Jag har genom min gamle gode vän inom Humanisterna, Gunnar Ståldal, blivit uppmärksammad på en debatt som förs inom den kristna världen. Jag har inte hängt med så mycket inom frikyrkovärlden på senare tid, satt min fot i en frikyrka vid bröllop och begravning på sin höjd. Det verkar som man tycker att andligheten är på väg ut ur frikyrkan och att Svenska kyrkan står för det andliga allvaret. Är det en allmän trend eller är det några konservativa gamla gubbar som tycker det?
Den 3 februari publicerades en artikel av Sigfrid Deminger i Dagen, tidigare rektor för Örebro missionsskola och f.d. församlingsföreståndare i Betlehemskyrkan i Göteborg:
"Frikyrkligheten bar inte"
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=304407
Sigfrid Deminger tycker att vördnaden har försvunnit i den frikyrkliga gudstjänsten och att "människor och deras framträdanden står i centrum" Det är inte Bibelns texter som är det centrala i predikningarna. Frikyrkomedlemmarna kan inte sin Bibel längre. Bönerna är fragmentariska och slarvigt formulerade och saknar inlevelse. Gudtjänsten beskrivs som ett scenframträdande.
Men vördnaden finner vi enligt Deminger i det mäktiga kyrkorummet, där Bibeltexterna läses och "liturgin bygger på de församlades delaktighet". Nu har Sigfrid Deminger gått tillbaka till den kyrka som han gick ur i sin ungdom.
Den 3 april publiceras också i Dagen en intervju av den kände mediaprofilen Siewert Öholm
Josefin Lilja har skrivit artikeln: "Siwert Öholm lämnar 'motvilligt' frikyrkan".
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=296277
Siwert Öholm lämnar också frikyrkan och söker sig till Svenska kyrkans famn, inspirerad av Sigfrid Deminger, vars tankar han identifierar sig med. Öholm anser sig få vatten på sin kvarn av 2011-års kulturnatt i Uppsala: "Både Domkyrkan och Missionskyrkan valde att ha öppet på kvällen. ' I Domkyrkan hade man bikt, nattvard och själavård medan man i Missionskyrkan bjöd på konserter och politiska utställningar. Domkyrkan visade en betydligt större öppenhet för människor andliga längtan. För mig blev det ett tydligt tecken på frikyrkans förfall och kultursnobbism'"
Men enligt den bild jag hade som ung var det ju de frikyrkliga som tog Gud och Jesus på allvar, hade ett personligt förhållande till sin gud och formulerade böner från hjärtat, läste inte färdigskrivna sådana. Att vara frikyrklig var ett sätt att leva, det blev hela ens sociala liv. De kyrkliga besökte kanske högmässan på söndagen och levde loppan som vem som helst däremellan. De få gånger jag besökte Svenska kyrkan tyckte jag det var ebarmligt tråkigt och opersonligt. Det som inte var personligt formulerat var inte heller äkta tyckte jag.
Deminger antyder att det är människan som står i centrum i frikyrkans gudstjänster. Är det något som har förändrats? kanske inte så mycket egentligen. Från allra första början har väl frikyrkorörelsen betonat den personliga tron och den kristna individen har uppmärksammats. Det var den auktoritära religionen man vände sig mot för man skulle vara fri att själv uttrycka sin tro och tolka sin Bibel, även om det inte alltid blev så mycket bevänt med den friheten inom de olika rörelserna.
Är det kanske den utvecklingen som fortsätter inom delar av frikyrkorörelsen och Svenska kyrkans famn står öppen för den som vill ha de färdiga texterna att luta sig mot, eller vad är det som händer? jag är ju ingen flitig besökare av Svenska kyrkan heller så jag ska kanske inte uttala mig.
"Predikan utgår ofta från ett ämne eller ett uppslag som är predikantens eget", skriver Deminger och uppfattar det som något negativt. Är det negativt? ' För mig är det negativt att det finns "heliga skrifter" som inte får ifrågasättas och kritiseras, accepteras eller förkastas som vilken skrift som helst.
Frikyrkan eller Svenska kyrkan - spelar ingen roll för mig numera. Människan ska vara i centrum med frihet och ansvar.
