Tamkatten, ett av djuren som människan skapat.

 Är vi förmer än djuren eller är vi likvärdiga? Har vi rätt att styra över dem eller ska de leva sina egna liv på sina villkor? Frågan blir mer komplicerad när vi tänker på att det finns en hel del djurarter som människan odlat fram och som inte finns i naturen. En del använder vi som sällskapsdjur och en del för att använda mjölk och att slakta och äta och några för att de ska utföra arbeten eller sportprestationer åt oss, andra för att göra cirkuskonster. Har jag glömt något?

I samtliga fall har vi i hög grad ställt oss i en position över dem bara genom att vi äger dem och begränsar deras frihet.

Våra älskade katter och hundar är ju något som vi odlat fram och det verkar som de blir oss alltmer kära och vi förmänskligar dem och vår relation till dem alltmer. Jag har mest erfarenhet av katter eftersom jag är uppväxt med sådana. Här på Facebook får vi se så många gulliga kattbilder så det kanske inte gör så mycket om jag balanserar med en lite mer temperamentsfull sida än den kelsjuka, spinnande :-)

Jag tänker tillbaka på hur det var när jag växte upp. Vi hade alltid någon eller några katter i huset men någon veterinärkontakt var det inte tal om – inte kastrering heller. När det blev kattungar slog man ofta ihjäl en del av dem och sparade en eller två för katthonans skull. Och blev de sjuka var det självklart ajöss. Kattungarna behölls eller gavs bort.
 
Katterna sprang ut och in som de ville och kunde försvinna, ibland för alltid, och ibland kunde de komma tillbaka efter ganska lång tid. Det var ett himmelens liv när katterna ”marsade” och jag tror bestämt att det var en stor mötesplats under vårt hus som bara stod på stora stenblock. Det jamades och skreks och frästes och slogs och kopulerades hejvilt på nätterna antar jag av ljuden att döma.

Vi bodde på landet men hade ingen lantgård. På lantgårdarna har man väl hållit sig med katter som hjälp med råttbekämpning och oftast så fick de bo i ladugården. De skulle inte matas så mycket för då blev de mindre effektiva i den uppgiften. Det kanske fungerar så än på sina håll. Jag har en gammal barndomskamrat som lever på en lantgård, där man fortfarande lever efter principen att människor ska vara inomhus och djur utomhus, så hunden har sin hundkoja och katterna är ute och sover i ladugården.

Även i min ungdom var läget annorlunda i städer och tätorter. Raskatter har också funnits längre och de var för dyrbara för att de skulle få springa vind för våg.
Nu kastrerar man katter och katthonor kan äta p-piller som vi kvinnor och katter kan t.ex. leva med diabetes ock få sprutor. Det har ganska nyligen gått in i mitt medvetande att man kan ha kroniskt sjuka husdjur som får medicinsk vård. Våra katter hade det onekligen tuffare men vilka hade det bästa kattlivet – de relativt fria katterna på landet förr som fick leva ganska mycket efter sin natur eller de vars liv blir tryggare men mer begränsat? Jag vet inte – har inget självklart svar.

Men kanske är det på grund av min erfarenhet av djur som jag har lite svårt för att leva mig in i att sorgen efter en katt eller hund verkar kunna upplevas lika svår som sorgen efter en människa - med full respekt för dem som upplever det så.  Det var en lite större distans till djuren då. Man kände lite vemod när en katt hade dött men inte så mycket mer och en katt kändes nog mer utbytbar.
När jag ser historiken om katter som jag länkar till nedan blir jag påmind om att katter ansågs heliga i forntida Egypten. Då hade man sorg när en katt dog och den blev balsamerad. Så intet är nytt under solen.

Visst kan jag känna suget efter att ha en katt ibland men när jag föll för frestelsen en gång så fixade jag ganska snart en plats åt den på landet för det var en katt med temperament som behövde få utlopp för mer än den kunde få i en liten trång lägenhet.

En hund krävde mer även anno dazumal så relationen blev mer intensiv och det kanske skulle kännas mer att förlora en sån kompis. Den betalade man skatt för och gick till veterinären med även då, men man hade knappast handikappade hundar eller lade ned en massa för att bota allvarliga sjukdomar som cancer, vilket man kan bevittna nu. Och fanns det inte fler hundar som stod bundna ute på gården då? Så lite mer distans fanns det kanske även där.

 Men hundar blir liksom ett annat kapitel. Vi ger i alla fall hundar all fler uppgifter - bland de senare: terapi åt sjuka och gamla - läshjälp för barn. (!) Vad kommer härnäst? Kanske något att försöka skriva om en annan gång....

Men klart är att såväl katter som hundar är livegna varelser under oss människor och de lever i mycket begränsad omfattning tillsammans med de artegna. De kan ha det bättre eller sämre och de som lever i förvildat tillstånd har det förmodligen inte så bra, så det fungerar inte att befria dem.

http://www.katterian.se/kattinfo/fakta-om-katter/#.VOBgFtF0xjs

Därför det heter ålderDOMen?

Det är bara att inse att man börjar bli gammal – men bara börjar väl (?)   

Jag har alltid funderat över och analyserat sånt som hänt mig i livet och har ofta varit mer upptagen av dem eller det som har gjort mig illa men nu börjar det poppa upp en hel del episoder och situationer som gnager i själen och som ibland får groteska proportioner och ger mig dåligt samvete. Sånt som inget är att göra åt nu och som det bara är självplågeri att lägga ned energi på.  Jag talade med en gammal väninna häromdagen och vi skrattade igenkännande åt fenomenet.

Jag vet ju också av erfarenhet att våra historieskrivningar, våra upplevelser av saker och ting, kan vara väldigt olika. När jag någon gång har drabbats av ånger inom rimlig tid och tagit upp det med en person har man kanske fått en mycket förvånad reaktion tillbaka. Säkert föreligger det motsatta förhållandet att någon går och har minnen av vad jag sagt eller gjort som jag inte har en aning om.

Så ofta är det ett meningslöst projekt att grubbla över det som varit. Finns det något reellt att ta tag i och det finns möjligheter att ta upp det med den det berör så tror jag att det kan vara bra – annars återstår inget annat än att lämna det förflutna ifred.

Tanken slog mig att det kanske är någon gammal gubbe för mycket länge sen som hittat på det där med domens dag. Självklart är det en gubbe för gummornas tankar fick väl ingen genomslagskraft. Det är ålderDOMen som är domens dag, då livet ofta spelar revy för oss.