrar och barn och vänner etc. till det vi förväntas känna för gud och alla människor och till och med alla djur.
Det viktiga för mig är att försöka se människan och naturen - allt som det är. Gäller inte den där fantastiska visheten som ligger i den s.k. sinnesrobönen allt egentligen? Synd bara att man får försöka klura ut den där skillnaden själv - ingen gud är till nån större hjälp:
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Vetenskapen är nog den man borde anlita i första hand för att förstå vad som hör till människors, djurs och tingens natur - det vi måste acceptera som det är, även om vi inte lär få grepp om det till fullo där heller. Kunskapen växer dock efterhand även om vi tar fel ibland och måste tänka om.
