För ett år sen kommenterade jag boken "Felicia försvann" av Felicia Feldt, dotter till Anna Wahlgren.:
http://v-ollaiver.blogspot.se/2012/01/barn-och-foraldrar-igen.html#comment-form
Nu har jag läst Anna Wahlgrens försvarsbok "Sanning eller konsekvens", som hon kallar en "ickeroman".
Anna Wahlgren citerar ur Felicias text och skriver sedan under rubriken "spårsökning" och ger sin uppfattning om källan till texten och kommer ibland fram till att det handlade om något som hänt en annan person eller om något som Anna skrivit i tidigare böcker. Någon gång ger hon Felicia rätt eller delvis rätt. Felicias pappa har enligt Anna genom sin manipulativa förmåga fått dottern att vända sig mot sin mor och till och med ställt henne inför ett ultimatum. "Bryt med mamma, annars", som det står på baksidan av boken.
Boken är också full av citat från författarens tidigare böcker som t.ex. "Barnaboken" och "Mommo" och skildringar från Annas liv från barndomen och det vuxna livet med män och barn och barnbarn. Ett liv som verkar väldigt rörigt och det känns inte otänkbart att det kan bli för mycket för ett känsligt barn. Felicia skrev att de flyttat 19 gånger under uppväxten men det var ju bara 16 (!)
Jag har lite svårt att få grepp om boken delvis beroende på att jag tagit lite för lång tid på mig för att läsa den och att den innehåller en "salig soppa" av allting. Den är också full av känslor som ibland känns som en desperat vädjan till mig som läsare. Om jag kände mig beklämd efter att ha läst Felicias bok så känner jag mig ännu mer beklämd nu och funderar på om man överhuvudtaget kan ta sig rätten att tycka eller tro något. Alla minnen från barndomen är säkert inte objektivt fullt korrekta men det kan ju också säga något om de felaktiga minnena är negativa. Och är minnesbilden till alla delar korrekt fastän man är vuxen? Har man haft många stormiga förhållanden med män och fött nio barn så blir det väl inte lättare att komma ihåg allting.
En sak är säker att om man skulle skriva en självbiografisk bok låt säga var tionde år så skulle innehållet och värderingarna av det förflutna inte helt stämma överens. Man skulle vinkla det på olika sätt och man skulle åtminstone delvis omvärdera. Därför är det för de inblandades del kanske inte det bästa att göra upp offentligt.
