Tolerans - de ä svårt de

Jag har diskuterat en del i grupper, skapade av sverigedemokrater och/eller folk till höger om dem och blivit censurerad någon gång och portad någon gång fastän jag bara diskuterat och sagt min ärliga mening. Sen går jag med i en grupp som vill värna antirasism och tolerans och är emot främlingsfientlighet och där har man varit väldigt upptagen med att diskutera vem som ska få vara med och slänger ut folk som inte delar åsikterna så då var det inte bättre där........

Det är tydligen supersvårt det där med tolerans, inte underligt att världen ser ut som den gör. Vi delar in oss själva och andra i olika ideologier och så aktar man sig noga för att beblanda sig, för tänk om jag råkar hålla med en sverigedemokrat i sak! Hemska tanke! Och man måste ju veta var man har folk, kunna sätta en etikett på dem så man kan känna sig trygg!!

Det är inte värt att framställa sig själv som något undantag i det här fallet. När en främlingsfientlig grupp uttrycker sina åsikter om ett problem i samhället så vill man automatiskt peka på det positiva och vill inte hålla med, även om den problematiken också finns fast den diskuteras i alltför generaliserade och snedvinklade former. Om en lärare hade klagat på min dotter och tyckt att hon var besvärlig och jag hade märkt att hen inte tyckte om henne utan ville bli av med henne, då hade jag säkert gjort allt för att tala om hur bra min dotter var och inte lyssnat på några problem men om läraren hade varit genuint intresserad av och välvilligt inställd till min dotter hade jag nog lyssnat och velat samarbeta för att lösa problemen. På liknande sätt vill jag gärna diskutera integrationsproblem med dem som i grunden vill alla människor väl och vill ha ett öppet samhälle.

Religionen blir en mycket infekterad fråga i sammanhanget. Själv tycker jag att det är svårt att kritisera islam på samma sätt som jag kritiserar kristendomen för att inte mina åsikter ska omfamnas för främlingsfientliga syften. och religion är väl inte det första man diskuterar med en människa som sökt sin tillflykt i Sverige under traumatiska omständigheter och som ser en trygghet i sin religion. Även om jag är kritisk till all religion så är det lika självklart att muslimen ska få utöva sin som att den kristne får utöva sin, om man inte genom sitt religionsutövande kränker andra människors behov av frihet eller rent av bryter mot lagen.

När ska vi människor våga möta varandra i ett ärligt meningsutbyte utan att låta våra etiketter styra vad vi ska tycka och tänka?

På tal om möda....

 Jag har förlorat mig lite i fotomanipulation. Frågan är varför man nu ska sitta och peta med en penna eller en pensel? Detta är den ursprungliga bilden, en kustbild från Skottland.

 Här har jag gjort färgerna och kontrasterna mer intensiva. Det blir lite gladare. man upplever verkligen att solen skiner.

 Men livet är inte bara solsken - det finns moln och dåligt väder också.

 Förresten, vad sägs om en romantisk månskenspromenad vid stranden?

 Genom ett enkelt klick kan jag få fotot att se ut som en skiss med kol.

 Puh, dessa två bilder vill bara inte sära på sig :-( men den översta ska föreställa en akvarell och den nedersta en målning i olja eller akryl där man använt palettkniv.

 Så kan man också få det att se ut som om man målat med sprayfärger.

 Till slut kan man busa till det lite hur man vill och leka lite respektlöst - här har vi hela havet stormar! Och det finns många fler finesser att utforska.

Visst är det kul att leka med alla dessa effekter men inte kan det ge samma tillfredställelse som att kämpa med sin pensel och se hur något växer fram ur ens händer istället för att få fram finesser med ett litet klick. Snabbt och lätt men var finns själen? Och det är inte alltd det går så snabbt. Datorer kan verkligen vara stressande när det inte fungerar, man klickar och klickar och inget blir som man tänkt sig. (Jag svor några gånger innan jag gav mig inför ödet och struntade i att försöka få isär bilderna ovan t.ex.) Men det är väl lite symtomatiskt för vårt stressade quickfix-samhälle att det är vild aktivitet i olika fotogrupper på Facebook men det är lite svårare att få folk att hänga i med lite vanligt traditionellt skapande med penna eller pensel..

Var det mödan värt?

Nå, vilken är bäst? Den nedersta bilden som är lite snabbt och spontant målad på papper eller den översta som är målad på duk med lite mer möda? Där har jag blandat färg i pasta så berg och stenar och vågskum blir som reliefer på tavlan och stenarna är lite mer bearbetade färgmässigt. Men det är onekligen lite mer schwung i vattnet på den nedersta. Tillsammans med molnen gör det att den bilden ser mer hotfull ut men molnen kom till därför att jag oavsiktligt råkade kladda till det.....

 Utifrån den möda jag har lagt ned så kanske den som röstar på den nedersta gör säkrast i att vara anonym ;-)

Back to basic....

Det har varit ganska segt med skapandet efter flytten men nu är det väl ändå dags att försöka komma loss. Dottern Linnéa lyckades inspirera mig med ett foto från skotska kusten. Det är bara ett försök målat på papper - kanske jag kan försöka åstadkomma något liknande på duk.

Klippor, stenar och hav representerar det tidlösa. Det är meditativt och rogivande. Allt tjafs inom en blir så ovidkommande. Samma känsla får jag ibland när jag åker tåg och passerar stora skogar och fält. "Back to basic" behövs ibland.

Förvånad avfälling....

Jag har genom min gamle gode vän inom Humanisterna, Gunnar Ståldal, blivit uppmärksammad på en debatt som förs inom den kristna världen. Jag har inte hängt med så mycket inom frikyrkovärlden på senare tid, satt min fot i en frikyrka vid bröllop och begravning på sin höjd. Det verkar som man tycker att andligheten är på väg ut ur frikyrkan och att Svenska kyrkan står för det andliga allvaret. Är det en allmän trend eller är det några konservativa gamla gubbar som tycker det?

Den 3 februari publicerades en artikel av Sigfrid Deminger i Dagen, tidigare rektor för Örebro missionsskola och f.d. församlingsföreståndare i Betlehemskyrkan i Göteborg:
"Frikyrkligheten bar inte"
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=304407
Sigfrid Deminger tycker att vördnaden har försvunnit i den frikyrkliga gudstjänsten och att "människor och deras framträdanden står i centrum" Det är inte Bibelns texter som är det centrala i predikningarna. Frikyrkomedlemmarna kan inte sin Bibel längre. Bönerna är fragmentariska och slarvigt formulerade och saknar inlevelse. Gudtjänsten beskrivs som ett scenframträdande.
Men vördnaden finner vi enligt Deminger i det mäktiga kyrkorummet, där Bibeltexterna läses och "liturgin bygger på de församlades delaktighet". Nu har Sigfrid Deminger gått tillbaka till den kyrka som han gick ur i sin ungdom.

Den 3 april publiceras också i Dagen en intervju av den kände mediaprofilen      Siewert Öholm
Josefin Lilja har skrivit artikeln: "Siwert Öholm lämnar 'motvilligt' frikyrkan".
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=296277
Siwert Öholm lämnar också frikyrkan och söker sig till Svenska kyrkans famn, inspirerad av Sigfrid Deminger, vars tankar han identifierar sig med. Öholm anser sig få vatten på sin kvarn av 2011-års kulturnatt i Uppsala: "Både Domkyrkan och Missionskyrkan valde att ha öppet på kvällen. ' I Domkyrkan hade man bikt, nattvard och själavård medan man i Missionskyrkan bjöd på konserter och politiska utställningar. Domkyrkan visade en betydligt större öppenhet för människor andliga längtan. För mig blev det ett tydligt tecken på frikyrkans förfall och kultursnobbism'"

Men enligt den bild jag hade som ung var det ju de frikyrkliga som tog Gud och Jesus på allvar, hade ett personligt förhållande till sin gud och formulerade böner från hjärtat, läste inte färdigskrivna sådana. Att vara frikyrklig var ett sätt att leva, det blev hela ens sociala liv. De kyrkliga besökte kanske högmässan på söndagen och levde loppan som vem som helst däremellan. De få gånger jag besökte Svenska kyrkan tyckte jag det var ebarmligt tråkigt och opersonligt. Det som inte var personligt formulerat var inte heller äkta tyckte jag.

Deminger antyder att det är människan som står i centrum i frikyrkans gudstjänster. Är det något som har förändrats? kanske inte så mycket egentligen. Från allra första början har väl frikyrkorörelsen betonat den personliga tron och den kristna individen har uppmärksammats. Det var den auktoritära religionen man vände sig mot för man skulle vara fri att själv uttrycka sin tro och tolka sin Bibel, även om det inte alltid blev så mycket bevänt med den friheten inom de olika rörelserna.

Är det kanske den utvecklingen som fortsätter inom delar av frikyrkorörelsen och Svenska kyrkans famn står öppen för den som vill ha de färdiga texterna att luta sig mot, eller vad är det som händer? jag är ju ingen flitig besökare av Svenska kyrkan heller så jag ska kanske inte uttala mig.

"Predikan utgår ofta från ett ämne eller ett uppslag som är predikantens eget", skriver Deminger och uppfattar det som något negativt. Är det negativt? ' För mig är det negativt att det finns "heliga skrifter" som inte får ifrågasättas och kritiseras, accepteras eller förkastas som vilken skrift som helst.

Frikyrkan eller Svenska kyrkan - spelar ingen roll för mig numera.  Människan ska vara i centrum med frihet och ansvar.