Sanna känslor eller inflation i språket?

Henrik Fexeus intervjuades i "Fråga doktorn".  Han menade att om sociala media uppslukar oss alltmer så kan vi tappa förmågan att avläsa varandra. Empatisk förståelse kräver fysiska möten. Vi tappar kontakten med våra känslor på grund av nätet.  Det kanske vi gör. Ändå verkar det som om det vibrerar av känslor - just på nätet.
 Vi talar mycket om allt näthat som finns och att vi uttrycker saker till varandra som vi aldrig skulle göra irl. så den sidan av känslolivet verkar fungera - eller? Samtidigt tycker jag sociala medier har triggat en inflation i språket så vi använder så stoooora ord även åt andra hållet. Vi önskar varandra en underbar dag och en fantastisk födelsedag.. Man får väl vara glad om den blir lite småtrevlig tänker jag då.

Och många blåser upp sig så enormt i sina uttryck hur mycket de älskar sina partners, barn och föräldrar etc. Att det finns vanlig vardag när man inte känner så mycket men finns ändå för varandra eller man kanske till och med kan vara lite irriterade på varandra, det finns inte med. Eller händer det att man använder stora ord för att dölja sitt dåliga samvete? Och när det gäller avlidna föräldrar så är kärleken så otroligt gränslös och man sörjer hela livet. Gör man?
Jag brukar undra om folk har så där mycket känslor eller om det bara är skryt. Finns de där otroliga känslorna som beskrivs i poplåtarnas värld? Jag är lite trött på dem. Finns den musik som speglar en vanlig människa, som kan spegla mina tankar och känslor? Det händer men inte så ofta. 
Själv har jag alltid värjt mig för stora ord. "Älskar" och "kärlek" är ord som nästan är för pretentiösa. Och den där new age-frasen om "ljus och kärlek" lämnar nåt klibbigt efter sig. Ändå tycker jag att jag är en person som bryr mig om andra.