söndag 27 december 2020

Elin Wägner visar vägen?


 Nu har jag klämt de sista sidorna av Ulrika Knutssons biografi om
"Den besvärliga Elin Wägner" Jag fick boken som födelsedagspresent av dotter och måg.

Boken är mångfasetterad och fullspäckad av info så det är inte så lätt att sammanfatta den. Lösningen är att du läser den själv. Det är den värd. Jag kan bara komma med några flyktiga tankar.

Elin Wägner var passionerad i sin kamp för det hon trodde på men också motsägelsefull, vilket vi väl alla är på något sätt. Jag börjar lära mig det nu. Kanske därför som Ulrika Knutsson har sagt sig inte gilla henne och som de sidorna av henne också kommer fram i biografin.

Hon var också före sin tid och kommer med tankar som låter aktuella och som inte är självklara för alla än i denna dag om industrialismens baksidor, miljö och kost t.ex.

När man läser den här boken och därmed också om Elin Wägners relation med andra författare och samhällsengagerade människor så inser man att alla feminister och kvinnosakskämpar inte var stöpta i samma form och tyckte likadant. Det var t.ex intressant att läsa om meningsskiljaktigheterna mellan henne och de sociala ingenjörerna Alva och Gunnar Myrdal. Elin ansåg att steget ut i arbetslivet blev på männens villkor och att det som kvinnor kunde föraktades och fick låg status.

Detta är något som jag själv har funderat på ibland. Jag har blivit förvånad när jag stött på vuxna människor som inte klarat av det elementära i hushållet - något som jag tog för givet och inte uppskattade hos mig själv utan tyckte det var lika självklart som att borsta tänderna.

Som sagt - läs boken! 


torsdag 22 oktober 2020

Höst i Brandskogen


 Ett återfall till brandskogen, men jag hade ju inte målat någon riktig höstbild därifrån. För några år sen var det inte heller så lätt att ge en bild av hösten i den skogen  eftersom alla lövträd var uppbrända eller döda. 

Men nu har det hunnit växa upp sly och en del mindre lövträd och då får vi höstfärger igen. Jag har tyvärr inte varit där personligen men fått låna ett foto av Eivor Lindström som tagit många fina bilder där. 

Att se brandskogen som en symbol för livet står sig ganska bra tycker jag. Det svåra, det förstörda och det trots allt  okuvliga livet som fortsätter... Just nu är pandemin en brand som är svår att släcka.

söndag 18 oktober 2020

En lättvunnen födkrok?




 Jag har läst Spökindustrin, En bluffmakares bekännelser, ett reportage av Alexander Bygdén. Författaren har blivit intervjuad i olika program i TV och jag blev nyfiken och skickade efter boken. Man märker ju att olika new-age-fenomen drar till sig ett ökande intresse - kanske som ett substitut för de krympande kristna församlingarna?

Författaren har inte gått in för att motbevisa spökens existens utan för att bevisa hur lätt det är att lura människor, hur lätt vi låter oss luras. En bra utgångspunkt eftersom det som inte tillhör vetenskapens domäner vare sig går att bevisa eller motbevisa. Han visar hur lätt han kunde ta sig fram. Han fejkade en seans och vid en utvärdering som publiken fick göra efter seansen så blev han trodd av 75% av publiken. (Min personliga gissning är att skillnaden inte skulle vara så stor för ett etablerat medium.)  Jag ska inte räkna upp allt för då kanske jag förtar läsupplevelsen för den som vill läsa den. Det är en tunn och lätt- och snabbläst bok.

Det mest anmärkningsvärda i sammanhanget som borde väcka tvivel hos den troende är att inte heller etablerade medier genomskådade honom så om han inte hade haft så känsligt samvete så hade han ganska lätt en karriär som medium framför sig. Porten stod öppen men han drog sig tillbaka. Att det är lätt att wallraffa i den här världen utan att bli avslöjad har flera tv-reportage tidigare visat. En värld där godtrogenheten verkligen firar triumfer.

Det framgick också med tydlighet hur mycket pengar det ligger i branschen. Den stora frågan är varför så många väljer att göda den. Varför är lögnen och utnyttjande av folks känslor i det här sammanhanget inte mer provocerande för människor?

Min sensmoral: Tro och tänk vad du vill men håll i plånboken! Låt alla som vill dig något ta kontakt direkt - levande eller döda. ;-)

lördag 19 september 2020

Supersvensken - Mannen i skogen

 


Nu har jag tagit mig igenom en riktig tegelsten - Mannen i Skogen en  biografi över 
Vilhelm Moberg av Jens Liljestrand. Det har tagit sin tid.

Det är givande att läsa biografier av såväl författare som konstnärer. Man får en inblick i personens liv och verk men också ett sammanhang - ett kulturellt nätverk relaterat till  författaren/konstnären i form av andra författare och konstnärer som vänner eller ovänner 
och utgivare och recensenter etc. Man får ett snitt av tiden.

Mest har jag kopplat Vilhelm Moberg till utvandrarserien, som var en av mina läsupplevelser när jag var ung. Jag köpte böckerna genom bokklubben Svalan som gav ut en nyupplaga i samband med filmatiseringen av Utvandrarna. Rid i natt och En stund på jorden anses som andra höjdpunkter i hans författarskap.

Jag kanske omedvetet har bildat mig en uppfattning om författaren genom den fiktive utvandraren Karl-Oskar. Moberg såg ju ut som en karlakarl också men boken ger en bild av en mycket sammansatt person. Han var känslig med perioder av ångest och depression och hade ett vulkaniskt temperament samtidigt som han kunde vara en glad gamäng och en sällskapsmänniska, spelande munspel.

Nog visste jag att han kunde delta i samhällsdebatten med temperament men inte riktigt hur det kunde gå till. Ibland framställs det som ganska pinsamt. Han engagerade sig också i en del rättsfall och orkade sen inte med att många vände sig till honom för att få hjälp. Han hade hårda nypor när det gäller ekonomiska förhandlingar om utgivningar av böcker och uppföranden av draman, så även på det området kunde det gå hett till.

Han var min själsfrände vad gäller inställningen till kungahuset. Dessutom var han stark motståndare till Svenska akademin just för kopplingen till detsamma och föraktade den som lät sig inväljas dit. Och det hade han ju rätt i egentligen - har inte tänkt så djupt på den kopplingen. Utvandrarserien blev 1998 vald till århundradets mest betydelsefulla böcker och anses höra till svensk kanon  men författaren som kanske uppfattas som supersvensk var starkt kritisk till mycket i det svenska samhället. 

Det finns många trådar att dra i i den här omfångsrika biografin men klart är att man blir påmind om att människor har olika sidor på gott och ont och man får en insikt i vilken kamp ett författarliv och skapandet kan innebära. 



 

 


söndag 16 augusti 2020

Ta på er munskydd och håll käften!

 




Säg inte ordet "munskydd" en gång till och kan man inte få slippa höra "Corona" och "Covid-19" och "70-plus" med för den delen? Ja-ja - man får väl skylla sig själv när man hänger på Facebook så mycket. Och alla som råskäller på Tegnell och Löfven eller vem man nu kan hitta på som om det är de som är fienden och inte ett elakt och lömskt virus som ingen riktigt fått grepp om. Dödsångest är en bra drivkraft att skapa syndabockar. Och inte många försöker tänka sig in i en helhet - hur många parametrar det finns att ta hänsyn till i ett samhälle - att det är farligt med ett helt stillastående samhälle också. Jag avundas inte dem som har att ta ställning. Till alla som gapar och skriker: Ta på er munskydd och håll käften!


Vem kunde tänka sig hur det skulle bli i samhället för ett år sedan? Det har varnats för pandemier tidigare men vad det skulle innebära i praktiken var man inte riktigt inställd på. 

Det är lätt att hemfalla åt magiskt tänkande och ta saker och ting som ett omen. När jag gick mellan Willys och hemmet i höstas blev jag ofta så fylld av tanken:
- Hur länge kan man gå så här och bara handla det man behöver? Naturlig tanke när man börjar bli gammal och inte vet hur länge man kommer att klara sig själv. Jag var också påverkad av tiggerskan utanför Willys. Det är inte självklart att ha så man klarar sig och det var definitivt inte självklart i hemmet där jag växte upp.
Ett halvår senare kan jag inte gå och handla hur som helst längre men av andra orsaker.

Men igår handlade min man och jag på torget. Vi var ute tidigt så det inte skulle vara någon trängsel.
 För en stund kände jag mig som om livet vore normalt - nästan.


Egentligen hör jag till de mest privilegierade just nu. De som har störst möjlighet att skydda sig. Jag är pensionär och tillhör riskgruppen, min man också, men vi behöver än så länge ingen hemtjänst och lever inte i äldreboende och vi har inga plikter ute i samhället. Vi kan beställa vår mat och få den till dörren och vi har en fantastisk dotter som vill hjälpa oss. Och vi har varandra. 

Men nu inser man vad de små friheterna ändå betyder i ens liv fast man inte haft något vidlyftigt socialt liv ändå - att själv kunna gå ut och fixa det man behöver. Och det ger också en sorts gemenskapskänsla - att känna att man är med i samhället på något sätt. 


tisdag 23 juni 2020

Buh - nu blir ni allt bra skraja!!

Skulle försöka göra ett självporträtt med hjälp av spatel - pensel förbjuden men lite har jag fuskat ibland. Glasögonen med spatel blir ju rent omöjligt. Inte lätt att försköna heller precis men det är inte meningen heller.... Nu får det vara så här och hoppas på ett nytt motiv.

Det är fortfarande lite trögt med målningen - synd i dessa corona-tider när man ändå är mer bunden än vanligt. Frågar man efter tips så funkar ju ofta inte det heller för det är bara när motivet kommer "från hjärtat" som det blir nåt av det.

söndag 3 maj 2020

Längesen sist.


Jag har varit dålig på att måla ett tag nu. Ovanstående bild målade jag förra våren men den var avsedd som ett bröllopsfoto för min dotter och svärson så jag kunde inte presentera den då. Kanske man kan gissa vad de heter. jag är så glad att de hann ha sitt bröllop på sensommaren förra året innan det kom något virus i vägen - värre för dem som har planerat bröllop nu i vår och sommar.


Nu har jag kommit igång lite igen, inspirerad av en koltrast som min man och jag mötte på en promenad längs Fyrisån på långfredagen. Någonting hoppfullt och friskt mitt i allt elände, ljuset och livet som kommer tillbaka i naturen där en promenad kan få tillvaron att kännas nästan normal.




söndag 23 februari 2020

Matkultur och vulgärpropaganda.

Rätt vad det är kommer man in i diskussioner om mat  näringsmässigt, hälsomässigt, miljömässigt  eller etiskt och ofta väldigt moraliserande på ett sätt som ger samma vibbar som religiös fundamentalism. Jag har haft flera fb-vänner som varit starkt missionerande för vegankost och stött på den propagandan på flera olika sätt. Det finns en avart av den som jag kallar vulgärpropaganda.

Vulgärpropagandan kännetecknas av enkla svartvita budskap. Antiintellektuell utan hänsyn till intellektuell hederlighet, ibland utan djupare kunskaper om kost och om hur människor fungerar eftersom det inte alltid är kostfrågor som står i fokus utan en etisk lära och då är man inte intresserad av att diskutera kosten i sig utan det är "Go vegan" som gäller.
 Kostens populism kanske.... men i ärlighetens namn kanske det finns fler kost-missionärer som kan beskrivas så som t.ex en del LCHF-fantaster fastän de ofta står i ett motsatsförhållande till veganismen även om det sägs att man kan äta enligt LCHF och vara vegetarian.Den som i huvudsak äter veganskt/vegetariskt eller någon annan typ av diet av hälsoskäl måste rimligen ha fördjupat sig i kostfrågorna i sig. 

En stor arrogant lögn är att det är lätt att gå över till vegansk kost eller att byta kosttraditioner överhuvudtaget. Att byta kosthållning för allätare med stort inslag av animaliska produkter till vegansk kost är att byta matkultur.  Vulgärpropagandan brukar påskina att man äter kött bara för att man tycker det är gott och man vill inte avstå av ren egoism och bortskämdhet och att man dessutom saknar empati och inte alls bryr sig om djur.

Frågan är då vad det innebär att leva i en matkultur - vilka kunskaper kräver eller ger den? Vad ger den mig utöver vad jag tycker smakar gott eller inte? Kanske de mest aggressiva propagandisterna inte har så stora hushåll att ansvara för? Ibland kanske bara sig själv. Annars kanske man blir lite mer ödmjuk. Att byta matkultur kräver  att man får resten av sitt hushåll med sig om man inte ska tvingas laga olika rätter till varje måltid.

En matkultur ger en sammansatt kost som man har med sig från barndomen. Man behöver inte plugga näringslära utan följer man traditionen funkar det hyfsat. Man vet vad man brukar ge små barn.
Man vet vad som fungerar när man är sjuk, när man är dålig i magen.
Man har också en tradition att följa vid de stora helgerna som jul, påsk och midsommar och man vet ungefär vad man kan bjuda på när man vill samla släkt och vänner och ha en fest i olika sammanhang.

När man går över till en annan matkultur står man utan allt detta och måste börja om från början. Det man har fått automatiskt genom modersmjölken kräver nu studier och engagemang för att man inte ska begå misstag och t.ex. ge växande barn otillräckligt med näring. Den sociala samvaron blir mer komplicerad om man inte kan tänka sig att kompromissa med någonting när man är bortbjuden t.ex.

Mat handlar inte bara om smak - den ger en känsla i kroppen och man mår olika beroende av det man äter. För en del kan en radikal förändring av kosten innebära en ganska jobbig omställning. Vi är olika, har olika kroppar med olika behov. Och den kost man är uppväxt med och levt med länge sitter djupt i både kropp och själ. Jag har flera ungdomsvänner som levt vegetariskt men som jag nu tror har släppt på principerna....

I Platons idévärld kopplas det sanna ihop med det goda och sköna och det påverkar nog våra tankar än i dag. Är något moraliskt gott eller vackert så tror man att det är automatiskt sant och nyttigt för allting. Det är dock inte alls självklart att om det är moraliskt gott att avstå från att döda djur att den veganska kosten också alltid och i alla lägen är det perfekta för kroppen eller ens för miljön. Är man intellektuellt hederlig borde man hålla isär dessa begrepp och undersöka saker förutsättningslöst. Man borde också förutsättningslöst lära känna människor och inte bedöma dem utifrån sin ideologi och sina egna känslor.

Detta är ingen propaganda för eller emot någon kost - snarare för en tolerans och större förståelse för andra som inte delar ens värderingar. Fördjupar man de insikterna kanske man till och med blir duktigare i att propagera för sin sak för då blir man mindre dömande och mer ärlig. Själv gillar jag omväxling i kosten och lagar gärna vegetariskt då och då men flexitarian lär jag nog förbli.
Och jag tror människan i stort kommer att fortsätta vara allätare så det bästa är att acceptera och respektera varandra även om en del uttryckligen säger att de inte kan respektera mig för att jag inte till fullo delar deras värderingar.

Nu har jag här riktat in mig på kosten och inte skrivit mycket om vårt förhållande till djuren. Det är en annan fråga. Men om jag skulle uppleva det så att helstekt gris och helstekt babys i princip är samma sak - då skulle jag bli vegan på studs.... Men det finns mycket att göra för att djur ska få det bättre som alla borde kunna ställa upp på: Ha stora krav på djurhållning och låta animaliska produkter får kosta vad det kostar. Då skulle automatiskt köttkonsumtionen gå ned.

torsdag 6 februari 2020

En bisarr värld.....

Nu har jag under någon vecka varit försjunken i en bisarr värld, den värld man levde i om man var med i Filadelfiaförsamlingen i Knutby. Jag har läst romanen Knutby av Jonas Bonnier och Knutbykoden av Eva Lundgren. Den senare bygger på en serie intervjuer av Helge Fossmo på Kumlaanstalten, dömd på livstid för anstiftan till mord.

Romanen som kom ut under 2019 och Lundgrens bok från 2008 ger en ganska samstämd syn på dynamiken i det sociala livet i sekten. "Kristi brud" framstår som den drivande kraften i allt som sker och andra gör allt för att tjäna henne och vara henne till lags. Även Helge Fossmo var underordnad och hennes "sexuella betjänt".

Saras roll som enbart ett offer ifrågasätts också. Allt som hände skulle godkännas av Åsa Waldau. Fick man inte "nåd" i hennes ögon blev man snart utfrusen från hela gruppen. Sms:en till Sara skulle egentligen komma från Åsa Waldau med Helge Fossmo som mellanhand. Dödandet får sin förklaring i synen på döden som något positivt och synen på att det kunde vara rätt att hjälpa varandra "över tröskeln". Och tanken att ingenting sker i Knutby som inte Gud vill. Gud kunde ju kräva av Abraham att han skulle offra sin son, en tanke som Sara brottades med.

Vad som är sant och inte sant i denna soppa är väl inte klarlagt. Åsa Waldau själv har i ett uttalande ifrågasatt att låta en livstidsdömd komma till tals på det sättet och hävdar att det var Fossmo som var det enda hotet. Medan Helge Fossmo påstår att han inte hade sagt något om att sms:en kom genom "Kristi brud" på grund av att han blev hotad till att hålla tyst. Just nu pågår en rättegång mot Åsa Waldau och några till. Det återstår att se om allmänheten får några andra infallsvinklar på det som skett efter detta.

Eva Lundgren: "Tanken om att den verklighet som man övertygar sig själv om- proklamerar, bönfaller om och profeterar fram - ska komma att bli en konkret verklighet, kallas för magisk verklighetsuppfattning. Och tvärtom: Man kan övertyga sig själv om att det som konkret finns, egentligen inte finns. Det är bara något som existerar i huvudet som fantasier, påhitt och
`hjärnspöken`./------/ Att frammana en viss verklighet och trolla bort den uppfattade verkligheten var en specialitet i Knutby. /-----/ `Omtolkningarnas förförelse` kallar jag denna verksamhet, som är viktig att begripa för att knäcka Knutby-koden"

"Omtolkningarnas förförelse" handlade det väl om när en kvinna kan acceptera att lämna sin plats i sovrummet för en annan kvinna och tro på att det handlar om andlig verksamhet. Man blir verkligen fylld av alla dessa galenskaper i den bisarra sektmiljön och jag visste inte hur jag skulle skriva om det. Det blir som synes en ganska torr redogörelse och den som vill frossa i galenskaper råder jag att läsa böckerna.

Själv är jag inte främmande för mer eller mindre sekteristiska kristna miljöer och jag trodde att jag skulle känna igen mig mer i den värld som skulle skildras. Men i den här miljön var man färgad av framgångsteologin och den puritanska frikyrkligheten enligt gammal modell är inte så aktuell. Kvinnlig flärd fanns det gott om och man skulle använda sig av den för i princip var det kvinnans fel om mannen inte var så attraherad längre. Dricka vin kunde man också göra och "knulla runt", speciellt bland de med högre status där den sexuella aktiviteten blev en andlig och ren akt.  Ändå fanns det en absurd kontroll och de som inte levde upp till kraven blev straffade och utfrysta.

"Omtolkningarnas förförelse" är något jag kan känna igen från många sammanhang med eller utan alltför iögonenfallande galenskap. Där ser man hur det kan gå när den förförelsen drivs till sin spets.



lördag 1 februari 2020

Doktorn frågar istället för Fråga doktorn?

Jag är admin för en grupp om Sjögrens syndrom och har fått en varierad inblick hur folk kan ha det.
För några år sen skickade jag ett mail till redaktionen för "Fråga doktorn" och återspeglade lite av det jag fått se på sjögrenssidan och jag skickade också med ett blogginlägg om hur jag upplever sjukdomen. De tackade artigt för tipset och skulle spara det men det hände ingenting. Många fler har skrivit och till och med ringt. Sedan kom det en ny doktor till programmet så jag tänkte nog att mitt mail är det ingen som bryr sig om.

Plötsligt händer det! Det kommer ett inslag om Sjögrens syndrom! Det var pedagogiskt korrekt det som sades men ack så begränsat. Man fick uppfattningen att det mest handlar om torra ögon och torr mun, vilket man kan ha av andra anledningar också. En person som gladeligen hade uppmanat chefen och arbetskamrater att bänka sig framför TV:n så de äntligen skulle förstå blev mäkta besviken. Den trötthet/fatigue som många upplever som det allt överskuggande nämndes inte ett ord om.

Jag dristade mig till att göra en liten enkät i gruppen om vilka symtom som man upplever jobbigast i Sjögrens syndrom Topp tolv blev: 1. Trötthet/hjärndimma, sen ett långt hopp till 2. Värk i muskler/muskelfästen 3. Torra ögon 4. Torr näsa/mun  5. Problem med magen  6. Värk i leder 7. Sömnsvårigheter 8. Torrt underliv 9. Inflammationer 10 Nervvärk  11.Dålig kvalitet på hår och naglar 12. Hudbesvär. Sedan fanns det lika många punkter till. Det är väldigt olika från person till person hur man mår och hur många symtom man upplever. Och olika symtom leder ofta till andra problem. Torra slemhinnor gör att man har en mindre motståndskraft mot allt möjligt.  Hos de som drabbas värst kan även inre organ angripas. Men tröttheten är det i särklass jobbigaste för de flesta även i de fall där andra symtom kan upplevas relativt lindriga. Och det kan leda till problem i arbetslivet, även bland vänner och bekanta och med ens partner.

Vanligt folk vet ofta inte vad Sjögrens syndrom är och dessvärre är kunskapen bland läkare ofta begränsad till och med bland reumatologer, fast syndromet räknas som en reumatisk sjukdom. Det är alldeles hårresande att ta del av de bemötanden människor i min fb-grupp råkat ut för. Själv har jag nog klarat mig relativt bra ändå.  Det verkar också vara väldigt olika vilka kriterier man går efter för att ställa diagnosen. Ofta känner människor att de hänvisas till vårdcentralen av reumatologen och tvärtom - en besvärlig patientgrupp som ingen vill ha.

Frågan är vilken roll medicinska program i TV och radio ska ha. För min del anser jag att den viktigaste rollen är allmänbildande och det är just därför jag och en del andra sjögrenare har legat på om att få Sjögrens syndrom belyst i media. Att någon ringer till Fråga doktorn och och ställer en fråga och får ett ganska torftigt svar med hänvisning till vårdcentralen tycker jag pekar på att det är ganska meningslöst. Det enda raka är ju att gå till vårdcentralen och och gå tillbaka om man inte har förstått - kräva förklaringar av behandlande läkare. Enkla åkommor är också lätt att få information om via nätet som i Vårdguiden 1177.se I media kanske man skulle gå djupare och intressera sig för hur personer med olika diagnoser kan ha det och hur de har det i vården. I ett program som Fråga doktorn verkar det som man är väldigt försiktig och rädd för att stöta sig med läkarkåren.

Ett gammalt blogginlägg om min personliga upplevelse av Herr Sjögren:
https://v-ollaiver.blogspot.com/2013/10/herr-sjogren-och-jag.html