Titeln På Lilian Ryds bok "Vi åt aldrig lunch" syftar på olika sätt att benämna måltider. Författaren är skogsarbetardotter från Voullerim, Jockmocks kommun. Där åt man frukost mitt på dagen och middag på kvällen. I städerna åt man lunch och middag. Där jag kommer ifrån åt vi middag och kvällsmat men man hade frukostrast när man åt i skolan. De senare benämningarna kommer också fram.
Författaren analyserar olika kulturmönster i vårt land och jämför mest Norrland med övriga Sverige och och olika klasstillhörigheter. Boken börjar med ett kapitel om kulturen i akademiska sammanhang när Lilian Ryd hämtar ett pris för sin bok "Kvinnor i väglöst land", i Uppsala slott. Kapitlet känns långt och segt men jag kämpar mig pliktskyldigast igenom med hopp om bättre tider. Det är inte såna formaliteter om hur man uppför sig i de "fina" salongerna som intresserar mig precis. så det handlar nog mer om mitt ointresse än författarens skrivkonst.
Men sen blev det mer intressant med en del igenkännande och aha-upplevelser och annat om jämförelserna med norra Norrland som man inte har förstått eller tänkt på. Författaren beskriver en känsla av utanförskap som grundlades i skolan. Vi är ungefär jämnåriga, hon och jag, så hon relaterar till en skolgång som jag känner igen.
"Blåsippan ute i backarna står", en älskad barnsång, var något som man inte kunde relatera till där uppe. Den kultur som förmedlades var främmande och man fick inte sjunga sånger med innehåll som inkluderade deras värld. Det Sverige som skildrades var mellersta och södra Sverige. Att norra Norrland inte räknas poängteras i boken i flera olika sammanhang.
När Lilian Ryd kom ner till sydligare delar av Sverige så upplevde hon en hel del kulturkrockar, sådana som berör skillnaden mellan norr och söder och mellan klasser. En del kan jag själv känna igen mig i som t.ex bokstavligheten. Att man menar det man säger och förutsätter att andra gör det. Själv har jag funderat på min bokstavstro och tänkt att jag kanske är en ordets fundamentalist och började undra om jag har drag av autism. Men här framstår det mer som en klassfråga - den kultur man är uppväxt i. Jag kommer ju också från arbetarklassen - eller inte ens det sen jag kom till.
"Än idag tror jag alltför lätt att folk menar vad de säger till mig. Inte kan hon väl stå och ljuga vuxna människan? Jag har inte övervunnit bokstavligheten. Jag och mina barndomsvänner släpar fortfarande på det där sanningshandikappet."
Författaren är kritisk till feminismen som inte heller beskrev något som hon kunde identifiera sig med Hon beskriver en relation mellan kvinnor och män i hennes hemby som jämlik. Där spärrade jag som läsare upp ögonen lite extra. "Vi högutbildade arbetardöttrar går på det, varje gång, åtminstone i så måtto att vi får dåligt samvete för att vi känner ett tvivel innerst inne. De till synes så viktiga konflikterna bärs ju upp av personer som vi vant oss att betrakta som jämlikar och förebilder. Det tar ett halvt liv och mer för oss att förstå att det inte är vår strid."
Det finns mycket annat som tas upp som t.ex. synen på religion, livsstil, ekonomi. Många underhållande iakttagelser. Men som vanligt tar jag upp några punkter som jag funderade mest på. Det är intressant att ta del av Lilian Ryds synpunkter men en objektiv analys är det inte. Hon visar var hon hör hemma och var hennes sympati ligger. Och det verkar som hon tycker att klasstillhörigheten och det vi fått med oss från hembygden följer oss - att ränderna aldrig går ur.
