Jag inser allt mer att han har varit relativt hygglig mot mig trots allt, eller kanske inte ens han gillar mig egentligen. Ibland klarar jag inte riktigt av att vara tacksam för den relativa hyggligheten utan önskar att han kunde krama mig riktigt ordentligt så jag vet var jag har honom och så mina problem framstår klart och tydligt. Så jag förstår själv om han har kramat musten ur mig så mycket att jag inte orkar eller om jag bara inbillar mig eller är lat. Men så får man ju inte tänka - det kan straffa sig så jag verkligen får det jag önskar och då vill jag nog inte ha det ändå....
Nu på höstkanten, när kylan börjar komma, blir han extra kramsjuk så det gör ont i hela kroppen och tydligen har han klämt till lite extra på min högra överarm, så stickningen får ligga där den ligger ett tag. Han gör mig torr i munnen också och i ögonen och lite överallt på nämnbara och onämnbara ställen - en vampyr som inte suger blod utan andra kroppsvätskor. Och kanske det värsta - han sänker en dimma över mitt mentala jag så jag lever med en ständig trötthet med lite varierande intensitet. Jag blir dum och trögtänkt och får svårt att koncentrera mig - en energitjuv. Man ska göra sig av med energitjuvar - såna som tar utan att ge - sägs det. Men det är svårt att göra slut med en sån här kavaljer.
Sjögren är en sån där typ som inte vill stå för sitt förhållande öppet. Folk vet inte för hans syns aldrig i sociala sammanhang. Det är bara jag som syns och andra kanske tycker att jag är en ovanligt tråkig typ och tycker att jag är sur och lat och allmänt dum i huvudet. Jag har en bra familj och min man förstår och accepterar mitt vänsterprassel men jag har förstått att det inte är ovanligt med skilsmässor bland dem som blir uppvaktade av herr Sjögren för man blir inte alltid trodd och förstådd av sin omgivning vare sig privat eller i arbetslivet. Rätt så skönt att vara pensionär.
