Längtan i två versioner

Längtan 1 och Längtan 2 i någon sorts halvakvarell. Ettan tyckte jag blev lite för oplanerad och slarvig och lade ned lite mer möda på nr två för att sen finna att familjen tyckte att den första var bäst. Det kanske är så;  det blev nog lite mer "sug" och rörelse i den.

Som symbolen för längtan ser jag växtens strävan mot ljuset. En krukväxt i ett fönster kan bli alldeles sned för växten strävar mot ljuset. Växter som står trångt kan skjuta i höjden för att nå ljuset. I version två försökte jag illustrera min längtan efter fantasi med fötterna på jorden och lät solen bli en ballong förankrad i en stor sten.

Jag har just läst en bok om Miró. Han hade ett hel uppsättning med ständigt återkommande symboler i sina målningar. Till exempel var en stege en symbol för en utväg. Jag skulle kunna börja med att ha en sten i något hörn av mina målningar. Den skull bli symbolen för det jordnära, realistiska och beständiga. Den är tung, den håller ballongen på plats. Den finns där alltid. Om man tänker sig en riktigt stor katastrof så skulle det väl i alla fall finnas stenar kvar. Dessutom har jag alltid varit fascinerad av stenar och studerat former och färger.

Version tre har min dotter Linnéa åstadkommit. Hon illustrerar den längtan som finns i Karin Boyes dikt: "Visst gör det ont...." Det är mysigt när Linnéa tar sig tid att måla tillsammans med mig, lite omvända roller från när jag tog mig tid. :-)    http://ollaiver.blogspot.com/2011/04/konst-med-boye.html

Längtan en långfredag.

Det är långfredag och jag går och filosoferar över längtan. jag skulle skapa något med det temat, ska alltså försöka illustrera en känsla. Det är en utmaning. Längtan kan vara något ganska positivt, samtidigt som den kan vara svår men det måste väl finnas en möjlighet i längtan - annars övergår den till sorg. Vad längtar jag efter? Jo efter fantasins värld - att kunna blomma ut i fantasins värld med öppna ögon och fötterna på marken - är det möjligt?
Det borde väl kunna vara en av bildkonstens stora uppgifter?

Akrylfärger ska också kunna användas på samma sätt som akvarellfärger och jag bestämde mig för att det är värt att testa trots min motvilja. Akvarellmålning påminner mig egentligen alltför mycket om skolans teckningslektioner när man kämpade med dessa vattenfärger. Men det är naturligtvis orättvist och fördomar är till för att bekämpas. Dags att sluta tjura alltså.

Jag har fått till en kladd men nej, den vill jag inte visa upp. När man målar akvarell finns det inte mycket utrymme för velande - man måste veta vad man vill och planera väl. Så att det skulle vara mer "konstnärligt" med andra färger är förstås struntprat.

Potatiskôrv, klockspel o dagens dikt

Nu får den vara färdig, målningen.
 Det finns mycket övrigt att önska men man hamnar till slut i ett läge där man filar och filar men riskerar att ändra till det sämre istället för det bättre. Då är det bäst att sluta och hoppas på att nästa uppnår perfektion. ;-)

Jag har fortfarande inte lärt mig att hantera alla medier och framför allt den här pastan där man ska kunna få lite struktur och skapa lite upphöjda siluetter. jag har använt det på tallriken och maten och kniven och gaffeln. Men det är svårt att få ut det jämnt - speciellt på mindre eller smalare detaljer som kniven och gaffeln  - men på lite avstånd blir allt bättre :-)

Känner ni doften av potatiskôrven och bruna bönorna? Familjen sitter tysta, slamrar lite med besticken medan man hör klockspel och dagens dikt på radion - och drycken är svagdricka förståss.... Genom fönstret ser man en tät granskog.

Nostalgi

En hel vecka sen jag skrev i min blogg - bäst att hålla grytan kokande så man inte kommer av sig.

Det är en målning på gång men den är inte färdig att visa upp än. Jag inser nu att det blir en hel del nostalgiska målningar. Har jag blivit en äldre gråtmild tant, som försöker dra en försonande filt över livet? Jag som så gärna vill visa upp lite temperamentos och vill ha lite sting i saker och ting. Men jag har skrivit en hel del med sting i tidigare och formulerat det som blev fel i livet. I målandet finner jag kanske ljusglimtarna. Att skriva nostalgiskt och sockersött blir ju bara patetiskt.

När jag letade efter gratisbilder för att illustrera nostalgi fann jag den här lilla kattungen. Jag är ju uppväxt med katter och det suuuger i magen när jag ser en sån här. Men det är inte en sån målning jag håller på med - det kanske kommer, man vet aldrig.

Nordiskt paradis

Kanske blev det här lite roligare än den "realistiska" bilden i inlägget "Vilse i grönskan". Fast egentligen kommer jag för lätt undan. Jag borde ha klarat av "spenaten" innan jag fick göra något mer lustbetonat. Men det är faktiskt inte helt lätt med "bara några färgfält bredvid varandra" heller. jag vet inte hur många skisser jag gjort med krita innan jag kom igång. Och man kan verkligen få det att se ganska hemskt ut, jag lovar!

Nordiskt paradis - ja - du ser väl ormen? Det är så förföriskt vackert med de vita stammarna i en dunge av unga björkar en försommar men ändå är det dessa som får mig och många andra att gå in i dimman varje år när första värmen kommer....  Tur att det finns ett liv efter midsommar också :-)

En folkkär outsider

I går kväll var jag på Akademiska sjukhuset och hörde psykiatiker Johan Cullberg delge sin syn på Gustaf Frödings själssjukdom. Jag kom i grevens tid.
Om jag hade kommit fem minuter senare hade jag fått vända igen. Jag och många med mig fick sitta på en trappavsats istället för på en stol. Men jag satt så jag både hörde och såg bra - inga problem.

Cullberg går emot tanken att det skulle finnas någon ärftlig mental sjukdom, typ bipolaritet (den nya benämningen på manodepressivitet) eller schizofreni hos Fröding. En ärftlig känslighet, ja men de psykiska symtom han hade när han låg på Ulleråker var enbart alkoholskador enligt Cullberg.

Men han bar på en kronisk depression som enligt föreläsaren mest var miljöbetingad. Ett trauma, som troligen i hög grad har påverkat honom, var att modern var mycket deprimerad under hans spädbarnsår, betedde sig mycket destruktivt och blev inlagd på sjukhus. Fadern hade lämnat hemmet och modern blev ensam med barnen och en svår ekonomisk situation. Den lille Gustaf blev först lämnad till en amma och sedan efter sex månader utan vidare hemförd igen.

Utöver den intressanta föreläsningen, som minst lika mycket handlade om Frödings författarskap som hans diagnos, så fick vi höra dikter upplästa och presenterade i tonsatt form. De dikter som förut ansetts värdelösa som
utgående från en utbränd hjärna presenterades här som något nydanande och modernt.

Fröding var en man som levde som en outsider och som åstadkom det mesta av vad han skrivit på sjukhus och vilohem. Han såg livet "genom galler" enligt hans egen diktning och ville "ut och dricka liv, om blott för en minut" men han såg ingen lösning utan gallret skulle krossas först med honom själv. Ändå är han fortfarande en folkkär diktare som drar fulla hus.
Livet är motsägelsefullt!