Det skrivs och talas ganska mycket om att förlåta och be om förlåtelse, ofta på ett ganska sentimentalt och orealistiskt sätt.
För mig är det en gåta vad ordet egentligen innebär, vad folk egentligen menar. Man måste förlåta för sin egen skull sägs det - för att man ska må bra. Men är det förlåtelse då? Jag kan inte uppfatta det som förlåtelse om det inte är för motpartens skull också och något som leder till en äkta försoning.
Jag antar att man bara kan lämna något därhän utan att förlåta, speciellt om man inte har någon kontakt med den personen; att man för egen del försonas med det som varit och går vidare men det är ingenting som inkluderar den andre. Har man en relation med någon så gäller det att förlåta om man ska klara av att gå vidare med den relationen. Att förlåta någon är att inkludera någon - att gå vidare med den personen som om det man förlåtit inte hänt. Det är för mig en akt av kärlek.
"Alla kan ju inte älska alla här i världen" Alltså kan inte alla förlåta alla här i världen heller. Men man kan lämna ärendet och låta människor leva sina liv medan jag lever mitt. Man behöver inte hata och hämnas för att man inte älskar...
Själv har jag svårt att förlåta den som inte ser mig och inte vill sätta sig in i min situation, inte vill förstå hur jag har kunnat uppleva något. Att säga till den personen att jag förlåter dig är knappast något som tas emot heller. Åtminstone kan jag själv se det som en förolämpning om någon "generöst" säger sig förlåta när jag inte kan se att jag gjort något olämpligt eller fel. I de situationer som jag verkligen kan se den andre, ser dennes situation och förstår oförmågan så jag på djupet känner att hen inte förmår bättre - då kan jag förlåta...
Men det handlar inte bara om att förlåta utan också att be om förlåtelse. Är det symtomatiskt för mitt sturska jag att jag tar den diskussionen på andra plats?
Kan man be om förlåtelse för det man menar? Är inte det hyckleri? Man har sagt något som inte går att ta tillbaka för det är så här man tänker och känner. Har man lagt sig i sådant som inte angår en så kan man ju be om förlåtelse för det förstås. Det är inte alltid relevant att säga vad man tänker och känner i alla situationer. Var går gränsen där? Det kan ju vara en knivig fråga..
Att någon tar illa upp - är det en tillräcklig anledning att be om förlåtelse? Nej - då kan ju andra spela ut och få en otillbörlig makt genom sin känslighet. Andras reaktioner får vägas mot vad som verkligen sagts eller gjorts.
Det finns mycket som man gjort fel i livet och där det inte finns utrymme för att be människor om förlåtelse. Det är väl där de troende vänder sig till sin gud. Andra måste förlåta sig själva. Men troende och icke troende kan också ha olika uppfattningar om vad som kräver förlåtelse. Det kan vara en del av religionens sätt att binda människor - förklara olika saker som syndiga för att kräva en bön om förlåtelse - bot och bättring.
Synd och skuld och förlåtelse är en central del i den kristna tron men varför är ibland den "guden" så förbannat småaktig och fjantig? Är det detta arv som ligger till grunden för den sentimentala och orealistiska synen på förlåtelsen?
