http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/marcus-birro-om-nu-vi-bryr-oss-sa-lite-om-gud-varfor-vacker-han-sadana-starka-/
Man tappar andan inför en så kompakt oförmåga att tänka utanför sin egen livsåskådning eller gör du dig till Birro?
Religionen har haft ett starkt fäste. Inte förrän på 50-talet blev det överhuvudtaget tillåtet att lämna Svenska kyrkan utan speciell anledning, som då skulle vara tillhörighet av någon annan form av församling. Det var en självklarhet att man skulle läsa för prästen. Ända fram till 2000 föddes man in i Svenska kyrkan. Och jag är så gammal förstår du så när jag var ung var det obligatorisk morgonsamling på skolorna.
Många är vi som har haft en kristen uppväxt . Och har en del av ens liv varit ockuperad av denna tro med allt vad det innebär av grubblerier som man sen upplever har varit alldeles i onödan då kan man känna sig lurad. Och man har fått en massa värderingar som sitter i känslan men inte i förståndet, kanske ännu mer de som kommer från frikyrkliga sammanhang, som hade ett mycket starkare fäste för över ett halvt sekel sedan. Man är aldrig likgiltig inför det som varit en del av ens liv, vilket det nu handlar om religion, politiska värderingar, droger eller något annat. Och även om man inte har en så direkt erfarenhet så är man ärlig väljer man att inte bortse från avigsidorna, människors bundenhet och dogmer som får lov att skymma sikten för äkta empati.
Jag är väl en ordets fundamentalist Birro. Antingen finns gud eller också inte. Är man övertygad om att tron är fåfäng kan man knappast vara likgiltig för vad den har gjort med en själv eller andra människor. Själv är jag uppväxt med att det var okey att tvivla, nästan tjusigt, så länge den självklara lösningen var att finna tillbaka till tron. Men tvivlets tankar skulle inte ridas ut och man skulle låta andra få vara ifred i sin tro. Därför skulle man hålla käft.
Och fastän vi numera anses vara ett av de mest sekulariserade länderna så finns fortfarande den där attityden hos många. Ssscchh stör inte den troende, håll inne med dina tankar! Med den känslan så kan det bli ganska outhärdligt att bli utsatt för en prästs religiösa akter. Varför ska prästerna och de troende få så mycket respekt och hänsyn och den icke troende ingen? Det är också tråkigt att inte kunna lita på skolan så att barnen inte ska utsättas för någon religiös påverkan, om man själv är motståndare till religionen.
Det är fascinerande med många troendes oförmåga att sätta sig in i att det finns människor som faktiskt inte tror. Många av de som aktivt tagit ställning mot tron blir antagligen inte berörda av gud utan den troende världens andligt imperialistiska attityd.
Jag håller i och för sig med dig om att kyrkan skulle vara lite för stolt för att låta sig användas utan att leva ut det som är dess idé. Men låt oss då enas om att det är dags för kyrkan att klippa av navelsträngen till staten och lämna samhällets institutioner. Den som känner sig ha ett ärende till kyrkan ska gå dit av egen fri vilja och inte genom obligatorisk skola eller arbete. Skolverket gör alldeles rätt i att vägra prästerna att låta barnen bli föremål för en religiös handling.
