fredag 27 oktober 2017

Lite läskigt med abstrakt


Jag börjar längta alltmer efter att fly verkligheten, i bilden alltså - att släppa loss. Men verkligheten finns där ändå - antar att det inte undgår någon att bilden är naturinspirerad. Och nog måste jag planera och fundera och skissa lite prövande med kritor innan jag börjar även om det färdigt resultatet inte blir helt efter planerna. Men det är lite läskigt att bli mer abstrakt. Hur vet man om man har lyckats med något abstrakt? Vilka är kriterierna för om det är bra eller dåligt? Men man ska ju inte vara så prestationsinriktad - bara ha kul...

Det är lite svårt att förstå dem som bara börjar måla och får se vad det blir. Det blir absolut ingenting när jag själv försöker. Och jag jobbar i ultrarapid. Men jag lyssnade på en föreläsning av en konstnär Jan Svenungsson i Bror Hjorts hus tidigare i år. Och han berättade hur en målning kunde få stå ganska länge och så bestämde han sig till slut för nästa grej på tavlan och så stod den ett tag till innan nästa detalj kom till. Allting var tvungen att mogna fram. Så man kan vara en riktig konstnär och jobba långsamt också. Får trösta mig med det.

måndag 16 oktober 2017

Moa och fattigdomen ur kvinnoperspektiv

Jag har varit mycket dålig på att läsa på senare tid men nu fick jag ett litet ryck och har läst Moa Martinssons självbiografiska trilogi. "Mor gifter sig",  "Kyrkbröllop" och "Kungens rosor", skrivna på 30-talet och skildrar tiden runt förra sekelskiftet. Tidigare har jag läst en hel del av arbetarlitteraturen men inte så mycket av Moa. Hon har väl inte lyfts fram speciellt i studierna men det är ingen ursäkt. Man skulle ju själv kunna uppmärksamma henne.

Jag försöker inte leva upp till några krav att skriva med någon utgångspunkt i litteraturvetenskap eller referera böckernas innehåll korrekt utan tar mer fram det som gjort intryck på mig och de tankar läsningen har väckt hos mig på ett mer subjektivt och ostrukturerat sätt.

Med en fattig uppväxt och föräldrar som gått 6 år i folkskola känner jag mig mest hemma i arbetarlitteraturen även om det inte ens var ett arbetarhem jag växte upp i, då pappa hade sjukpension och för övrigt fick vi socialt stöd. Svalt gjorde vi dock inte. Vi hade alltså förmånen att åtnjuta något av det sociala skyddsnät som inte fanns på samma sätt runt sekelskiftet. Hade jag fötts in i en fattig familj ett halvt sekel tidigare hade det nog varit tuffare. Hur hade vi klarat oss då när det inte fanns någon som skulle ha klarat av det tuffa arbetsliv som gällde för de som stod lägst i samhället?

Moa skriver med ett lätt och medryckande språk men beskriver en tung verklighet.  Hon beskriver en fattigdom i samhällets botten som känns snäppet värre än hos andra arbetarförfattare jag läst.
Man får följa Mia från en lite flicka som började skolan till hon går ut och tjänar piga i ett prästhem och jobbar som uppasserska  på restaurang. Man får allting från ett renodlat kvinnoperspektiv, även från ett  klassperspektiv

Det första man möts av är klassamhället, då fina släktingar kommer ut på landet för att njuta och sjunga "Härlig är jorden" och räknar med att bli fägnade av familjen som inte alls har råd.
Kyrkbröllopet i andra delen blir en skildring med fler bottnar men där ser man också klasskillnaderna och klassföraktet även hos de jämlika. Man ska hålla sig på plats.
Att man är respekterad efter klasstillhörighet återkommer Moa till flera gånger i böckerna, t.ex. hur annorlunda Mia blev bemött när hon var bättre klädd än vanligt. Då fick hon med sig frukt av handlaren. När Mia i slutet av serien kommer ut i arbetslivet skildras verkligen hur det är skillnad mellan klasserna. Det var bara en till sak som kunde ge respekt, speciellt om man var kvinna, att man var vacker, men det gäller att ha skinn på näsan för att undgå nypande fingrar.

Mia är född utom äktenskapet men får en far när mor gifter sig, viktigt på den tiden. Men inte är det nåt vidare till karl som helt oberäkneligt försvinner från hemmet och prasslar med andra fruntimmer och super upp pengarna. Ofta fick familjen panta något för att få pengar till mat men när mannen pantat ett par skor för att supa upp pengarna då kändes det hårt för kvinnan som kämpade för att få till det med mat och kläder. Hon fick köpa tillbaka sina egna skor för att ha något att sätta på flickan.
Mia förstår inte varför mamma håller ihop med den där karln som ständigt sviker familjen men gör henne med barn, barn som inte överlever på grund av miserabla förhållanden.

Män i serien är ofta försupna karlar. En man i släkten skötte sig vad spriten anbelangar men var hård och elak mot sina närmaste. En man beskrivs dock som god. Mia får följa med grannfrun och hälsa på en familj, som verkar välfungerande och harmonisk där religionen har en positiv inverkan. Kvinnan i familjen kommer från en högre samhällsklass och har väl också med sig lite kulturella vanor. Men hon var inte välkommen i sin släkt efter att ha gift sig under sitt stånd. Man får se religionens både goda och onda sidor. I ett annat sammanhang möter man den fördömande omvändarniten genom Mias styvfarmor som blivit frälst.

Skolgången blir sporadisk när familjen flyttar ofta och där blir det också tydligt vad samhällsklass betyder för att ta sig fram. Mia klarar sig trots allt till slut med ett bra betyg för hon älskar att läsa och hon älskar berättelser. I relation till kamrater ser man att Mia ofta har hjärta för de som är mer utsatta än hon men man får också se dubbelheten, när självhävdandet, viljan till revansch tar över. Moa skildrar dubbelheten hos människor på ett bra sätt.

Det politiska perspektivet finns med i form av en strejk där arbetarnas villkor dras fram. I den sista delen får också Mia kontakt med en äldre man som vill göra henne politisk medveten, bl.a. bjuder han in henne till ett politiskt möte men Mia själv är bara intresserad av hans spännande berättelser. I upplösningen av berättelsen kan man dock ana ett ökande medvetande och ställningstagande.

Tidigare har jag kanske tänkt att allt var så annorlunda förr. Nu när jag tar del av samhällsskildringar från förr slås jag mer av likheterna att inget är nytt under solen. Vi har kommit en bit på väg vad gäller jämställdhet men skillnaderna finns där många gånger i alla fall.  Att det är skillnad på folk och folk gäller nu också men vad som ger status har i viss mån förändrats. Att som kvinna bli bedömd efter utseende känner vi av i allra högsta grad.

Samhället har förändrats och ändå inte för vi människor är oss i grunden lika.

tisdag 10 oktober 2017

Sanna känslor eller inflation i språket?


Henrik Fexeus intervjuades i "Fråga doktorn".  Han menade att om sociala media uppslukar oss alltmer så kan vi tappa förmågan att avläsa varandra. Empatisk förståelse kräver fysiska möten. Vi tappar kontakten med våra känslor på grund av nätet.  Det kanske vi gör. Ändå verkar det som om det vibrerar av känslor - just på nätet.

 Vi talar mycket om allt näthat som finns och att vi uttrycker saker till varandra som vi aldrig skulle göra irl. så den sidan av känslolivet verkar fungera - eller? Samtidigt tycker jag sociala medier har triggat en inflation i språket så vi använder så stoooora ord även åt andra hållet. Vi önskar varandra en underbar dag och en fantastisk födelsedag.. Man får väl vara glad om den blir lite småtrevlig tänker jag då.
Och många blåser upp sig så enormt i sina uttryck hur mycket de älskar sina partners, barn och föräldrar etc. Att det finns vanlig vardag när man inte känner så mycket men finns ändå för varandra eller man kanske till och med kan vara lite irriterade på varandra, det finns inte med. Eller händer det att man använder stora ord för att dölja sitt dåliga samvete? Och när det gäller avlidna föräldrar så är kärleken så otroligt gränslös och man sörjer hela livet. Gör man?
Jag brukar undra om folk har så där mycket känslor eller om det bara är skryt. Finns de där otroliga känslorna som beskrivs i poplåtarnas värld? Jag är lite trött på dem. Finns den musik som speglar en vanlig människa, som kan spegla mina tankar och känslor? Det händer men inte så ofta. 
Själv har jag alltid värjt mig för stora ord. "Älskar" och "kärlek" är ord som nästan är för pretentiösa. Och den där new age-frasen om "ljus och kärlek" lämnar nåt klibbigt efter sig. Ändå tycker jag att jag är en person som bryr mig om andra.