Det ser härligt ut med dessa klippor, samma form upprepar sig: platt stigande och ett tvärt avslut. Det ser ut som om de vore på vandring mot samma mål - mot evigheten? Man kan verkligen tänka sig in i hur isen sakta har glidit över marken och kvar står stenarna som om det nyligen hade hänt, 11500 år sedan bara...
Det är rogivande att sitta och titta på dem. Allt tjafs blir så ovidkommande inför detta perspektiv. Inga frön har fastnat på hälleklipporna. Ord kan hamna på stengrunden till ingen nytta, men de kan också hamna i myllan och slå rot - för att göra en biblisk anknytning. Poängen skulle förstås vara att det är bäst att ta emot orden i den djupa myllan men allt som oftast så vore det nog ganska bra att vara den där stengrunden i alla fall. Allt för många ord borde aldrig sägas. Just nu känner jag ganska starkt för att vara - just en stengrund.
