Midvinternattens köld är hård..

Snö och vinter - en utmaning, speciellt när det ska vara lite mörkt. Men oj vad jag kladdat - nu får det räcka. Ibland undrar man om inte det där första spontana egentligen var det bästa.

Först tänkte jag ha en tomte bakifrån i förgrunden med en fotogenlampa i handen. Det blev lite svårt och så är jag kanske lite trött på de där banala julsymbolerna.

Lite läskigt med abstrakt

Jag börjar längta alltmer efter att fly verkligheten, i bilden alltså - att släppa loss. Men verkligheten finns där ändå - antar att det inte undgår någon att bilden är naturinspirerad. Och nog måste jag planera och fundera och skissa lite prövande med kritor innan jag börjar även om det färdigt resultatet inte blir helt efter planerna. Men det är lite läskigt att bli mer abstrakt. Hur vet man om man har lyckats med något abstrakt? Vilka är kriterierna för om det är bra eller dåligt? Men man ska ju inte vara så prestationsinriktad - bara ha kul...

Det är lite svårt att förstå dem som bara börjar måla och får se vad det blir. Det blir absolut ingenting när jag själv försöker. Och jag jobbar i ultrarapid. Men jag lyssnade på en föreläsning av en konstnär Jan Svenungsson i Bror Hjorts hus tidigare i år. Och han berättade hur en målning kunde få stå ganska länge och så bestämde han sig till slut för nästa grej på tavlan och så stod den ett tag till innan nästa detalj kom till. Allting var tvungen att mogna fram. Så man kan vara en riktig konstnär och jobba långsamt också. Får trösta mig med det.

Moa och fattigdomen ur kvinnoperspektiv

Jag har varit mycket dålig på att läsa på senare tid men nu fick jag ett litet ryck och har läst Moa Martinssons självbiografiska trilogi. "Mor gifter sig",  "Kyrkbröllop" och "Kungens rosor", skrivna på 30-talet och skildrar tiden runt förra sekelskiftet. Tidigare har jag läst en hel del av arbetarlitteraturen men inte så mycket av Moa. Hon har väl inte lyfts fram speciellt i studierna men det är ingen ursäkt. Man skulle ju själv kunna uppmärksamma henne.

Jag försöker inte leva upp till några krav att skriva med någon utgångspunkt i litteraturvetenskap eller referera böckernas innehåll korrekt utan tar mer fram det som gjort intryck på mig och de tankar läsningen har väckt hos mig på ett mer subjektivt och ostrukturerat sätt.

Med en fattig uppväxt och föräldrar som gått 6 år i folkskola känner jag mig mest hemma i arbetarlitteraturen även om det inte ens var ett arbetarhem jag växte upp i, då pappa hade sjukpension och för övrigt fick vi socialt stöd. Svalt gjorde vi dock inte. Vi hade alltså förmånen att åtnjuta något av det sociala skyddsnät som inte fanns på samma sätt runt sekelskiftet. Hade jag fötts in i en fattig familj ett halvt sekel tidigare hade det nog varit tuffare. Hur hade vi klarat oss då när det inte fanns någon som skulle ha klarat av det tuffa arbetsliv som gällde för de som stod lägst i samhället?

Moa skriver med ett lätt och medryckande språk men beskriver en tung verklighet.  Hon beskriver en fattigdom i samhällets botten som känns snäppet värre än hos andra arbetarförfattare jag läst.
Man får följa Mia från en lite flicka som började skolan till hon går ut och tjänar piga i ett prästhem och jobbar som uppasserska  på restaurang. Man får allting från ett renodlat kvinnoperspektiv, även från ett  klassperspektiv

Det första man möts av är klassamhället, då fina släktingar kommer ut på landet för att njuta och sjunga "Härlig är jorden" och räknar med att bli fägnade av familjen som inte alls har råd.
Kyrkbröllopet i andra delen blir en skildring med fler bottnar men där ser man också klasskillnaderna och klassföraktet även hos de jämlika. Man ska hålla sig på plats.
Att man är respekterad efter klasstillhörighet återkommer Moa till flera gånger i böckerna, t.ex. hur annorlunda Mia blev bemött när hon var bättre klädd än vanligt. Då fick hon med sig frukt av handlaren. När Mia i slutet av serien kommer ut i arbetslivet skildras verkligen hur det är skillnad mellan klasserna. Det var bara en till sak som kunde ge respekt, speciellt om man var kvinna, att man var vacker, men det gäller att ha skinn på näsan för att undgå nypande fingrar.

Mia är född utom äktenskapet men får en far när mor gifter sig, viktigt på den tiden. Men inte är det nåt vidare till karl som helt oberäkneligt försvinner från hemmet och prasslar med andra fruntimmer och super upp pengarna. Ofta fick familjen panta något för att få pengar till mat men när mannen pantat ett par skor för att supa upp pengarna då kändes det hårt för kvinnan som kämpade för att få till det med mat och kläder. Hon fick köpa tillbaka sina egna skor för att ha något att sätta på flickan.
Mia förstår inte varför mamma håller ihop med den där karln som ständigt sviker familjen men gör henne med barn, barn som inte överlever på grund av miserabla förhållanden.

Män i serien är ofta försupna karlar. En man i släkten skötte sig vad spriten anbelangar men var hård och elak mot sina närmaste. En man beskrivs dock som god. Mia får följa med grannfrun och hälsa på en familj, som verkar välfungerande och harmonisk där religionen har en positiv inverkan. Kvinnan i familjen kommer från en högre samhällsklass och har väl också med sig lite kulturella vanor. Men hon var inte välkommen i sin släkt efter att ha gift sig under sitt stånd. Man får se religionens både goda och onda sidor. I ett annat sammanhang möter man den fördömande omvändarniten genom Mias styvfarmor som blivit frälst.

Skolgången blir sporadisk när familjen flyttar ofta och där blir det också tydligt vad samhällsklass betyder för att ta sig fram. Mia klarar sig trots allt till slut med ett bra betyg för hon älskar att läsa och hon älskar berättelser. I relation till kamrater ser man att Mia ofta har hjärta för de som är mer utsatta än hon men man får också se dubbelheten, när självhävdandet, viljan till revansch tar över. Moa skildrar dubbelheten hos människor på ett bra sätt.

Det politiska perspektivet finns med i form av en strejk där arbetarnas villkor dras fram. I den sista delen får också Mia kontakt med en äldre man som vill göra henne politisk medveten, bl.a. bjuder han in henne till ett politiskt möte men Mia själv är bara intresserad av hans spännande berättelser. I upplösningen av berättelsen kan man dock ana ett ökande medvetande och ställningstagande.

Tidigare har jag kanske tänkt att allt var så annorlunda förr. Nu när jag tar del av samhällsskildringar från förr slås jag mer av likheterna att inget är nytt under solen. Vi har kommit en bit på väg vad gäller jämställdhet men skillnaderna finns där många gånger i alla fall.  Att det är skillnad på folk och folk gäller nu också men vad som ger status har i viss mån förändrats. Att som kvinna bli bedömd efter utseende känner vi av i allra högsta grad.

Samhället har förändrats och ändå inte för vi människor är oss i grunden lika.

Sanna känslor eller inflation i språket?

Henrik Fexeus intervjuades i "Fråga doktorn".  Han menade att om sociala media uppslukar oss alltmer så kan vi tappa förmågan att avläsa varandra. Empatisk förståelse kräver fysiska möten. Vi tappar kontakten med våra känslor på grund av nätet.  Det kanske vi gör. Ändå verkar det som om det vibrerar av känslor - just på nätet.
 Vi talar mycket om allt näthat som finns och att vi uttrycker saker till varandra som vi aldrig skulle göra irl. så den sidan av känslolivet verkar fungera - eller? Samtidigt tycker jag sociala medier har triggat en inflation i språket så vi använder så stoooora ord även åt andra hållet. Vi önskar varandra en underbar dag och en fantastisk födelsedag.. Man får väl vara glad om den blir lite småtrevlig tänker jag då.

Och många blåser upp sig så enormt i sina uttryck hur mycket de älskar sina partners, barn och föräldrar etc. Att det finns vanlig vardag när man inte känner så mycket men finns ändå för varandra eller man kanske till och med kan vara lite irriterade på varandra, det finns inte med. Eller händer det att man använder stora ord för att dölja sitt dåliga samvete? Och när det gäller avlidna föräldrar så är kärleken så otroligt gränslös och man sörjer hela livet. Gör man?
Jag brukar undra om folk har så där mycket känslor eller om det bara är skryt. Finns de där otroliga känslorna som beskrivs i poplåtarnas värld? Jag är lite trött på dem. Finns den musik som speglar en vanlig människa, som kan spegla mina tankar och känslor? Det händer men inte så ofta. 
Själv har jag alltid värjt mig för stora ord. "Älskar" och "kärlek" är ord som nästan är för pretentiösa. Och den där new age-frasen om "ljus och kärlek" lämnar nåt klibbigt efter sig. Ändå tycker jag att jag är en person som bryr mig om andra.

Äpplets dag den 25/9

Ett bra sätt att komma igång är att utmana en målargrupp på ett motiv. Då måste man ju för skams skull göra något själv. Jag utmanade på ett äpple-stilleben på Äpplets dag. Det bara ramlade in äppelbilder samma dag men jag kom med min två dagar senare.

Fatet jag hade som förebild är gjort av äppelträ... Det känns ju symboliskt och bra.

"Bara regn hos mig.."

Det har verkligen varit fråga om självplågeri att ta sig igenom den här målningen med detta grötiga spenatmotiv. Jag har jobbat i ultrarapid, något penseldrag i dag och ett annat i morgon och ibland inget alls. Men det skulle ju regna och jag kom inte på nåt bättre och då får man ju jobba med det man har..

När det regnar får man se skönheten i det och det blir vackra droppar i daggkåporna. Och vad skulle naturen bli utan regn - då skulle mycket skönhet försvinna. Och vad skulle det bli av oss utan regn?
 
Nästa gång ska det bli ett enkelt motiv - hav - himmel - klippa eller nåt:  Enkelt och klatschigt ska det ju vara. Det är ju egentligen det jag tycker om. Lite expressionism - eller vad vill jag egentligen?

Blåsippor gillar olika!

Det tog emot lite att publicera den här bilden för jag känner mig inte nöjd.  Jag har kladdat med färgerna hit och dit. Det är ett litet format, ungefär A4. Kanske hade det varit lättare med ett större... Men stå nu upp för dina idéal Viola och för det du gör! Man behöver inte vara bäst; det är skaparglädjen som gäller!

Jag ville ju så gärna att det skulle bli bra eftersom jag älskar blåsippor. Det är verkligen en symbol för våren för mig. Jag minns när man som barn gick till bäcken för att se om de slagit ut. Tänk vad lång den processen var; snösmältningen då man gick ut och gjorde små rännor med fördämningar och denna otåliga väntan på vårblommorna. Som vuxen har man många gånger inte hunnit fatta att blåsipporna blommat förrän de varit överblommade!

Nu har jag känt mig bestulen på min symbol för våren sedan ett visst politiskt parti tagit blåsippan som sin symbol. Men den är ju faktiskt inte så blågul. Den är ljusgrön i mitten! Och den finns i flera olika nyanser av blå lila och röd. Antalet kronblad kan också variera.
Blåsippor gilla olika! Så är det faktiskt!

Återfall i gammalt hat..

Jag trodde att jag kommit längre i uppgörelsen med mitt gamla liv, med den religion jag blev uppfostrad i men blev förskräckt när jag upptäckte vilket starkt hat jag fortfarande bär inom mig.
Eftersom jag växte upp med en frikyrklighet från 50- och 60-talet så fanns det en del begränsningar i livet jämfört med hur andra hade det. Jag var redan utanför av olika anledningar och jag tvingades också göra mig själv utanför. Jag levde i en ständig kulturkrock. Med de frikyrkliga normerna kände man sig inte accepterad i den sekulära världen och försökte man närma sig den kände man sig inte accepterad i trons värld.

Men okey -var det så väldigt begränsat? Man fick inte röka och inte dricka alkohol. Det är kanske inte så dumma restriktioner egentligen. Det finns rationella argument om man vill. Men det var bara så att det inte var några seriösa argument man mötte - bara känslomässiga utspel.

Att dansa var synd - "en parningslek" sa mamma en gång.
Jag kom hem och berättade att vi fick dansa på gymnastiken i skolan och fick veta att jag borde ha gått och satt mig. Så fick det bli i fortsättningen. Att lära sig sånt skulle ju bli en språngbräda ut till syndens värld. Detta gjorde ju att det blev en självklarhet att man inte kunde vara med på en klassfest i realskola eller gymnasium för där dansades det ju. Men vad avundsjuk jag kan bli när jag ser människor som dansar och ser fria ut i sina kroppar!

Att gå på bio var inte heller rumsrent men inte riktigt lika syndigt som att dansa. Inte fick jag vara fåfäng heller. Att stå vid spegeln och kleta på sig läppstift skapade vredesutbrott. Att jag hade nagellack på mig orsakade sånt tjat så jag gav upp för husfridens skull, fast jag var i de övre tonåren då.

När jag långt senare i livet har fått uppleva hur en släkting och gammal barndomskamrat kröp efter väggarna i moralpanik en nyårsafton när vi skålade i alkoholfritt (!) cider och förstörde stämningen vid tolvslaget eller när hon på ett arrogant och föraktfullt sätt avböjde en förfrågan om att gå på bio tillsammans reagerade jag så starkt och så hatiskt så det tappade alla proportioner. Det var som allt hat och all bitterhet över alla dessa fullständiga onödigheter man fick att grubbla över och känna sig låst av fokuserades på henne. Ingen djävel ska komma till mig, en kärring på 60+, och antyda att jag gör nåt fel!

Det är hon som mest påminner om de attityder som fanns när jag växte upp. Andra anhöriga har  följt med sin tid lite bättre. Det är väl därför känslorna blir fokuserade på henne. Jag blir så hör upprörd på grund av att jag är "kallad av gud" sa hon.  Och där ligger väl den största knuten - att det inte går att kommunicera - att man står på varsin plattform och inte kan tala ut på ett fritt och öppet sätt som människa till människa utan denna groteska religion hamnar som en barriär emellan. Jag upplever att jag talar utifrån mig själv - den troende utifrån sina föreställningar som jag inkluderas i. Att försöka se från min point of view kanske blir ett för stort hot eller blir man verkligen så intellektuellt begränsad?

Det är tron som är den enda lösningen och det är tron som blir det stora tvånget i frikyrkans värld. Varför berättade ingen för mig på ett tidigt stadium att det inte alls är "nödvändigt att finna en tro", att det inte går en illa bara för att man har sina egna tankar? Då hade jag inte behövt slösa bort mina mest receptiva år på dessa grubblerier utan jag hade kunnat använda min tid till mer konstruktiva studier.  Men under barn- och ungdomsåren kopplade jag nog mest ihop religionskritik med mobbing.

De restriktioner jag upplevde är dock egentligen petitesser jämfört med hur det kan vara i mer sekteristiska sammanhang inom kristendomen och andra religioner. Hur ska det vara för kvinnor som inte får gå ut utan förkläde och som inte får hälsa på eller tilltala män och som måste täcka sin kropp och ibland till och med sitt ansikte? Eller om det förväntades av mig att jag skulle förhindra mitt barn att få blodtransfusion om det hade behövts eller att man inte förväntas äta tillsammans med icke troende eller alla galenskaper som kan finnas. Hur skulle jag klara av sådant när jag känner att det rinner över för mig om någon från kristet håll  antyder att jag gör något "syndigt" utan att direkt försöka förhindra mig? 

Jag känner att jag är mycket mer tolerant mot t.ex islam där det i en del sammanhang finns mer rigorösa regler och jag försvarar deras rätt till sin tro. Men känslor är inte speciellt rättvisa. Man hatar sånt som man personligen känner sig förtryckt eller hotad av. Om jag mötts av motsvarande attityder från en muslim så har jag mest tyckt synd om personen i fråga. Där kan jag ta fram erfarenheten av vad det är att sitta fast i vissa föreställningar och känslor och att den där frågan om vad som är frivilligt eller ej inte är helt okomplicerad.

Gräs är markkontakt

Jag blir alltmer förtjust i gräs och gräsax. Gräset representerar naturen och kontakten med marken. Det är därför jag numera alltid vill ha en grästuva på balkongen. Gräset från bilden som jag inspirerats av växte på området där syskonen och jag var och sökte våra rötter och den mark där vår farmor växte upp. Markkontakt i dubbel bemärkelse alltså.

Färgerna blev starkare än i verkligheten och det är avsiktligt men blev det lite för mörkt? Men nu får det vara som det är - lätt att förstöra om man krånglar för mycket... Gräset i förgrunden ser lite mer blågrönt ut på bilden än på tavlan - svårt att få färgåtergivningen exakt.

Det långa grässtrået såg så ensamt ut så det behövde en kompis tyckte jag. Det är skönt med någon som liknar en själv ibland - om det finns...




                                                    

 

Tafsa inte på mig med din religion!

Se människan, Ecco homo!  är ett uttryck som Svenska kyrkan gillar att använda. Ja men se då människan!

Ja varför ser vi inte människan? Varför ser vi olika läror och metafysiska och politiska teorier istället för att verkligen gå in för att se varandra? Jag uppskattar när människor verkligen uttrycker sig naket om livet och vad man tänker och känner. Det är det enda som kan få mig att känna gemenskap. Att möta den äkta, ärliga människan...

Jag märker att jag är inne i en period när bitterheten väller fram över det som varit. Jag är allergisk mot allt vad läror och religioner heter. Jag hatar när människor inkluderar mig och definierar mig och mina handlingar utifrån sin tro och ser det nästan som en våldtäkt.

Förlåt! Flåt! Ursäkta mig!

Det skrivs och talas ganska mycket om att förlåta och be om förlåtelse, ofta på ett ganska sentimentalt och orealistiskt sätt.

För mig är det en gåta vad ordet egentligen innebär, vad folk egentligen menar. Man måste förlåta för sin egen skull sägs det - för att man ska må bra. Men är det förlåtelse då? Jag kan inte uppfatta det som förlåtelse om det inte är för motpartens skull också och något som leder till en äkta försoning.
 Jag antar att man bara kan lämna något därhän utan att förlåta, speciellt om man inte har någon kontakt med den personen; att man för egen del försonas med det som varit och går vidare men det är ingenting som inkluderar den andre. Har man en relation med någon så gäller det att förlåta om man ska klara av att gå vidare med den relationen. Att förlåta någon är att inkludera någon - att gå vidare med den personen som om det man förlåtit inte hänt. Det är för mig en akt av kärlek.

"Alla kan ju inte älska alla här i världen" Alltså kan inte alla förlåta alla här i världen heller. Men man kan lämna ärendet och låta människor leva sina liv medan jag lever mitt. Man behöver inte hata och hämnas för att man inte älskar...

Själv har jag svårt att förlåta den som inte ser mig och inte vill sätta sig in i min situation, inte vill förstå hur jag har kunnat uppleva något. Att säga till den personen att jag förlåter dig är knappast något som tas emot heller. Åtminstone kan jag själv se det som en förolämpning om någon "generöst" säger sig förlåta när jag inte kan se att jag gjort något olämpligt eller fel. I de situationer som jag verkligen kan se den andre, ser dennes situation och förstår oförmågan så jag på djupet känner att hen inte förmår bättre - då kan jag förlåta...

Men det handlar inte bara om att förlåta utan också att be om förlåtelse. Är det symtomatiskt för mitt sturska jag att jag tar den diskussionen på andra plats?

Kan man be om förlåtelse för det man menar?  Är inte det hyckleri? Man har sagt något som inte går att ta tillbaka för det är så här man tänker och känner. Har man lagt sig i sådant som inte angår en så kan man ju be om förlåtelse för det förstås. Det är inte alltid relevant att säga vad man tänker och känner i alla situationer. Var går gränsen där? Det kan ju vara en knivig fråga..

Att någon tar illa upp - är det en tillräcklig anledning att be om förlåtelse? Nej - då kan ju andra spela ut och få en otillbörlig makt genom sin känslighet. Andras reaktioner får vägas mot vad som verkligen sagts eller gjorts.

Det finns mycket som man gjort fel i livet och där det inte finns utrymme för att be människor om förlåtelse. Det är väl där de troende vänder sig till sin gud. Andra måste förlåta sig själva. Men troende och icke troende kan också ha olika uppfattningar om vad som kräver förlåtelse. Det kan vara en del av religionens sätt att binda människor - förklara olika saker som syndiga för att kräva en bön om förlåtelse - bot och bättring.

Synd och skuld och förlåtelse är en central del i den kristna tron men varför är ibland den "guden" så förbannat småaktig och fjantig? Är det detta arv som ligger till grunden för den sentimentala och orealistiska synen på förlåtelsen?

Terrorn kryper närmare

Jag känner mig dämpad och påverkad av det som hänt i vår huvudstad. Hur kan någon ta en lastbil och med berått mod bara köra rakt in i en folkmassa? Jag orkar inte tänka tanken ut när någon får de tunga hjulen över sig och blir mosad. Skräcken och paniken runt omkring. De anhörigas förtvivlan och sorg när det står klart att någon drabbats...

Såklart det påverkar att det kommer nära oss. Vi får markeringar på Facebook från vänner som är i säkerhet. En vän har en anhörig som har skadats.

Att risken för sådana här handlingar finns har vi dock vetat länge och liknande och värre dåd har hänt i Europa. Jag var nog mer chockerad av terrordåden i Paris då folk mejades ned i en konsertlokal och det hände olika saker i olika delar av staden. Breiviks dåd i Norge var också något som påverkade mig mycket starkt, att så kallt och beräknande förbereda sig för att rikta in sig på unga människor. Jag är självklart berörd nu också men inte chockerad och förvånad.

Det har hänt dödsolyckor med fler offer men det är förstås naturligt att vi reagerar starkare när det finns en ond vilja bakom det som sker.

Inte ens för trettio år sedan kunde jag dela den naiva förvåningen över att Palme sköts på öppen gata och delta i tanken att Sverige "förlorade sin oskuld". Jag har alltid vetat att sånt som sker ute i världen kan hända här också. Det kan kanske ha sina fördelar att vara lite dysterkvist och pessimist när det värsta händer.

Jag satt just och funderade på ett inlägg som var lite mer på ett individuellt och personligt plan och fick dåligt samvete för att inte vara mer samhällstillvänd i dagar som dessa. På TV läggs alla andra program åt sidan och det är det aktuella terrordådet i Stockholm som dryftas så då lägger jag också det ämnet åt sidan så länge och funderar över det som hänt.

Samtidigt funderar jag på om personer som utför såna gärningar är värda den uppmärksamhet de får.
Ju mer det uppmärksammas offentligt desto mer har gärningen uppnått sitt syfte. Vi har förstås ett behov av att bearbeta det som sker och för många kan det bli en del av bearbetningen att lyssna på nyheter och reportage och offentliga samtal om det inträffade. De som bor i Stockholm kan ta sig till platsen och markera sitt engagemang. Man kan och ska inte förhindra det offentliga samtalet....  men hur ska det ske utan att media blir ett redskap i ondskans händer?

Abstraherad brandskog

Nu har jag försökt abstrahera utan att ta bort en möjlig förståelse av innehållet. Efter att ha målat ett tag tyckte jag det såg ganska trevligt och "snällt" ut och började ifrågasätta om jag skulle vräka på med min förkolnade rotvälta. Kanske jag skulle fortsätta och måla dit något lika trevligt i mitten av bilden men så tänkte jag:
Nej det är ju så livet är. När katastrofen kommer tar den inga hänsyn.

Jag undrade också varför jag målat dit den där lila "skärmen" i kanten av solen. Aha om jag målar dit lite rött - står det inte någonstans att solen ska vändas i blod?  Nja - "Solen ska vändas i mörker och månen i blod" var det visst med lite hjälp av Bibeln.se. Se där jag får inte lite av barn och ungdomens domedagspredikningar, som kanske förstärkte min katastrofrädsla senare i livet.

Den blev lite fyrkantig den där rotvältan - försökte att lägga till lite här och där så figuren skulle se  mer ojämn ut. Jag associerade plötsligt till Stinky - en Muminfigur som ser ut som en svart trasselsudd. Han var väl inte så snäll och så luktade han illa. Det luktade inte så gott om brandröken heller. Den stack i näsan.

                                                      

Tillbaka till brandskogen.

Jag återkommer till min brandskog. Det är något visst med den. Den ger en ärlig bild av livet och världen på något sätt. Den har sin skönhet utan den förljugna sötman.

 På den här bilden har pensel varit förbjuden igen; har fuskat ytterst lite - någon gång när jag tyckt det behövas en tunn linje.. Det återstår bara hur jag ska kunna abstrahera mera.

Det luktar rök..

 

 

Lite kladd blev det. Pensel skulle vara förbjudet. Men jag måste erkänna att jag fick ta hjälp av den för att rädda rökslingan.

Motivet är hämtat från ett foto från Fagerviken, där vi tillbringade en vecka sommaren 2014 medan den stora branden pågick i sydvästlig riktning. Solen går ned i den dimma som branden orsakat och man kände brandlukten. Eftersom jag inte kan åstadkomma en doftbild så får jag illustrera doften med en rökslinga. Känner ni den då mina läsare?

Jag målade ju motiv från brandskogen i somras. Tidigare har jag målat detta motiv från en annan vinkel - länkar till det blogginlägget nedan. Vid sidan av det goda i livet finns det mörka och svåra - både i samhället och privat. Mitt i skönheten känner man branddoften.

 

 

http://v-ollaiver.blogspot.se/2014/10/stenar-ser-visst-ut-sa-dar.html

 

 

 

 

 

Nu ska här kladdas!

 

Jag vill så gärna blomma ut i fantasi i min målning - slippa att peta så mycket i verkligheten. Nu har jag försökt måla med spateln, (inspirerad av en målning av Marc Grandbois nedan). Men då får man träna på och inte vara så fixerad av resultatet. Så varsågod den bjuder jag på! Men nu vill jag göra något som ser ännu mer "spatligt" ut gäller bara att komma på motiv som passar. Det måste trots allt finnas ett avstamp i verkligheten.

 

Jag är trött på verkligheten i mitt måleri men är mycket noga med den annars när jag diskuterar och tar ställning till vad som är rätt och fel, hur man lever sitt liv och vad man kan kräva av andra människor. Är det mitt livs dilemma - kunna blomma ut i fantasin med båda fötterna på jorden? Ballongen måste vara förankrad någonstans med ett litet snöre annars försvinner den i det blå utan att bli till glädje för någon.....

 

 

 

Fröken Frost

Får jag presentera Fröken Frost?  Hon har det inte så bra i år. Det verkar vara Gumman Tö som har makten. Lite trist. Desto roligare att få hylla vintern och vinterlandskapet genom att ägna mig åt den som är utmobbad och bortjagad.

Den här isskulpturen gjordes av konstnären Benny Ekman under Isfestivalen i Uppsala 2011.