onsdag 27 februari 2013

En hjältinna


Jag har alltid beundrat Elise Ottosen-Jensen för hennes insats vad gäller kampen för att få preventivmedel accepterade och hon förminskas inte av att jag läst biografin "Ottar och kärleken" av Gunilla Thorgren, då jag inser mer av bredden i hennes engagemang.

Elise föddes 1886 på en prästgård utanför Stavanger i Norge och var den sjuttonde av arton syskon. Hon visade tidigt en ovanligt stark viljestyrka genom att trots den högkyrkliga miljön vägra konfirmera sig med motiveringen att hon inte kunde tro.
En syster blev gravid och tvingades av en oresonlig far att åka bort för att föda barnet och lämna bort det till adoption. Hon gick in i en psykos och tog till slut livet av sig. Detta och tanken på modern och hennes utmärglade kropp efter 18 barn gav glöd till Elises kamp.

Elise/Ottar började sin yrkeskarriär som journalist och kom till Sverige på grund av sin kärlek till syndikalistledaren Albert Jensen. Man får läsa en hel del om det politiska engagemanget och hur tron på socialismen gjorde utvecklingen i Sovjet svår att smälta. Hon hade också en kamp att kämpa mot sina egna partikamrater där det patriarkala tänkandet levde kvar. Kvinnosidan i Arbetaren skulle handla om mat och mode, men Ottar hade andra ambitioner. 

Författaren uttrycker sin förundran över att Ottar reservationslöst verkade ha anammat rashygieniska åsikter enligt vilka en del skulle kastreras för att inte föra undermåliga gener vidare. Men hon uttryckte bestörtning över Nazitysklands sätt att använda detta och efter andra världskriget gav hon aldrig uttryck för sådana idéer.

Ottar var så övertygad och engagerad att hon trotsade lagen för det hon trodde på. Under en tid (1920- och 30-talet) när det var förbjudet i lag att informera om preventivmedel for Ottar runt och höll föreläsningar och provade in pessar på kvinnor, som hade nog många barn att ta hand om redan. Hon fick ta emot massor av brev från förtvivlade människor som var ett offer för omänskliga värderingar och bristfälliga kunskaper och gav hjälp och tröst till många. När det fortfarande var kriminellt att vara homosexuell hjälpte hon också homosexuella personer att hitta varandra.

Ottar var den som startade RFSU 1933 och hon arbetade för sexualupplysning i skolorna, som blev obligatorisk 1955. 

Så småningom så blev alltså Ottar "rumsren" och fick uppskattning efter förtjänst. 1958 blev hon hedersdoktor i medicin vid Uppsala universitet. Offentligt blev hon upplyft men privat blev hon sviken av sitt livs kärlek. Jag fick den uppfattningen att mannen i fråga inte riktigt klarade av hennes stora engagemang utan att han tog till sig en yngre kvinna som offrade mer av andra engagemang för att finnas för honom.