Religion för mig innehåller tron på ett gudomligt väsen utanför människan. Detta väsen ses som en förklaring till världen och livet och interagerar med människor på olika sätt och ställer också krav på människor. Den innehåller dogmer som man förutsätts tro på som anhängare av religionen. Denna förklaring kan väl stämma på de etablerade religioner vi har utom kanske inte buddismen fullt ut, eftersom delar av den inte tror på något gudomligt väsen
Jag har fått Amfi i min hand – en tidning från Svenska kyrkan i Enskede och Årsta. (nr 2 2011) En representant för denna församling hade vänligheten att skicka mig den eftersom jag var intresserad av hur en kristen församling tar upp en diskussion om religionens farlighet. Jag tycker att det är juste att man tar upp ämnet och även delvis kan se religionens avigsidor.
I dagens resonemang verkar det som att ordet religion får en allt vidare och mer diffus betydelse. Diskussionen om religionens farlighet i Amfi föregås av en tyckarfråga ställd till några personer. Frågan gäller om de brukar diskutera religion och då svarar en person: ”Visst diskuterar jag religion. Med 15-åringen hemma pratar jag moral och etik”. Alla religioner har sina moralregler men religion är inte detsamma som moral! En annan person tycker – enligt mig lika ologiskt – att man självklart diskuterar religion när man talar om döden. Men jag måste väl ändå förutsätta att definitionen på religion sammanfaller med min när man diskuterar religionens farlighet.
Sedan kommer själva frågan: ”När blir religion farligt”? De intervjuade är Anna Lindman Barsk – journalist, Cecilia Melder – religionspsykolog, Göran Greider – redaktör och författare och David Thurfjell – docent i religionsvetenskap.
Journalisten säger att religion kan vara farlig om det finns en stark ledare som gör anspråk på att ha direktkontakt med Gud. Religionspsykologen antyder att det finns religiösa riter där våra ”normala, intellektuella försvarsmekanismer, ställs ur spel.” Redaktören menar att ”religion kan vara livsfarligt, särskilt när politiker använder sig av den i den politiska argumentationen”. Docenten påpekar att det inte är religionen i sig som agerar utan att det är människor som kan bli farliga. Man ser här att infallsvinklarna är färgade av yrket.
Det negativa med religionen avklaras dock med några rader och det positiva blir det dominerande i antal ord i texterna. Att få svar på frågor anges som något positivt som journalisten ger exempel på: ”Vad händer när jag dör? Har mina handlingar en mening? Finns det en plan för mitt liv?” Religionspsykologen talar om religionen ur en hälsoaspekt. I en flexibel tro kan ritualiseringar ”läka människor från gamla låsningar” Redaktören berömmer svensk religiositet och tycker att det är bra att den är ”harmlös”. Han ser det positiva i religionen när den blir ett instrument för att kämpa för människors frigörelse i social bemärkelse. Docenten ser att marginaliserade människor kan fångas upp av religionen och tar romernas engagemang i pingströrelsen som ett exempel. Han anser också att ”religionen blir en metod att bekämpa sin egen egoism och självupptagenhet”
Själva frågeställningen inbjuder förstås till att diskutera religionens verkningar och inte dess trovärdighet. Om svaren som religionen ger inte är sanna men får mig att må bra – är det något positivt? Om jag mår bra av en ritual som handlar om något som inte finns – är det bra? Den sociala frigörelsen har förstås ett värde i sig men är metoden likgiltig? Byter jag ut ofriheten till en annan typ av ofrihet? Att religionen hjälper en att sluta knarka – är det bra om religionen inte är sann; giftfri narkotika – är det okey? Det är frågor som i alla lägen inte har ett självklart svar för mig. Vem är jag att missunna en kompis att bli frälst istället för att gå under i narkotikamissbruk? Men den kompisen kanske mår mycket bra av religionen medan de barn han/hon får kommer att må dåligt och det kanske just på grund av att sanningsfrågan är så diffus. Tvivel är ju ett ångest- skapande gissel för många i religionens värld.
Innehållet i religionen och dess trovärdighet tas inte upp som något problem. Det är uppenbart att den inte är sjävklart sann. Om en gud vore en självklar realitet så skulle han ingå i naturkunskapen och inte vara något övernaturligt. En mycket central föreställning inom religionen är också att man måste tro – man går under om man inte tror. Den känslan tror jag lever kvar även om det inte är modernt att tala om ett helvete i bokstavlig bemärkelse. Men det finns förvisso fortfarande barn som får lära sig att man går olika öden tillmötes efter döden beroende på vad man tror och tänker. Att denna känsla tillsammans med tvivel och grubblerier på något som den som växer upp i en religiös miljö får med sig med modersmjölken har och har haft förödande verkningar på många människor, är det ett alltför närliggande och centralt problem för att man ska ta upp det i en kristen tidskrift?
Den moral som många uppfattar har en självklar koppling till religionen är också ett problem när dogmerna får styra och anses stå över människans eget förnuft och förmåga att se vad som gynnar ens nästa och vad som inte gör det.
Det finns så mycket som är uppenbart med korståg och jihad och fundamentalistisk galenskap men vem bryr sig om lilla Agda som har fått leva ett helt liv utan att våga ta ut svängarna på grund av religionens ”moral” eller den grubblande Alfred som inte fått dogmerna att gå ihop med det hans ögon sett utan har lidit av den ena depressionen efter den andra? Men när religionen går snett är det alltid den lilla människans fel.
Det farliga med religionen är först och främst att det finns skrifter som anses heliga och som inte får ifrågasättas och att man kan hamna i destruktiva tolkningstraditioner.
