Stenar ser visst ut så där!

 

 

Sent omsider blev det en bild till som minne av veckan i Fagerviken. Jag gick ned till stranden på kvällen en dag då vi hade haft omkring 30 grader varmt. Lite hade det väl svalnat av men det var kvavt och brandlukten stack i näsan. Diset som solen gick ned i var säkert också ett resultat av den brand som härjade i sydvästlig riktning, men här ger det bara en estetisk effekt.

 

Inte ser stenarna ut så där? Jo det gör de visst det! Jag kan förlora mig i en hög med stenar och kolla in färgskiftningar liksom jag kan gå på en gata och studera färgskiftningar i gatstenen. Stenar är verkligen ingen grå massa.

En katastrof kan ge en vacker effekt och man kan krama färgerna ur en hög

med stenar! Är det så man ska handskas med den bistra verkligheten?

 

Komplettering: Jag har två versioner av målningen för jag fick lite bakläxa av kursledaren. De intensiva färgerna på stenarna gjorde att bilden inte blev en helhet utan föll i två delar. Jag försökte därför dämpa ned en del av stenarna så att det mesta av de starka färgerna blev kvar på toppen men det blev mer skugga längre ned, vilket passar bättre också när man har ljuset i bakgrunden. Det är alltså den högra bilden som är den senaste versionen. Kursledaren var liiite nöjdare ;-)

Det bidde en tumme...

 

 

 

Vi hade hyrt en stuga för en vecka där jag skulle få tillgång till natur och få möjlighet att vara ute och måla. Men det är ju inte det lättaste att pricka in rätt tidpunkt. När det inte var runt 30 grader så åskade det och/eller regnade. Men några stunder fungerade det någorlunda.. Jag tänkte att jag skulle få minst ett skogsmotiv och ett motiv med vatten. Men det blev bara skogen och så fick jag finslipa hemma. Det bidde en liten tumme av allt som jag hade hoppats på .......

Frågan är vad det är för självplågeri att ge sig på skogen och försöka få en struktur i röran? Men jag är ju född i skogen och den typen av natur ger mig hemkänsla. Mer hemkänsla än vad hembygden i sig ger. Kanske vill jag lära mig fånga den känslan på bild. Så ville dottern ha en sån där smal duk med en gran på, undrar om det duger med tre granar, två gamla och en ung och fräsch? Hmm, är det vi?

 Men det var ju inte så dumt att använda en sån här smal duk så det blev ett litet utsnitt av det stora och röriga motivet jag hade framför mig. Att jag dessutom har möblerat om och förändrat verkligheten kan ju ingen kolla.

 Får jag be om största möjliga tystnad - koncentration pågår ;-)

Sitt ner!

 

Det finns mycket som kan hindra en i livet. Skröpligheter får en förstås att sitta ned i båten  allt som oftast men även ens egna mentala spärrar och ekon från gamla tider:

                                                     Var snäll flicka

                                                     Sitt ned!

                                                     Delta inte i dansen!

                                                     Flickan är gammal,

                                                     tant är hon vorden.

                                                     Häftiga tanter

                                                     gör som de vill

                                                     ...... sägs det ibland

                                                     numera...

 

                                                     Ibland hörs ändå

                                                     nygammalt eko:

                                                     Var snäll tant

                                                     sitt ned!

 

De orden är en sorts fortsättning på en dikt jag skrev för drygt 30 år sen:

                                       Gud blev aktuell i skolbussen

                                       men hans lilla försvarsadvokat

                                       orkade inte.....

                                       ..misslyckad feg..

                                       KAMELEONTER!!

                                       skrek väckelsepredikanten, högröd i ansiktet,

                                       hoppande av helig vrede i predikstolen -

 

                                       Att lida smälek för sin tros skull,

                                       ack så ädelt

                                       men glorian kändes inte alls.

                                       Kristi kors - en stämpel

                                       utanför och annorlunda.

 

                                      Pojken som la armen om min axel

                                      blev utskrattad:

                                      Religiös - pestsmittad!

                                      Han gjorde inte om det.

 

                                      Skolans danslektioner - en farlig bro

                                      till världens nöjen..

                                      VAR SNÄLL FLICKA!

                                      SITT NED!

                                      VAR ANNORLUNDA!

 

Farligt att ropa hurra?

Vad händer om jag ropar hurra? En liten skör såpbubbla som spricker då?
Idag har jag kollat min pacemaker och jag har inte haft något flimmer sen senaste kollen och lite till, alltså inte på drygt 15 månader! Det enda som registrerades var några fyra-sekunders rusningar. Detta kan medföra att jag slipper "råttgiftet" Waran också.

Det är inte länge som man har kunnat göra kateterablationer. I Sverige började man med sådana behandlingar 2001. Metoden har funnits sedan slutet av 1980-talet. Det är ju inte helt säkert att det lyckas, framförallt inte första gången. Det känns verkligen som en förmån att ha fått tillgång till denna behandling som tydligen blev en lyckträff för mig. Jag mådde pyton av olika antiarytmika, som dessutom inte hjälpte, och de här svängningarna mellan flimmerperioder och vanlig sinusrytm. Någon gång fick jag "trösten" att jag skulle må bättre när det blev kroniskt men hade lite svårt att ta till mig en sådan tröst.

Hade jag fått den här behandlingen omedelbart hade jag kanske kunnat vara kvar i arbetslivet något år till, men man ska ha prövat alla mediciner först. Nu har jag pensionsåldern inne. http://www.formaksflimmer.com/behandling/ablation

Jag fick beskedet och gick hem från sjukhuset igenom Stadsträdgården med mina funderingar och förhoppningar om att resultatet ska stå sig. En börda mindre i så fall även om jag har en till "påle i köttet" som en viss Paulus lär ha uttryckt det. Men det räcker ju med att Herr Sjögren bråkar med mig i varierande grad och dämpar tempot avsevärt.

Det var en ljuvlig promenad, lagom varmt och en vacker miljö. Vid sommarkafét "Gula villan" såg jag att ett gammalt träd har gjorts om till skulptur och på det viset fått ett nytt liv. Kan jag som pensionär få en tid att fungera någorlunda och känna att jag lever och fortsätta utveckla mitt måleri? Kan ett gammalt träd bli en skulptur kanske  en gammal kvinna kan .......?

Statsminister för ett halvår.

 

 

 

 

 

 

 

 

Medan dottern är på andra sidan Östersjön passar jag på att tjuvläsa hennes böcker.  Hon har en serie böcker ”Sveriges statsministrar under 100 år” från Karl Staaff till och med Fredrik Reinfeldt. (Redaktörer: Mats Bergstrand & Per T Ohlsson) Jag har just läst den fjärde boken i serien, "Swartz" av Eva Helen Ulvros, och den har intresserat mig mest hittills fastän Carl Swartz bara var statsminister under ett halvår men verkligen ett turbulent halvår.

Den tidigare stadsministern Hjalmar Hammarsköld (i socialdemokraternas kampanj kallad Hungersköld)  hade tvingats avgå och det bildades en interimregering i väntan på valet hösten 1917 och där blev Carl Swartz alltså statsminister.

Swartz framstår som en kompromissernas man. Han var pragmatiker och lyssnade till olika åsiktsriktningar och lyckades ljuta olja på vågorna i en orolig tid. Kanske var det hans kompromissvilja som gjorde att det inte blev en regelrätt revolution. Han ansåg sig själv lida av en obeslutsamhet och väckte också viss irritation över att det blev många och långa diskussioner inför olika beslut.  Jag antar att det hör ihop med det som han också uppskattades för – han satt inte fast i ett ideologiskt tänkande utan kunde se komplexiteten.

Antagligen har jag läst och glömt men det var verkligen en tankeväckare för mig hur krisigt det var vid tiden för första världskriget.  Man demonstrerade mot den dåliga tillgången på mat och här var ofta kvinnorna i majoritet fast de ännu inte fått sin rösträtt. Ett par hundra kvinnor från Söderhamns skärgård gick till kronlänsmannen och klagade på den låga brödransonen. I Västervik lyckades arbetarna genom strejk genomdriva sänkta priser på en del livsmedel och höjda brödransoner. Fabriksarbeterskor från textilindustrin i Norrköping uppvaktade borgmästaren och krävde extra brödutdelning. Nyheterna spreds och inspirerade till aktivitet i fler städer.

Hungerdemonstrationerna trappades upp och en del tog saken i egna händer och tog sig ut till bönder och krävde mat och man tvingade handlare att ta fram sina varor.  Myndigheterna agerade med försiktighet och allt blev inte rättssak eftersom man ville lugna ned. Det var samma år som den ryska revolutionen och man var rädd att det skulle bli en revolution i Sverige också.

Så här såg det ut när mina föräldrar var 12 och 15 år. De befann sig på landsbygden och hade nog inte lika svårt med tillgång till föda och jag vet inte hur medvetna de var om vad som hände runt omkring. Jag minns inte att mamma talade så mycket om demonstrationer och hungerkravaller. Det som gjorde mest intryck på henne tror jag var Spanska sjukan, som kom ett år senare.

Det lustiga är att ju fler år som går desto närmare kommer man tiden runt förra sekelskiftet.  Mina föräldrar fick barn i mogen ålder, likaså jag, så det är lite extra långt mellan generationerna, vilket kanske bidrar till att tiden krymper ännu mer. Historien blir allt verkligare. Dagens välfärd är verkligen ingen självklarhet.

Jag får väl gå vidare i bokserien medan dottern är kvar i grannlandet i öster. Återstår att se om någon mer av böckerna inspirerar till ett blogginlägg.

 

 

Fläckilism igen.

Det var kul att pröva ett eget motiv med fläckillism (pointillism). Jag längtar ju bort från det här fotografiskt petiga men det är samtidigt svårt att frigöra sig från det. Men sådana här metoder kan hjälpa en att komma loss lite.

Ju längre avstånd man ser bilden från desto naturligare ser det ut, kanske inte lämplig för en liten trång lägenhet egentligen. Man får springa fram och tillbaka en del när man målar för att man bäst ska se hur det fungerar det man gjort.

 Den här motivet från skotska kusten har jag målat i mer naturalistisk stil tidigare som syns nedan. Den finns också med i ett tidigare blogginlägg. Jag hade ett foto av den tidigare bilden med till min kursledare och han sa att den målningen led av "vitsjukan" så här har jag i efterhand försökt dämpa ned det vita lite.

 

Här nedan är fotot som är förebilden. Fotografen är dottern Linnéa.
Undrar om inte verkligheten också hade lite vitsjuka ;-)

 

 

 

Pointillism, fläckillism - kladdillism?

 

Jag tyckte det kunde vara kul att pröva på en teknik där man tvingas bort från det där fotografiskt petiga så hittade jag några bilder med pointillism, att man bygger upp hela verket med punkter. En del målade med väldigt distinkta punkter; det har jag nog inte tålamod med. Man kan också ha kravet att alla färger ska vara rena och blandningen får man genom att ha de rena färgerna bredvid varandra i punkter - definitivt överkurs. Men det var roligt att testa litet - få se om jag kan komma på något eget motiv och inte bara försöka måla av ett konstverk. Det blir svårare.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Pointillism

Bilden nedan var förebilden. En målning av Paul Signac, som levde 1863 - 1935. Titeln var "The pine tree at Saint-Tropez" Det kanske finns tallar som är växta på det viset men inte liknar det våra nordiska furor.

Mitt foto ger inte riktigt rättvisa åt bilden i boken och bilden i boken ger enligt min kurslärare antagligen inte rättvisa åt målningen.

 

 

 

 

 

 

 

Var finns livet? Var är jag?

Inte ensam om att undra...

               Källa: Teckningar & vers av Björn Berg och Alf Henriksson; Bra böcker 1976

I detta mitt första blogginlägg på det nya året funderar jag lite på debatterande. Det är mycket som står på spel i år. Vi har ett EU-val och ett riksdags/kommunalval. Jag gissar att inte så många tänker speciellt mycket på EU-valet utan det är i huvudsak riksdagsvalet som är i fokus för vårt intresse och för vår oro. Vart ska det barka hän? Alliansens ställning är inte självklar, sverigedemokraterna vinner mark och var står egentligen socialdemokraterna? Vad blir alternativet?

Debattens vågor går höga inte minst på nätet. Vi har en situation som inte fanns när Alf Henriksson reflekterade över debattens funktion på 70-talet att så många fler kan göra sina röster hörda genom internet och en del skriker på ganska bra. Mycket skrivs som aldrig skulle accepteras i en offentlig debatt IRL, där man skulle se det som ett ordningsproblem, inte som en åsikt och inte så många skulle tycka att det var så konstigt. Men på nätet ska plötsligt allt vara accepterat; annars är det censur och diktatur.
Det bör fortfarande vara skillnad mellan vad man kan säga vid köksbordet och i det offentliga rummet. I det senare fallet bör en åsikt vara något mer än ett känsloutbrott. Man måste naturligtvis få framföra kritik men den ska motiveras på ett sakligt sätt för att inte framstå som en kränkning. Att bara vräka ur sig sina känslor med kränkande tillmälen ser jag som ett meningslöst verbalt krig, lika meningslöst som när det tar sig mer fysiska uttryck. Både från höger och vänster går man ut med en verbal arsenal som inte alltid är så konstruktiv.

Jag försöker nedan visa skillnaden mellan en genomtänkt åsikt och en känslobaserad icke-åsikt:

Icke- åsikt: Kalle är en PK-idiot.
Åsikt: Det är tydligt att Kalle framför åsikter för att hålla sig väl med etablissemanget eftersom han i vissa sammanhang (källa) framför andra åsikter, så det verkar inte äkta.

Icke-åsikt: Emma är ett empatibefriat pundhuvud.
Åsikt: Emma talar om flyktingar på ett empatilöst sätt eftersom hon säger att det var bra att de drunknade på vägen så vi slapp dem. (källa)

Icke-åsikt: Viola är en landsförrädare. Hon bor på X-gatan 7 i X-stad.
  Åsikt: Viola säger att det vore bra att ändra texten i vår nationalsång för att vi hänvisar till en tid som hon anser att vi inte borde vara stolta över men jag anser att vi med rätta kan vara stolta över allting i vårt förflutna därför att…….

Icke-åsikt: De religiösa är idioter utan hjärnor.
Åsikt: De religiösa har inget godtagbart belägg för någon guds existens, därför att…

Icke-åsikt: Putte är en djävla rasse-nasse
Åsikt: Putte uttrycker sig rasistiskt eftersom han säger att det ingår i ett speciellt folks gener att männen är benägna att begå våldtäkt.

Jag har också insett att det finns någon sorts mellanform här. Något är språkligt sett en åsikt eller rentav framläggande av fakta fast skribenten egentligen bara uttrycker en känsla och inte har några som helst ambitioner att visa belägg för sina påståenden eller bryr sig om den exakta innebörden i vad hen säger/skriver. "Alla" betyder inte alltid "alla" och när ska mottagaren veta?

Är det någon form av elitism att ställa de krav jag ställer ovan? Hur går det med demokratin om vi inte lär oss skillnaden mellan att diskutera och att attackera varandra med olika tillmälen eller hot eller om vi inte förstår skillnaden mellan känslor och fakta? Ska man "ta debatten" under vilka omständigheter och villkor som helst?

Personligen har jag stor tolerans när det gäller språkliga brister och anser att man har rätt till en åsikt även om man inte kan stava rätt eller uttrycka sig grammatiskt korrekt, fastän, eller kanske just därför att, jag jobbat som svensklärare. Det är den stora fördelen med internet att den ger chans till så många fler att uttrycka sin åsikt. Man kan leverera texter utan att bli godkänd av någon tidningsredaktör eller något bokförlag. Men klarar man inte de här grundläggande skillnaderna, som jag försökt beskriva ovan, så kommer vi aldrig att få en rimlig kontakt mellan olika åsiktsläger.

När man går in för att slåss med ord så stärker man nog bara varandra i de olika ståndpunkterna, bättre att göra som den tystlåtne i Alf Henrikssons text: klia sig bakom öronen och ta sig en funderare. Ibland tvivlar jag också på nyttan med debatter men kan ändå inte låta bli att käfta ibland.